Sandra Dahlén är sexualupplysare och sexualpolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Bild: Ulrika Zwenger

Den osynliggjorda svenska sexuella laddningen

2016-05-20 | Sandra Dahlén padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”Nästan alla anpassar sig till den här påtagliga regleringen kring samvaro mellan kvinnor och män. Slutar prata, skratta, umgås och dansa med vem de vill. Samtidigt låtsas folk som att den inte finns.” Sandra Dahlén om laddade sammanhang och ett skillnadsgörande som inte erkänns men ändå pågår hela tiden, i månadens sexkrönika.

Igår satt jag på en uteservering, drack kaffe och läste på inför jobb. En bekant gled förbi på cykel och slog sig ner. Vi har träffats många gånger genom åren då vi har en gemensam vän vi båda står nära. Men det här var första gången vi sågs själva. Jag har alltid gillat den här killen, vi har lätt att prata och vi skrattar ihop. Och vi sitter där på uteserveringen tills han behöver ta sig iväg och hämta på förskolan. Och så här i efterhand funderar jag på om det hade utvecklats annorlunda om han istället varit kvinna. Hade vi då sagt: ”Det här borde vi göra om”? Eller hade vi kanske lämnat serveringen och gått hem till honom och tittat på den där serieboken som han läst och jag är så nyfiken på?

Det kommer jag såklart aldrig att få veta, men det jag vet är att det inte riktigt hade varit ”okej” att göra så. För vi lever båda två i heterosexuella relationer. Och i Sverige ses kvinna och man på tu man hand lätt som att de är i en sexuell situation. Den svenska heterosexualitetens regler för samvaro över könsgränser är många och ibland lite snåriga. Men de kan benas upp så här:

Tjejer och killar ska umgås ”naturligt” med varandra i skolan, på arbetsplatser, i föreningar och familjer.
De ska dock inte alltid umgås naturligt med varandra. De ska exempelvis inte sova i samma sal på läger
Om folk är på middag/fest och det blir en könsuppdelning i två häng så ska exempelvis inte en tjej, särskilt inte om hon är singel bland par, hänga med killgänget.
Den som har partner får prata med ”det motsatta könet” men inte i ”fel” sammanhang, för länge eller för enskilt.
Fel sammanhang är exempelvis i baren utan att man är bekant sedan tidigare.
För länge är att fortsätta prata med varandra, mer än några meningar, även efter att själva middagen är slut.
För enskilt är om man sätter sig i ett hörn och pratar intensivt med varandra i över 10 minuter utan att känna varandra. (Eller spontant går hem till en bekant man träffat på stan.)
Kvinna och man där någon har partner ska inte hur som helst vara vänner, särskilt inte nya vänner.
I vissa fall kan det vara ok att umgås som vänner – exempelvis om de är vänner sedan lång tid tillbaka, eller om båda är föräldralediga samtidigt och de har med barnen.
De ska dock helst inte fortsätta att ses själva efter föräldraledigheten.

Det är som att svenskar å ena sidan låtsas om att det inte finns starka föreställningar om ”naturliga laddningar” mellan kvinnor och män – vi ska minsann kunna umgås fritt från fördomar. Samtidigt är det så laddat i väldigt många sammanhang. På den fina heteromiddagen, bröllopet, Nobelfesten eller 50-årsfesten ska man sitta varannan kvinna och man (och absolut inte bredvid den man är ihop med). Varför då? För att just då ska gästerna få njuta av den kittlande situationen att ha en person av det motsatta könet bredvid sig! Och det ska småuppvaktas – kanske ska mannen till och med dra ut stolen, hälla upp vin och underhålla med anekdoter. Men som sagt, om det finns partners i bakgrunden så gäller det att inte ha för mycket att prata om efter middagen. Då blir det sexuellt laddat – varför skulle en kvinna och man bara vilja prata med varandra?

Påtaglig reglering

Och så den här svenska regeln om att hälsa olika på kvinnor och män – alla dessa killar som tar varandra i hand men kramar tjejer. Den sexualiserade laddningen kring kvinna och man finns där i hälsningen. Hur många gånger har man inte hört män säga: ”Härligt, nu får man krama lite tjejer” – för att liksom påpeka laddningen. (Det sjuka är att det även kan sägas inom släktband – exempelvis av farbror gentemot brorsdöttrar.) Men det viktiga här är att då ska ingen tjejs man reagera på allvar, utan möjligen skämtsamt säga ”hörru, bort med tassarna”. Om den kramande mannen däremot dansar två danser på raken med tjejen – ja då kan det vara dags för tjejens kille att reagera, att vakta på det som är hans. För inte bara prat utan även dans kan vara att bryta de heterosexuella reglerna. Och det gäller inte alltid hur nära det dansas, utan hur länge. En kvinna och man får helt enkelt inte trivas för mycket i varandras sällskap – då betyder det sex. Och i de flesta fall behöver ingen kille reagera för tjejen vet om reglerna och slutar vid rätt tidpunkt. Precis som i min kompis Lottas gamla kompisgäng. Hon fattade inte varför killarna var så konstiga helt plötsligt, tills de uttryckligen sa att: ”Det fattar du väl att du inte kan hänga med oss nu, det kommer våra tjejer inte att gå med på.”

Nästan alla anpassar sig till den här påtagliga regleringen kring samvaro mellan kvinnor och män. Slutar prata, skratta, umgås och dansa med vem de vill. Samtidigt låtsas folk om att den inte finns. Och det som stör mig riktigt ordentligt är talet om ”de andra”, de som inte har rötter i Sverige. De är minsann så gammeldags och har sååå konstig syn på kvinnor och män, ja en sån vill man ju inte ha som svärson, medarbetare eller politiker. Att påtala patriarkalt skit är alltid viktigt, men det gäller också att städa framför egen dörr.