”Jag försvarar inte någon religion, utan demokratin”

2016-05-20 | Aisha Susanne Lundgren padlock

OPINION

”Om du påstår att du kämpar för kvinnors rättigheter ska du lyssna på mig och mina feministiska systrar, du ska hylla våra uttryck, vår förståelse av vår religion, våra egna val och vår kamp. Inte använda de patriarkala religiösa ledarna emot mig.” Det skriver Aisha Susanne Lundgren som svar till Farooq Sulehria i ett nytt replikskifte i debatten om att skaka hand.

Aisha Susanne Lundgren är intersektionell genuspedagog

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-04-28 | ”Tvingande sekulära normer är diskriminerande”

2016-04-27 | ”Politiken är sekulär för att alla ska få plats”

2016-04-26 | Se upp för stabila värdegrunder

2016-04-26 | ”Att vägra ta en utsträckt hand är en maktdemonstration”

2016-04-24 Är Miljöpartiet ett anti-muslimskt parti nu?

2016-04-21 | Viktiga principer i skymundan

2016-04-21 | ”Könsdiskriminerande sedvänjor ska avskaffas”

2013-11-20 | Normativ handskakning

”Islamofobi är rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara.” (Nationalencyklopedin)

Jag undrar om Farooq Sulehria hade tolkat in samma betydelser och dragit samma slutsatser, missat samma textrader och dragit samma typer av paralleller om jag skrivit dessa debattartiklar men inte själv hade varit muslim med sjal? Varför missar han att jag belyser demokratin och de demokratiska principerna i mina texter? Jag skulle förstås ha argumenterat på precis samma sätt om Yasri Khan hade varit hindu, buddhist, jude eller något annat. Jag försvarar inte någon religion eller person, jag försvarar demokratin, de demokratiska värderingarna och demokratins principer.

Det viktigaste felslutet i artikeln är att Sulehria i sin parallell till 90-talets Pakistan skriver att vi i Sverige använder ”liberal demokrati” för att få till stånd ett förbud mot handskakningar. Det är väl precis vad jag argumenterar för att vi inte ska göra? En mångfald av sätt att leva, tro och hälsa ska vara möjliga i det demokratiska Sverige.

Det känns tråkigt att upprepa det jag redan skrivit i mina tidigare artiklar, men de flesta av Sulehrias påstående och frågeställningar berör det redan avhandlade. Så en tvungen repris då:

En medborgare i det demokratiska Sverige har i enlighet med religionsfriheten rätt att utöva sin religion, agera och leva i enlighet med (sin förståelse av) sin religion. Så länge detta inte inskränker på någon annans integritet, hälsa eller liv. I frågan om sjuksköterskan som vägrade utföra abort med hänvisning till religion så har rätten slagit fast att kvinnors rätt till abort (som en del av vården) inte får förhindras eller kränkas, och att den gör det om en vårdpersonal vägrar utföra abort. End of story.

Jag har i mina texter om islamisk hälsningssed påtalat att muslimer gör olika. De tycker olika och förstår källorna olika. Jag talar i mina artiklar självfallet främst i egenskap av mig själv som medborgare i Sverige, som feminist och muslim. När jag i fallet om handskakning uttrycker ett ”vi” så syftar jag i detta fall särskilt på de som hälsar på samma sätt i enlighet med (sin förståelse av) traditionell islam.

Oavsett hur muslimer hälsar så får dessa anti-muslimska händelser stort negativt inflytande på muslimers liv i Sverige vilket gör att mängder av muslimer, med olika sätt att leva, vara och hälsa, ändå skriver under på detta ”vi”. Muslimer som grupp drabbas, oavsett hur en lever och förstår sin religion, oavsett om de också diskuterar och ifrågasätter till exempel hälsningsseder.

Att det jag skrivit om mångfald och olika åsikter inom gruppen muslimer ”försvinner” i Sulehrias läsning är besynnerligt. Likväl tänker jag att jag i framtiden behöver vara övertydlig med detta. Jag är förstås inte en ”representant” för alla muslimer. Den muslimska gruppen är extremt mångfaldig med enorm variation i livsstilar, åsikter, synsätt likväl som i förståelser av islam och dess praktiker.

Det patriarkala förtrycket kommer i många skepnader. Det är ytterst ironiskt hur Sulehria, i likhet med oräkneliga män före honom, talar för ”kvinnors frihet” för att i nästa mening ta sin patriarkala rätt att definiera mina religiösa symboler och min klädsel åt mig. Nej, jag är inte någon mans ägodel, nej jag bär inte sjal för att tillmötesgå någon man. Varje gång en man förklarar mina religiösa symboler med referens till något en patriarkal ”mulla” sagt så ger den mannen patriarkatet en röst till. Hur kan de inte se detta??

Sulehria, din patriarkala mansplaining-praktik är en central del av patriarkatet. Om du påstår att du kämpar för kvinnors rättigheter ska du lyssna på mig och mina feministiska systrar, du ska hylla våra uttryck, vår förståelse av vår religion, våra egna val och vår kamp. Inte använda de patriarkala religiösa ledarna emot mig. Islamisk täckande klädsel med sjal kan vara lika förtryckande eller befriande, som den korta kjolen, nätstrumpor och tighta, urringade kläder. Det kan vara en del av en maktpraktik där könsnormer uttrycks genom klädsel och stil och där kvinnan bara är till för mannen. Eller så kan det vara ett eget val, en egen praktik och även en del av ett revolterande mot maktojämlikhet. Inget existerar oberoende av sin historik. Men ingen mening är heller fastlåst vid någon historisk tidpunkt eller vid någon särskild (patriarkal) tolkning, mening skapas genom oss och det vi gör.

Jag är oklar över Sulehrias kunskaper om islam och sharia. I sin text skriver han ”Framför allt är det muslimska män som har rättigheter inom islam”, vad menas med det? Vilken rättsskola pratar han utifrån, vilka tolkningar, vilka praktiker? Sharia utgörs av text som berör människor allmänt och sådant som berör mäns och kvinnors rättigheter, för att tolka och förstå sharia krävs år av utbildning och de lärda har olika förståelser och det finns olika tolkningstraditioner.

Kanske bygger Sulehrias förståelse på kulturell praktik, på tolkningar gjorda av de mullor han omnämner? Oavsett vilket så utgörs hans exempel av förenklade oproblematiserade ”populär”-exempel, ofta använda (utan kunskap) av personer med islamofobisk agenda. I dessa delar hemfaller Sulehria helt till de typer av resonemang han själv avvisar: generaliseringar och förenklingar om ”islam” (som om det vore självklart vad han åsyftar) och ”sharia” (som om det inte fanns olika tolkningstraditioner, synsätt och praktiker).

Att tala om diskriminering versus segregerande, alternativt särskiljande, praktiker är inget jag ”inför i debatten”. Det är en del av feministisk teori och har behandlats i avhandlingar och mången akademisk text. Att det är viktigt att granska dessa praktiker som en del av ett förändringsarbete har jag också redan skrivit om – segregerande praktiker förekommer överallt och kan ses som en grund för diskriminerande strukturer. Att kräva sin demokratiska rätt att hälsa i enlighet med sin religion betyder inte att vi ska sluta diskutera vardagspraktiker och dess konsekvenser. Diskussioner och förändringsarbete pågår och fortgår.

Att islamiska sätt att hälsa förekommer i svensk politik är inte ett tecken på ”islamisering” (vad som nu kan tänkas menas med detta begrepp som kastas runt vilt utan definitioner). Att tro det, är ett tecken på islamofobi – se gärna definition nedan. Att det förekommer att personer hälsar med handen på hjärtat är ett tecken på att det finns muslimer som lever i det här landet, varav vissa väljer att hälsa i enlighet med traditionell islam. Och det är ett tecken på att Sverige är ett demokratiskt samhälle som främjar allas lika värde, allas lika rättigheter och tillträde till politiskt inflytande. En sekulär demokratisk stat är ointresserad av hur människor hälsar, principen är: låt den mångfald som finns bestå. Bara en fundamentalistiskt ateistisk stat kräver att människor slutar hälsa i enlighet med sin religion.

Senast jag kollade var Sverige fortfarande en demokrati. Jag kommer fortsätta att passionerat försvara demokratin, de demokratiska värderingarna och demokratins principer.

Rapporten från Commission on British Muslims and Islamophobia (Runnymede, Trust: 1997) identifierar en rad kännetecken på islamofobi:

Om islam ses som monolitiskt och statiskt (istället för mångfaldigt och dynamiskt)
Om islam ses som annorlunda och separat (istället för liknande och ömsesidigt beroende)
Om islam ses som underlägset (istället för som jämställt)
Om islam ses som en aggressiv fiende (istället för en samarbetspartner)
Om muslimer ses som manipulativa (istället för uppriktiga)
Om muslimsk kritik av ”Väst” avvisas (istället för att diskuteras)
Om diskriminerande beteenden mot muslimer försvaras (istället för att kritiseras)
Om anti-muslimskt tal ses som naturligt (istället för problematiskt)

(information hämtad från Forum för levande historia)