Veronica Svärd disputerar på fredag vid institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet.

Bild: Josefin Engberg

Stereotyp syn på familjer påverkar om barn får hjälp

2016-05-23 | Christin Sandberg padlock

INRIKES

De flesta professionella inom hälso- och sjukvården har någon gång låtit bli att anmäla misstanke om att ett barn far illa till socialtjänsten. Detta trots att all personal som arbetar med barn är skyldiga anmäla, utan krav på bevis för sin misstanke. Oftast är orsaken känslor och normer, en stereotyp syn på hur familjer är, visar en ny avhandling av forskaren och sjukhuskuratorn Veronica Svärd.

När Veronica Svärd arbetade som sjukhuskurator på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm tänkte hon ofta på att hon och hennes kollegor reagerade väldigt olika i de fall där det fanns en oro för att barn for illa.

– En del gjorde regelmässigt omedelbart anmälningar medan andra absolut inte gjorde anmälningar. Personalen fastnade vid olika saker i sina bedömningar och det var väldigt olika både inom och mellan professioner, säger hon.

Denna erfarenhet blev utgångspunkten för avhandlingen: Children at risk? Hospital social workers’ and their colleagues’ assessment and reporting experiences, som hon disputerar på, nu på fredag.

I Sverige har all personal som möter barn i tjänsten skyldighet att göra en anmälan till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far eller misstänks fara illa (SFS 2001:453).

Studier har visat att personal inom hälso- och sjukvården gör färre anmälningar jämfört med personal inom exempelvis skolan och polismyndigheten. Detta trots att barn med sjukdomar och funktionshinder har visat sig vara särskilt utsatta för olika former av våld, och att dessa grupper av barn mer frekvent än andra barn besöker sjukvården.

Så vad är det som gör att hälso- och sjukhuspersonal inte anmäler i den grad som de anses borde göra? Vad är det som påverkar deras bedömningar och anmälningsgrad? Det söker Svärd svar på genom att undersöka läkares, sjuksköterskors, undersköterskors, men framför allt sjukhuskuratorers erfarenheter av att arbeta med barn som far och misstänks fara illa.

Hon tittar på hur olika faktorer, såsom känslor, sociala normer, professionella relationer, erhållen utbildning och erfarenhet och kännedom om organisatoriskt stöd, påverkar dessa professionella gruppers bedömningar och anmälningar till socialtjänsten. Hon för också en diskussion kring vilka följder dessa yrkesgruppers agerande får både i teori och praktik.

Avhandlingen är uppdelad i två delstudier, dels en kvalitativ intervjustudie med 14 kuratorer på åtta olika barnsjukhus (eller kliniker), dels en enkätstudie med 295 deltagande läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och kuratorer.

Känslor och normer avgör

– Vad jag upptäckte väldigt tidigt, när jag gjorde intervjuerna, var att när de berättade om fall som hade berört dem mycket känslomässigt så handlade det om normativitet på olika sätt. Könsstereoptyper, eller att det var familjer som kom från ett annat land, flyktingar, asylsökanden eller att det var föräldrar som hade kognitiva eller olika funktionsnedsättningar, säger Veronica Svärd.

Känslor går hand i hand med könsstereotyper. En mamma som inte lever upp till den vårdande och oroliga mammatypen väcker känslor såsom oro och skuldbeläggande och misstänkliggörs därmed snabbare.

Enligt forskning förutsätts mammor vara huvudsakliga omsorgsgivare och det påverkar bedömningar och gör att oron riktas mot just mamman. Detta istället för att fundera över: Finns det en pappa som inte är närvarande och tar sitt omsorgsansvar över barnet?

– När de pratar om oro för omsorgsbrist handlar det automatiskt om en mamma som de misstänker brister i sin omsorg om barnet. Och så fort de pratar om att det finns en misstanke om våld eller en skada så pratar de direkt om att det är en pappa som är skyldig till våldet. Oron riktas stereotypiskt, ofta utan att de har en konkret orsak som motiverar att det skulle förhålla sig så i de specifika fallen, säger hon.

En grupp av mödrar som oro särskilt ofta riktas mot är de med intellektuella eller psykiska funktionsnedsättningar.

Även kulturella skillnader och nationalitet förekommer ofta som förklaringar till varför personalen känner oro för barn i migrantfamiljer. Undersökningen visar att olika känslor kopplas till olika familjebakgrund och nationalitet. Föräldrar födda utomlands associeras med ilska, slag och riskföräldrar, vilket förhindrar att det skapas en känsla av samhörighet mellan dem och socialarbetarna.

Vad som anses normalt är det som anses vara vanligt. Uttryck som ”en vanlig svensk” och ”vanliga föräldrar” förekommer. Men intervjuade beskriver hur de ibland känner sig lurade av ”den normala ytan”. Och att det är svårare att bedöma föräldrar som är högutbildade, medelklass och lever ett till synes städat liv, eftersom det där inte finns ”varningstecken”.

Studien visar att känslor och sociala normer spelar en stor roll i kuratorernas bedömningar av föräldrar. Svärd föreslår att istället för att försöka neutralisera känslor som kommer upp i bedömningssituationer är det bättre att kritiskt reflektera kring hur emotioner kommer till uttryck i specifika fall.

– När de pratar om det på ett medvetet sätt och reflekterar över det, att de signalerna inte ska lura dem i deras bedömningar, då kan de göra mer rättvisa bedömningar. Och då kan de på ett mer rättvist sätt också bedöma familjer som de beskriver som mer normala, medelklassfamiljer, med lika utbildning som de själva, svenska, från medelklassområden. Det handlar om att se genom ytan av normer och avvikelser, säger hon.

Och fortsätter:

– När man får en oro när man arbetar med barn eller med barn och föräldrar så är det viktigt att fundera på vad är det som gör att jag blir orolig. Vad består min oro av? Att börja definiera om det beror på att det finns belägg för att det här barnet far illa på grund av sina föräldrar, eller på grund av mer generella bristande socioekonomiska villkor, eller om handlar det om en känsla jag får på grund av mina fördomar, ”så här ska inte barn leva”.

Viktiga kunskapsbidrag

Studien är den första som jämför olika professioner och hur det skiljer sig inom och mellan professionerna.

– Det gör att om man ska gå vidare och tänka hur man ska stärka upp utbildningar för läkare, undersköterskor, sjuksköterskor och kuratorer så kan man genom min avhandling se var det brister i respektive profession, säger Svärd.

Hon finner att en majoritet av de professionella vid enstaka tillfällen valt att inte göra en anmälan även om de haft en misstanke. Detta trots att all personal som arbetar med barn är skyldiga att omedelbart göra en anmälan till socialtjänsten vid en misstanke, utan krav på bevis att det förhåller sig så.

Det är många faktorer som spelar in, varav en är den professionellas status i hierarkin, ju längre ner du befinner dig desto mindre utbildning har du fått på området barn som far illa och desto lägre är kännedomen om stöd som finns i organisationen. Sjukhushierarkin, den medicinska sjukhushierarkin, påverkar bedömningar och är i sig ett hinder för att lagstiftningen ska fungera.

– Det är främst läkare och kuratorer som gör anmälningar, och läkare bedömer ibland lite snävt utifrån sitt medicinska perspektiv. Det finns exempel i avhandlingen på att om läkare inte kan bevisa att barnet har varit utsatt för just ett sexuellt övergrepp så gör hen ingen anmälan, berättar Svärd.

Hon menar att lagen om den individuella anmälningsplikten för alla som i sin yrkesroll möter barn, i praktiken inte fungerar. En anledning kan vara att det är just allas, men ingen särskild professions, ansvar.

Om lagen ska fungera, menar Svärd, måste alla som i sin profession möter barn få utbildning om barn som far illa och anmälningsplikten och de måste alla involveras i bedömningar och få information om det organisatoriska stöd som finns på arbetsplatsen.

Prata om barn som far illa

Svärd vill att det ska pratas mer om gruppen barn som riskerar att fara illa inom hälso- och sjukvården.

– Det finns en tystnad, det märker jag själv när jag är ute och jobbar som kurator, man pratar inte om det. Häromdagen pratade jag med en sjuksköterska som menade att ”det kommer ju aldrig i första hand här hos oss”, säger Svärd.

Svärd ser det som en fråga om förebyggande hälsoarbete att fånga upp de här barnen.

– Jag skulle vilja att sjukvården pratade om att det här är ett förebyggande arbete också utifrån ett hälsoperspektiv, eftersom man vet att barn som far illa och blir utsatta för fysisk eller psykisk och känslomässig misshandel riskerar ökad ohälsa även senare i livet.

Hon vill också understryka att barn inte alltid far illa på grund av bristande föräldraskap, de kan också fara illa på grund av strukturella faktorer, såsom social exkludering eller institutionell diskriminering. Det är viktigt att barn får rätt bedömning och insatser.

– Det handlar i stor utsträckning om att prioritera barnfamiljer i den sociala välfärden för att barn ska ha det bra, konstaterar Svärd som på fredag kan titulera sig filosofie doktor i socialt arbete i samband med att hon disputerar på sin avhandling. Till vardags fortsätter hon som kurator med olika forskningsuppdrag på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.