Farooq Sulehria.

Farooq Sulehria: Trogna muslimer, otrogna paradoxer

2016-05-20 | Farooq Sulehria padlock

OPINION

Farooq Sulehria minns en handskakningsdebatt i sitt gamla hemland Pakistan och ser paralleller till den svenska debatten. ”Det finns en skillnad dock. Därhemma använde mullorna sharia för att få till stånd ett förbud mot handskakningar. I Sverige är det liberal demokrati som används för att nå målet.”, skriver han i ett svar på Aisha Susanne Lundgrens två inlägg.

Farooq Sulehria är svenskpakistansk journalist och forskare.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-04-28 | ”Tvingande sekulära normer är diskriminerande”

2016-04-27 | ”Politiken är sekulär för att alla ska få plats”

2016-04-26 | Se upp för stabila värdegrunder

2016-04-26 | ”Att vägra ta en utsträckt hand är en maktdemonstration”

2016-04-24 Är Miljöpartiet ett anti-muslimskt parti nu?

2016-04-21 | Viktiga principer i skymundan

2016-04-21 | ”Könsdiskriminerande sedvänjor ska avskaffas”

2013-11-20 | Normativ handskakning

Benazir Bhutto blev historisk när hon svor eden som Pakistans premiärminister 1988. Hon hade blivit den första kvinnan att väljas till regeringschef i ett land med muslimsk majoritet. Islamiskt lärda, de oftast skäggprydda mullorna, som på olika sätt var i allians med militären i landet användes av konservativa generaler mot Benazir Bhutto. De varnade innan valdagen att en röst på Benazir Bhutto skulle bryta mot sharia eftersom kvinnor inte kan leda ett muslimskt land. När de misslyckades med att stoppa henne från att bli vald till premiärminister så började de utmana hennes handlande som regeringschef. Ett tillfälle gavs snabbt när Benazir Bhutto mötte USA:s president, George Bush den äldre, och skakade hans hand i enlighet med diplomatiska normer. De islamiska fundamentalisterna fann att handskakningen inte var koscher. Medan reformistiska islamiska lärde som Rafiullah Shahab grävde i islamisk historia för att visa att profeten Muhammad skakade hand med kvinnor så avfärdade en stor majoritet det hela som en bagatell och ett sidospår från de viktiga frågor som landet stod inför. En hotad Benazir Bhutto slutade hur som helst att skaka hand offentligt. Mullorna hade vunnit en symbolisk seger.

Ett kvarts sekel senare så bevittnar jag en annan handskakningsdebatt, ironiskt nog i Sverige. Folk i diasporan försöker vinna en till seger i handskakningsdebatten. Det finns en skillnad dock. Därhemma använde mullorna sharia för att få till stånd ett förbud mot handskakningar. I Sverige är det liberal demokrati som används för att nå målet.

Ett exempel är Aisha Susanne Lundgrens inlägg i Feministiskt perspektiv den 24 april med rubriken ”Är miljöpartiet ett anti-muslimskt parti nu?” I sitt inlägg försvarar hon passionerat Yasri Khans nu (ö)kända ”islamiska hälsningar” på kvinnor. För det första, argumenterar hon, ”att hälsa på män och kvinnor med samma respekt men på olika sätt” är inte diskriminering. Det är segregering, teoretiserar hon.

Mitt svar: Detta är verkligen en fin men i högsta grad farlig nyans som Aisha Susanne Lundgren introducerar i debatten. För det första så gör hon ingen skillnad på positiv särbehandling och systematisk segregering. Vidare så leder segregering ofta till diskriminering. För det andra så kan det här argumentet slå tillbaka. Tänk er att ”de” som organiserar högerextrema och nyfascistiska ideologier börjar segregera ”oss” muslimer i våra dagliga offentliga rutiner utan att diskriminera ”oss”. Stockholmsghetton som befolkas av ”oss” kan beskrivas som segregering snarare än ”diskriminering”. Dessutom är det inte bara formen av hälsningar som har betydelse. Sammanhanget är lika viktigt.

För det andra pekar hon på att diskriminerande eller segregerande praktiker utmärker svenskt samhälle så därför bör man inte hacka på redan förtrycka muslimer.

Mitt svar: Jag håller med om att utsatta grupper förtjänar många eftergifter. Men att rättfärdiga en inkonsevens med en annan övertygar inte. Kommer ”vi” som muslimer och folk som Yasri Khan börja skaka hand med det motsatta könet om otrogna Sverige kommer över sin inkonsekvens? Det är en fråga som Aisha Susanne Lundgren undviker. Hon säger inte heller att Yasri Khans handlande inte är en universell praktik i det som brukar kallas den muslimska världen. Det hade undergrävt hennes konstruktion av ”oss själva”. Hon undviker klurigt nog också debatten om grunden för ”islamiska hälsningar”. Hon säger inget tydligt om ”segregation” när det gäller handskakningar är patriarkalt eller inte. För mig är segregerade handskakningar (eller att bära hijab) en kommersialisering av kvinnors kroppar i feodal stil. Det implicerar: Den här kvinnan är min ägodel, du har inte rätt att röra [eller se] henne. Det handlar inte om att neka någon rätten att bära hijab eller niqab, men att ducka för ursprunget till och rötterna för bärandet av hijab eller burka vore ohistoriskt.

För det tredje försvarar hon Yasri Khans rätt att vägra skaka hand som hans demokratiska rättighet.

Mitt svar: Jag håller helt och hållet med. Men om en talesperson för Sverigedemokraterna inte skakar hand med en muslimsk kvinna och journalist, i enlighet med hans demokratiska rättighet: Blir det då en demokratisk rättighet eller en rasistisk handling? I vilken utsträckning har religiösa praktiker företräde framför demokratiska normer? Polygami i islam rekommenderas för män för att undvika ett syndigt leverne. Det finns kvinnor som utnyttjar sin demokratiska rättighet att bli andra, tredje och till och med fjärde frun till en troende. I ett sådant fall vad borde föredras? ”Påtvingad” sekularism eller ”demokratisk rättighet” till polygami? Jag undrar om Yasri Khan tillåter kvinnor som läkare och svenska sköterskor att röra hans kropp när han besöker ett sjukhus eller inte. Anta att han skulle vägra behandling av kvinnor som arbetar inom sjukvården, som ett uttryck för hans demokratiska rättighet: Kommer Aisha Susanne Lundgren tillåta samma rättighet till sjuksköterskor som vägrar utföra abort för att deras tro förbjuder det? Det vore fint att veta hur hon ställer sig till händelsen i Kronobergs kommun 2014 då en barnmorska vägrade utföra abort. Men framför allt är det hela tiden muslimska män som har rättigheter inom islam. Men kvinnorna då? Borde muslimska kvinnor åberopa ”påtvingad” sekularism eller ”påtvingad” religion när det finns en inkonsekvens.

Om kvinnors rättigheter skulle hotas av sharia i ett land som Sverige eller något annat sekulärt land, vad borde då få företräde? Islam eller liberal demokrati? Islam tillåter till exempel äktenskap med tonårsflickor, en kvinnas vittnesmål är bara hälften så mycket värt som en mans, en dotter har bara rätt att ärva hälften så mycket som sin bror och män har rätt att slå kvinnor. Min poäng är: Sharia kan inte var en grund för kvinnors rättigheter. Därför blir det ett problem när Aisha Susanne Lundgren i sin diskurs har en selektiv användning av liberala demokratiska värderingar liksom den selektiva användningen av religion. Jag vet inte om detta problem har sitt ursprung i ideologisk förvirring eller om det handlar om ”vårt” muslimska hyckleri. Hur som helst, hon skapar problem för sig själv när hon använder sig av både liberal demokrati och religion på samma gång. För att selektivt använda liberala värderingar hamnar förr eller senare i konflikt med selektivt använda puritanska positioner.

Det är inte Aisha Susanne Lundgrens egennyttiga argument som jag finner mest problematiska. Det är hennes försök att (re)presentera muslimer som monolitiska och att det är hennes försök att få debatten att handla om ett ”oss-mot-dem” som är mest stötande. Denna falska binära uppdelning är inte bara problematisk, försöket att klumpa ihop alla svenska muslimer är löjeväckande. Det är ett politiskt, islamistiskt, försök att kapa debatten.

För det första, trots min muslimska bakgrund verkar det som att jag inte har något gemensamt med vare sig Aisha Susanne Lundgren eller Yasri Khan: Kulturellt, politiskt, ideologiskt, etniskt. Om muslimsk representation i svensk media är stereotyp som Aisha Susanne Lundgren pekar på i en uppföljningsartikel i Feministiskt perspektiv den 28 april så är hennes presentation av muslimer lika klichéartad. ”Vi” muslimer är inte bara uppdelade i mer än 40 nationalstater, några av vilka står i konflikt med varandra, ”vi” har blivit bittert uppdelade i sekteristiska och etniska grupperingar långt innan imperialismens födelse. ”Vi” har också olika sexuella läggningar. ”Vi” tillhör olika klasser som står i motsättning till varandra. ”Vi” hyser olika och motstridiga ideologier. Det finns också ateister bland ”oss”. Mer precist: Många av ”oss” skakar faktiskt hand med motsatta könet. Därför ber jag Aisha Susanne Lundgren att i alla fall inte räkna in mig när hon representerar ”oss” nästa gång.

Slutligen, ett ord om att svensk vänster eller progressiva kommer till Yasri Khans räddning för att motarbeta islamofobi. Att motarbeta islamofobi innebär inte att vänstern ska omfamna islam. På samma sätt som att kritisera Israel eller sionism inte är antisemitism så är kritik av islamsk fundamentalism inte islamofobi. Det bästa sättet att kämpa mot islamofobi är att organisera ”oss” och ”dem” i radikala politiska projekt och fackföreningar samtidigt som man behåller vänsterns sekulära, om inte ateistiska, karaktär. Viktigast av allt: Sluta köp diskurser som Aisha Susanne Lundgrens där alla svenska muslimer (re)presenteras som en monolitisk grupp. En monolitisk representation tjänar på samma gång islamsk fundamentalism och nyfascism och islamofobi. Som vänster är det nödvändigt att försvara muslimers rättigheter att bygga moskéer och bära hijab. Däremot är det inte vänsterns jobb att bygga moskéerna eller argumentera för burkor.