Utsnitt från omslaget till Bonnier Carlsen förlags nyutgåva av Alice i Underlandet, illustrerad av Tove Jansson.

Inget behöver vara vad det verkar i Carrolls underland

2016-05-25 | Agnes Vittstrand , Henrik Johansson padlock

OPINION

En läsning av Alice i underlandet som tar pedofilmisstankarna mot Lewis Carroll på allvar blir svår för en vuxenvärld som vill se sig själv som trygg och god. Det skriver Agnes Vittstrand och Henrik Johansson. De anser dock – utifrån erfarenheter av hur sexuellt våld mot barn tar sig uttryck – att berättelsen om Alice kan, och bör, få läsas på många olika sätt.

Henrik Johansson är författare och bor i Malmö. Han är aktuell med novell- och diktsamlingen Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, som kom på Rastlös förlag i mars. Det är hans andra bok efter debutromanen Av kött och blod.

Agnes Vittstrand är resultatet av en barndom fylld av sexuellt våld, och sedan tjugo års grubblande i tystnad. Med pseudonymen Agnes Vittstrand debuterade hon 2015 med den genreöverskridande Allt som tar plats.

Alice Kassius Eggers läser i Lewis Carrolls Alice i Underlandet in lyhördhet och lojalitet mot barnet, en osviklig övertygelse om barnets rätt att beskriva världen inifrån och hon finner också att Alice är vägvisaren i historien.

Det är spännande att det går att läsa ett verk på så många olika sätt. Vår tolkning är inte att Alice visar vägen utan snarare att hon jagas vägen fram, hon tvingas växa och krympa och förändras. Ständigt påpekar hon att hon inte vet vem hon är, att hon varit någon annan tidigare och att hon inte kan relatera till sig själv i det förflutna. Det är en jagupplösning som pågår.

Dessutom plockas språket sönder med ordlekar och missförstånd, alltid till Alices nackdel. Och när vi läser så vet vi att det fanns en riktig Alice, en Alice Liddell som författaren skrev mängder av brev till, en Alice som han förbjöds att träffa, en Alice han friade till när hon var elva år. Carroll skriver ur barnets perspektiv men tar inte hennes sida, och, inte att förglömma, det är han som beskriver världen och henne.

Det faktum att Carroll tvingar sin version av Alice att säga att Underlandet är underbart, något som Kassius Eggers tar som intäkt för att författaren vill barn väl, kan också tolkas som att hon inte ens har rätt till sin upplevelse. Men detta blir svårt att erkänna för en vuxenvärld som vill se sig själv som trygg och god.

Därför tycker vi att Alice i Underlandet borde tas bort från alla bibliotek.

Nej, förresten. Det tycker vi inte alls. Vi tycker att den samtida diskussionen om barnlitteratur ofta hamnar i två lika värdelösa positioner: antingen ska verket hyllas och inte diskuteras, eller så ska det brännas och bannlysas.

Men varför är det så viktigt att upphovsmannen är god?

För att vi ska kunna fortsätta låtsas att all barndom är trygg?

För att det är jobbigt för vår självbild om vi tycker om ett verk av en pedofil?

Kommer det för nära?

Behåll böckerna på biblioteken, vi behöver läsa dem. Det får göra ont.

Eftersom Tove Jansson illustrerat nyutgivningen av Alice i Underlandet känns det extra relevant att ta in hennes syn på boken. Hon var själv rädd för den som barn och menade att den visade ”...ett slags hjälplöshet, underjordiskt skeende som alltid betydde något annat än det gav sig ut för att vara, händelserna var bara de förstorade skuggorna av en onämnbar verklighet som rörde sig därutanför. Men som närsomhelst kunde tränga sig in.”

Som Kassius Eggers skriver är det möjligt att Lewis Carroll inte var pedofil, men just pedofiler är några som också anknytit till honom. En av oss som skriver denna texten har egna upplevelser av att vara knulldocka åt pedofiler som pratade mycket om Alice i Underlandet, om Carrolls och hennes fina romantiska kärlek, och om att inget behöver vara vad det verkar vara.

Inom pedofilsamfundet använder man termen Alicelover om vuxna män som har sex med flickor. Oavsett om Carroll utsatte Alice Liddell för övergrepp eller inte, så måste vi orka se det som en möjlig tolkning av sagorna om henne. En allsmäktig berättare som våldför sig på en karaktär som också är ett riktigt barn. Det är inte farligt att tänka det. Det är farligt att förneka det.

Kassius Eggers skriver att Carrolls foton på nakna flickor inte duger som bevis. Problemet är väl att det är sällsynt med bevis på sexualbrott 150 år senare. Det finns i stort sett aldrig bevis. Det är problemet med sexuellt våld mot barn. Om vi bara vågar tänka tanken när det finns bevis så är det en allmän fribiljett för pedofiler. Vet vi inte så bör vi heller inte förneka. Om vi inte ens vågar tänka tanken om någon vi inte känner, som varit död i hundratals år, så kan vi räkna med att det är omöjligt när det drabbar barn i ens närhet.

Det går inte att diskutera barns rädslor och behov som om de vore en homogen grupp. Och det är inte så att all rädsla är destruktiv. Ett barn kan älska och identifiera sig med Alice just på grund av utsattheten. Det är dumt om vi vuxna inte orkar se möjligheten av att Carroll tar sönder ett jag. Det är dumt om vi vuxna inte orkar se det grymma, för då kan vi heller inte ge barn verktygen att bearbeta det.

Det är möjligt att tänka sig att en författare våldtar barn och skriver grymma, men roliga, sagor. Att tro att ”de mest älskade barnkulturskaparna” automatiskt är lojala mot barn är ungefär som att säga att Michael Jackson inte var pedofil för att han byggde upp sitt hem till en nöjespark.