Det har gått en tid sedan kongressen och besluten om hur Vänsterpartiets antirasism ska uttryckas i partiprogram och benämningar. Under tiden har en debatt om rasism blossat upp i Norge. Eller snarare om yttrandefrihet, men med utgångspunkt från en rasistisk attack riktad mot Ali Esbati.

Under rubriken ”Apenes konge” avbildades Esbati som en babian med bildtexten ”Ni är rasister, ni, ni, ni är rasister”. Förutom att Ali Esbati sitter i Sveriges riksdag och har varit sammankallande i Vänsterpartiets programkommission, är han en känd antirasistisk debattör i Norge – där han levt i flera år och är en av överlevarna från terrorattentatet på Utøya.

Konstnären bakom teckningen ser inget rasistiskt i den och bland försvararna i debatten finns sociologen och författaren Kjetil Rolness, som ryckt ut till vad han menar är yttrandefrihetens försvar.

– Det är ganska skrämmande att se den entusiasm som apbilden har frammanat på olika håll, för det är exakt det som är syftet med den – att utdefiniera och sätta på plats. Samtidigt har det varit en mobiliserande debatt. Progressiva personer som inte har varit så mycket inne på antirasism har klivit fram, och det är väldigt viktigt, säger Ali Esbati.

Samtidigt blottar debatten en stor okunskap om vad rasism är. Ali Esbati förklarar att avsikten med de nya skrivningarna i Vänsterpartiets partiprogram har varit att hitta verktyg som gör det lättare att se hur rasism skapas och återskapas, och att det finns en samverkan mellan vad han beskriver som den exkluderande och den exploaterande rasismen. 

Självförstärkande faktum

Kort sagt innebär den exploaterande rasismen att människor nedvärderas utifrån grupptillhörighet. Detta möjliggör exploatering, som en direkt konsekvens av att människor inte ses som lika värda. Esbati förklarar och pekar på aktuella exempel, som lägre löner för nyanlända.

– Exploateringen innebär att vissa hålls nere i fattigdom och otrygghet, vilket både bekräftar och upprepar den orättvisa världsordningen. Det blir ett självförstärkande faktum – att folk ses som mindre värda gör att de får mindre resurser; och fattigdomen blir en bekräftelse på att det är där de hör hemma. Så går exploatering och exkludering hand i hand.

Även det förra partiprogrammet fokuserade på hur rasism reproduceras, påpekar Ali Esbati och utvecklar resonemanget om den exkluderande rasismen:

– En central punkt är att skillnader ses som oföränderliga, kultur ses som essentiellt och statiskt – hos ”de andra”. Människor ses som hot för de kommer från någon annanstans. De som kommer från någon annanstans ”är” sin kultur.

Resonemanget i sin helhet finns i det nya partiprogrammet, som också beskriver rasismens historiska kopplingar.

”Dagens rasistiska strukturer är dels ett resultat av rättfärdigandet av kolonialismens och imperialismens utplundring av naturen och utsugning av människor. Dels är det en effekt av hur stater använt tankar om ett homogent folk och utestängandet och underordnandet av de andra genom övergrepp och förtryck mot grupper av människor, bland annat de som idag kallas nationella minoriteter och ursprungsbefolkningar. Även om användandet av ord som ras minskat så lever rasismens huvuddrag kvar genom föreställningar om ras, ofta uttryckta i mer diffusa former genom begrepp som etnicitet och kultur, som dessutom är negativt definierade.”

Balans mellan teori och politik

När det gäller kritiken, att beskrivningen av partiets antirasism skulle vara för krånglig och överteoretiserande, framhåller Ali Esbati att det finns olika typer av texter och att ett partiprogram har andra syften än exempelvis flygblad eller debattinlägg. Teori är viktig för utvecklingen av politiken, menar han.

– Om någon vill att partiprogrammet ska uppfylla samma syfte som ett flygblad eller debattinlägg är problemet snarare att vi delar ut för lite flygblad än att partiprogrammet är för krångligt skrivet.

Ali Esbati betonar samtidigt att det är en balansgång, som inte alltid är enkel. Det är därför han är positiv till att motioner som föreslog att intersektionalitet skulle skrivas in i programmet avvisades.

– Det finns en tendens när vi diskuterar teori att vi hamnar där, att man överteoretiserar och tror att det ena eller andra ordet är grund i sig för politiska motsättningar. Risken är att vi blir politiskt och organisatoriskt exkluderande snarare än att orden är för svåra. Det är viktigt att uttrycka sig så att det inte blir en akademisk politisk jargong som exkluderar. Samtidigt ska vi använda teoretiska begrepp om de hjälper oss att förstå världen bättre.

Missuppfattat beslut

Kongressen beslöt också att avvisa motioner om att utöka partibeteckningen med antirasistiskt, utöver som det står nu – att Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti. Att detta skulle betyda att partiet på något sätt skulle nedprioritera antirasismen är enligt Ali Esbati en stor missuppfattning. Han stod själv för förslaget att inte ta in antirasism i partibeteckningen och menar att antirasismen har så stor roll i både praxis och teori att den bör förstås på egna premisser.

– Vänsterpartiet har varit och är ett antirasistiskt parti. Många medlemmar har i likhet med mig haft det som viktigaste skälet till att organisera oss i Vänsterpartiet, att det är tydligt antirasistiskt. Både i inledningen och i de strategiska huvudlinjerna lyfter vi att den antirasistiska och antifascistiska kampen är vår samtids kanske mest brännande fråga.

– Jag tror inte det hjälper den antirasistiska kampen, varken på daglig eller strategisk nivå, att ha begreppet med, nästan som ett slags mantra. Den tendensen att man måste rada upp olika förtrycksstrukturer för att göra ett politiskt ställningstagande eller uttalande som finns inom progressiva rörelser tror jag inte alls är nyttig för att bedriva antirasistisk, antifascistisk kamp.

Inte som med feminism

En del av ombuden på kongressen hänvisade till att partiet fört liknande resonemang om feminism tidigare, och menade att antirasismen behandlas på samma sätt just för att den i praktiken inte har en så självklar plats än.

– Jag förstår den impulsen. Man känner igen en del saker, och det kan finnas sådana reaktioner också i en stor organisation, men jag vet att det inte är så programmet ska förstås och det är inte så de flesta resonerar.  

Motståndet som feminismen mötte handlade, enligt Esbati, om att jämställdheten ansågs kunna komma automatiskt med ett socialistiskt, klasslöst samhälle. Något motsvarande resonemang förs inte angående antirasismen:

– Det är inte så att rasismen kommer att upphöra automatiskt i ett klasslöst samhälle, eller att vi kan kämpa för mer resurser till välfärden och det är vår antirasism, punkt. Däremot är det helt nödvändigt, om man vill ge sig i kast med att förändra och mobilisera människor mot rasism, att gå på de sociala mekanismer där rasismen reproduceras och då kommer man inte ifrån att det också sker inom områden som arbetsmarknad och välfärdssystem, som betraktas som klassisk vänsterpolitik. Vi måste se hur rasism reproduceras genom föreställningar och att de föreställningarna i sig bidrar till att reproducera materiella förhållanden. Det hänger samman, men det vore varken teoretiskt stringent eller praktiskt mobiliserande att lägga på en tredje beteckning som om det var byggklossar eller lego.

Bred uppslutning

Den stora viljan att diskutera frågorna visar att det fortfarande finns olika uppfattningar att prata om och sådant som behöver redas ut. Men enligt Esbati är uppslutningen kring Vänsterpartiets antirasistiska praxis mycket bred.

– Det ser vi i allt från flyktingpolitiken till diskrimineringen på arbetsmarknaden till kritiken mot hur den mediala bilden av rasifierade ser ut. Det är viktigt att vi fokuserar på och utvecklar den politiska praktiken, då tror jag att den teoretiska diskussionen blir bättre än om vi ställer olika begrepp mot varann.

Det betyder inte att Ali Esbati har något emot akademiska begrepp, men att det gäller att skilja på teoribildning inom akademin och i ett politiskt parti.

– I en politisk rörelse bör man sträva efter att hitta termer som är inkluderande och för med sig så många som möjligt utan att vara meningslösa. Det gäller att analysera syftet och vad man har för roll i samhället. Jag ser en risk för stora delar av den progressiva rörelsen att hamna i den akademiska sjukan, som är extra stark i anglosaxiska världen. Inom akademin gäller det ofta att fokusera på vad som skiljer närliggande begrepp från varandra. Politiska rörelser kan lära sig av akademin, men det är viktigt att vi hanterar övergången med försiktighet så att vi inte gör självmål.

Förhoppningen är nu att det nya partiprogrammet genom att balansera teori och strategi ska ge de politiska verktyg som behövs för att åstadkomma förändring. Då menar Ali Esbati att strategiska prioriteringar, som synliggör grundläggande friheter och maktförhållanden, är viktigare än enskilda ställningstaganden.

– Hur får vi med oss så många som möjligt utan att sakfrågan blir uddlös. Vad är det för frågeställningar vi helst vill ha konflikter om. Den typen av resonemang skulle jag vilja ha med hela tiden när vi diskuterar, från kommunal nivå till rikspolitiken.

Viktigast just nu

Exempel på hur det kan ta sig uttryck finns bland prioriteringar Vänsterpartiet gjort i budgetförhandlingarna.

– Flera reformer vi drivit och fått igenom är dels bra i sig, till exempel stöd till kommunerna för att ordna billiga sommarlovsaktiviteter är bra för de som får del av dem, men också ett sätt att signalera att välfärden inte ska reduceras till sin kärna, utan är något som ska växa. Att det är fint att fler verksamheter kan inkludera mer av det som sker i våra liv och vara sånt vi bjuder varandra på. 

Det strategiska värdet ligger i förväntningarna som skapats, förklarar Esbati. På motsvarande sätt har högern uppnått en strategisk framgång genom införandet av skattelättnader för köp av hushållsnära tjänster. 

– Rutbidraget är dåligt i sig och omfördelar gemensamma skattemedel till de som har mycket från förr. Samtidigt skapar det en förväntan om mer ojämlika förhållanden.

– Jag tror att Vänsterpartiet har en central roll för den breda progressiva rörelsen i Sverige. För att få större parlamentariskt stöd är det naturligtvis viktigt att vi blir bättre på att inte bara ha rätt utan få rätt, att skapa rörelse runt viktiga politiska frågor och prioritera vad som är viktigast just nu och hur man jobbar med de frågorna.

Men när kritik mot rasistiska nidbilder kallas hot mot yttrandefriheten och ryggmärgsreflexen hos den dominerande majoritetsbefolkningen är att försvara stereotyper av ”den andre” i såväl barnkultur som i debatter om sexuellt våld kan vägen framåt verka oframkomlig.

Du har kunnat vittna om att normaliseringen av rasism gått längre i Norge än Sverige, men tendenserna går ju i samma riktning. Kan utvecklingen vändas? Vad krävs?

– Det går absolut i samma riktning, och fort. Jag tror inte det finns genvägar till att vända utvecklingen. Det behövs antirasistiska motkrafter och de måste gå framåt på två ben: dels belysa normalisering, väsnas om den, vägra acceptera; dels kämpa för minskade klyftor, generell välfärd, minskad segregation, förstärkt solidaritet. Sedan visar Norge också tydligt att språkbruk i de högsta politiska lagren spelar en mycket viktig roll. Så att arbeta mot att SD kommer närmare regeringsmakten och att etablerade partier plockar upp den retoriken, det är väldigt viktigt om utvecklingen ska vändas.

Har du som varit med ett tag några råd till andra som drabbas av rasistiska attacker? 

– Nej, många andra drabbas egentligen oftare och värre. I offentligheten, särskilt på nätet, är kvinnor generellt mer utsatta. Jag har svårt att ge råd. Men det är viktigt att ge varandra stöd, och att försöka fokusera på de strider som kan vinnas, släppa andra, som bara dränerar energi och framtidstro.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.