I Love Dick gavs för första gången ut som roman i USA 1997 och framhävs som en feministisk kultklassiker. I korthet handlar romanen om Chris som blir kär i Dick, som dessutom är vän med Chris man Sylvère. Tillsammans börjar paret skicka kärleksbrev till Dick men kärleken förblir obesvarad. Berättelsen är inte bara komplex, den är oerhört kreativ med generösa inslag av erotik och humor. För varje läst rad ökar intrycken i läsarens huvud och det blir överhuvudtaget inte fråga om att ta en paus i läsandet. I stället ställer jag två frågor; vems lust är välkommen och har tvåsamheten monopol på kärlek?

Det finns klassiker och det finns klassiker. Ni vet litteratur som fungerar som intellektuella krokar som används för att fiska bildningspoäng så fort du befinner dig i en omgivning med respektingivande tänkare. Flera av klassikerna sitter och samlar damm i min bokhylla hemma i vardagsrummet, och varje gång jag passerar Brott och straff eller Kvinnorummet påminns jag av den tid jag slösat på andra sysslor. Jag har blivit precis som Alfons Åberg och fastnat i ett ständigt ”jag ska bara..”. För en tid sen läste jag att författaren Chris Kraus skulle komma på Sverigebesök under sommaren och jag fylldes genast av förväntan. Det var ett tag sen jag läste hennes bok Aliens & Anorexia, och jag hade ännu inte hunnit läsa mitt senaste Kraus-köp I Love Dick. Så nu återstod bara en sak kvar att göra för att samla på mig lite mer litterär cred för att jag skulle känna mig värdig nog att gå och se Chris Kraus i Sverige – jag började läsa en klassiker.

Ett klassiskt kärleksbrev

I boken I Love Dick får vi möta den relativt misslyckade filmskaparen Chris Kraus som är gift med den 16 år äldre professorn och kritikern Sylvère, som undervisar vid Columbia University. Parets sexliv är i princip icke-existerande och Chris är van vid att stå i sin mans skugga. Deras liv förflyttas med jämna mellanrum från en sommarstuga till en annan, i syfte att hyra ut sin bostad för att tjäna lite extra pengar. Paret är alltså i praktiken bostadslösa, och äktenskapet likaså. Chris liv är tämligen blasé. Den röda tråden i hennes liv är förslitna rutiner och ett stillastående tempo. En dag befinner sig paret på en sushibar i Pasadena där de äter middag med Sylvères vän Dick.

Chris hamnar genast i en kolossal beundran för denna man. Dick flörtar med Chris och ger henne uppmärksamhet. Han ser henne – till en början. För Chris är attraktionen äkta från allra första stund, medan Dick är svår att läsa av. Och så börjar jakten och längtan efter förälskelsen som Chris söker hos Dick, via långa och många kärleksbrev. Här kunde berättelsen om Chris ha fått sitt slut, ett sådant melankoliskt och bitterljuvt slut där Chris förblir rastlös och sökande, men helt utan svar. Eller där Dick plötsligt inser att han faktiskt älskar Chris och frigör henne från det kärlekslösa äktenskap hon är fängslad i.

Sådana berättelser om kärlek är mer regel än undantag. Berättelsen om den stackars medelålders kvinnan som förälskar sig i ”fel” man och förblir ogift eller berättelsen om tonårsflickan som i sin ensamhet sitter på alla fyra och skrubbar golvet hos sin elaka styvmor och väntar på prinsen som ska rädda henne från allt elände. Men I Love Dick är inte en klassiker utan anledning. Boken riktar strålkastarljuset inåt – och utåt – på en och samma gång. Berättelsen om Chris är intellektuell, känslosam och underhållande, och den förs fram och bärs av Chris, utan att diverse prinsar stjäl uppmärksamheten.

Känslomässig puls

Åter till sushibaren; alkoholen flödar och samtalen blir allt djupare mellan paret och Dick. Chris är nyfiken och vill veta allt om denna fascinerande man och några timmar senare hamnar alla tre hemma hos honom. Han visar videoklipp där han är utklädd till Johnny Cash och berättar historier om en svunnen tid. Jag känner hur besattheten i Chris växer och spänner till lite extra. Sylvère är hela tiden en nöjd betraktare av situationen, för han inser att det är första gången sedan förra sommaren som han ser sin fru levande och framförallt sexuellt upphetsad.

Efter några dagar är det Sylvère som skriver det första brevet till Dick. Han är kär, inte i Dick men i kärleken. Han vet att äktenskapet med Chris har sina brister men han har ingen förståelse för varför allt är så trasigt och han vet att Dicks närvaro ger Chris en strimma hopp och lust. Sedan börjar även Chris skriva brev som blir längre och längre och mer känslosamma. Snart befinner sig Chris på en såväl emotionell som geografisk resa genom USA för att hitta Dick. Men Dick vill inte bli funnen, han är fullständigt ointresserad av att besvara vare sig Chris eller Sylvères brev och han bryr sig heller inte om Chris förälskelse.

Känslan av besvikelse hänger över Chris, hon är sexuellt och känslomässigt otillfredsställd och dessutom avvisad. Vid det här laget har Dick kommit att bli mer en idé och ett alternativ till kärlek, än den drömprins som heterosexualiteten förmodligen hellre hade önskat. Och Sylvère gör inte situationen enklare, i stället eggar han på frun att skriva fler kärleksbrev till Dick. Jakten är nu inte enbart Chris favoritsyssla utan det upptar även en stor del av hennes mans liv. Dick finns överallt och ingenstans, han har blivit deras äktenskap.

Längtan efter ett meningsfullt liv

Det är svårt att låta bli att dra paralleller mellan boken och författarens personliga erfarenheter. Det är inte bara faktumet att både författaren och huvudkaraktären delar samma för- och efternamn, det finns även yrkesmässiga likheter och kopplingar till kulturkritikern Dick Hebdige och, för att inte glömma bort, Kraus exmake Sylvère Loringer. Oavsett om boken baseras på verkliga händelser eller om berättelsen är fiktiv, så närvarar endast ett drama i berättelsen; den om eftersträvan efter ett meningsfullt liv.

Jag tolkar det som att boken hamnar precis där i gränslandet mellan fiktion och kulturkritik och det är på många sätt det som lockar till läsning av boken. Chris Kraus har sedan början av sitt författarskap varit en framstående storyteller med pricksäkra analyser av makt och mening. Efter totalt nio böcker har hon inte slutat förnya sina perspektiv och efter just boken I love Dick, som först gavs ut 1997, har Kraus varit en av vår tids skarpaste feministiska författare. Hennes karriär började under 1980-talet i New York där hon sysslade med poesi och amatörfilm, något som skymtar till gång på gång i Kraus förmåga att bibehålla en framåtrörelse i sina böcker och dessutom zooma in i berättelsen scen för scen.

Skam är frigörelsens närmaste vän

Skam är ett återkommande ämne som Kraus utforskar i flera böcker. I just I Love Dick synliggörs detta mest explicit i den sexuella skammen och hur både självförnedring och bestraffning hänger samman. I efterhand förstår jag att Dick, trots hans ointresse för att besvara de otaliga breven och kärleksförklaringarna, ändå hamnar i säng med Chris. Han upplever sexet som ganska oerotiskt och emotionellt frånkopplat, som om han vore rädd och misstänksam mot den öppna sexuella lust Chris välkomnar honom in i. Sexet blir aldrig centralt i berättelsen trots att erotiken finns där, i stället fortsätter Chris skriva ännu fler brev på löpande band. Det är som att sex med Dick givit henne ytterligare inspiration till att skriva nya frågeställningar och berättelser till Dick. Chris skriver:

”Shame is what you feel after being fucked on quaaludes by some artworld cohort who’ll pretend it never happened, shame is what you feel after giving blowjobs in the bathroom at Max’s Kansas City because Liza Martin wants free coke. Shame is what you feel after letting someone take you someplace past control – then feeling torn up three days later between desire, paranoia, etiquette wondering if they’ll call. Dear Dick, you told me twice last weekend how much you love John Rechy’s books and you wish your writing could include more sex. Because I love you and you can’t or you’re embarrassed, maybe this is something I can do for you?”

Skam må vara frigörelsens närmaste vän men skammen är ganska otacksam att skriva om egentligen och naturligtvis obekväm att läsa om. Men Kraus har samtidigt ett utomordentligt sakkunnigt sätt att blottlägga skam på, utan att läsaren på något sätt känner ansvar eller tvång att tycka synd om karaktärerna i boken. I stället får hon oss att fundera över vår egen delaktighet i olika former av slut-shaming eller näthatande på exempelvis internet. Det är ingen nyhet att okända män skickar bilder på sitt könsorgan i internetchattar eller att anonyma killar skriver långa monologer i sociala medier – och gärna tystar kvinnor genom hot om (sexuellt) våld när de blir avvisade.

Kraus ifrågasätter i grunden vem som jagar och vem som får jaga, och framförallt varför och på vilket sätt? För kvinnor kan jakten likaväl handla om att hitta liknande komponenter hos andra kvinnor, så att internet i förlängningen blir en sorts spelplan för att dela såväl feministiska som erotiska strategier. Kopplingen mellan Chris kärleksbrev till Dick och frigörelse på internet är kanske inte helt uppenbar vid första ögonkastet men den finns där. Besatthet, sökande, fantasi, ensamhet och gemenskap borde av flera anledningar vara internets ledord, och precis som i I Love Dick får internet oss att fundera över intimitet kontra tillgänglighet. Båda kontexterna faller tillbaka i varandra mellan det privata och det offentliga. Mellan då och nu.

Allt handlar inte om Dick

Kraus lär oss att tvåsamheten inte nödvändigtvis har monopol på kärlek, även om boken inledningsvis kan få oss att tro det. Kärlek ser olika ut; både Chris och Sylvère är kära i kärleken – men inte i varandra. Problemet är inte den obesvarade kärleken utan snarare hur Chris framställer sig själv under romanens gång. Hon är misslyckad, uttråkad, lite hopplös, underskattad och ständigt förbisedd och förminskad av männen i hennes liv. Deras nyfikenhet handlar mer om deras egna liv och vänskap till andra män än deras relation till Chris.

Berättelsen svävar mellan hopp och förtvivlan men också mellan humor och frustration och jag frågar mig själv om boken överhuvudtaget är en bok om Dick? Om det är den obesvarade kärleken som är roten till Chris sökande eller huruvida sökandet handlar mer om Chris själv? Om betoningen i titeln kanske ligger på ”I”, det vill säga jag:et i bokens titel? För det är förmodligen jag-perspektivet som får mig som läsare att närma mig boken med större försiktighet än vad jag annars skulle. För trots att kärleksbreven är fiktiva transkriptioner av smärta och längtan, finns en mängd referenser som jag skrämmande nog kan identifiera mig själv med. Även om det verkar som att Chris förlorat sig själv i jakten efter Dick så är berättelsen inte centrerad kring Dicks känslor och tankar. Det är ganska uppenbart att det är Chris berättelse och betraktelser som vi som läsare får ta del av, inget annat.

Den ”dåliga feministen”

”Dear Dick...” blir snart ”DD”, som en förkortning av ”Dear diary” och det känns en aning som att läsaren får tillgång till författarens djupaste hemligheter. Frågan som kanske bör besvaras är varför kvinnors intima och personliga berättelse ofta reduceras till att handla om förnedring, som att kvinnor begår misstag när de väljer att skildra sina motgångar offentligt. Samhället har blivit så vant vid att se andra förödmjuka kvinnors berättelser, att vi nästan tänker att dessa historier blir bättre om de berättas av andra än dem själva (helst av män). Och huvudkaraktären Chris kanske är en ”dålig feminist” som trånar och suktar efter en man som inte vill ha henne, eller så är det just sökandet och det hon lär sig om sig själv, om konst, om galenskap och om kärlek som gör henne till en självständig varelse utan tydliga ramar. Hon är snart 40 år och vågar ge plats för sexuellt och emotionellt begär. Och jag vill också ha Dick – jag vill också jaga och tråna efter kärleken och låta mig förblindas av en annan varelses uppenbarelse och frånvaro.

I Love Dick är utan tvekan ett kompromisslöst, feministiskt manifest där författaren inte fruktar att leka med narcissism och humor för att skildra transformationen av en kvinnas längtan och självuppenbarelse. Å ena sidan är boken en romantisk och erotisk kärleksnovell som leker med fantasin om vem som får jaga vem, men å andra sidan är boken full av realism och även stereotyper så som den ”besvärliga kvinnan”. Chris existerar inte i boken i egenskap av att underhålla sina män, det är snarare deras uppgift att tillfredsställa henne – både intellektuellt och sexuellt. Så, narrativet i boken syftar till att skildra lust, inte som något passivt och tillbakadraget, utan som något kreativt och inspirerande som både män och kvinnor kan uppleva. Det är minst sagt inspirerande att få ta del av dessa hemligheter oavsett om de är fiktiva eller byggda på all världens sanningar. För vem kan inte relatera till ett brustet hjärta eller misslyckade mål?

När jag har läst färdigt boken och sitter och dammar av omslaget, tänker jag lite klyschigt att det finns hopp även för oss hopplösa. I fortsättningen ska jag tänka på Chris varje gång jag fastnar vid ett tomt ark och inte vet vad jag vill skriva eller när längtan efter något är så stort att jag bara vill skrika. Boken ger mig den perfekta kombinationen av mod och vilja så att jag vågar avslöja mina hemligheter – åtminstone för mig själv.