Ur filmen ”Förvaret” som kom 2015. (Regi, manus: Anna Persson, Shaon Chakraborty)

Bild: Shaon Chakraborty

I antologin Flyktingfängelser kommer de drabbade till tals

2016-05-17 | Sholeh Irani padlock

KULTUR

I Sverige sitter människor i förvar trots att de inte har begått något brott. De har däremot hävdat sin mänskliga rättighet att söka asyl. Ulrika Andersson, Elinor Hermansson, Lina Myritz och Tove Stenqvist är aktiva inom asylrättsrörelsen och baserade i Skåne. De har besökt Migrationsverkets förvar under många år och bestämde sig för att ge de röstlösa i förvaren ett forum. I antologin Flyktingfängelser kommer fängslade asylsökande till tals och berättar sina historier.

Flyktingfängelser

Redaktörer: Ulrika Andersson, Elinor Hermansson, Lina Myritz och Tove Stenqvist.

Efterord av Parvin Ardalan, författare, journalist och människorättsaktivist från Iran som varit fristadsförfattare i Malmö.

Förlag: Verbal

Varje år blir tusentals människor inlåsta i Migrationsverkets förvar i väntan på deportation. I regel vet dessa asylsökande inte hur länge de kommer att sitta inlåsta medan de kämpar in i sista stund för att få stanna kvar. I antologin Flyktingfängelser får några av dessa människor, men också anhöriga, jurister, forskare och aktivister, beskriva den vanmakt, rädsla, hopp och maktmissbruk som de upplever. Boken dokumenterar och avslöjar en dold och okänd sida av dagens Sverige.

Kriminaliseringen av asylsökande, förvarstagande och deportering har sedan 2000-talet fått en alltmer central roll i det svenska asylsystemet. Röda korset har gett ut en rapport om flyktingförvar som heter Förvar under lupp.

– Såvitt vi vet är vår bok Flyktingfängelser den första boken skriven på svenska som baseras på förvarstagnas egna berättelser om det de tycker är viktigt att framföra i ämnet, betonar redaktörerna och fortsätter:

– Vår förhoppning är att det inte blir den sista. Det vore roligt om vår antologi kunde inspirera personer med egna erfarenheter av förvar att skriva av sig och sätta agendan för den framtida debatten om förvar.

En unik bok

Redaktörerna bakom antologin berättar för Feministiskt perspektiv hur idén till boken föddes och hur de kom i kontakt med så många röster från Migrationsverkets förvar.

– Idén till den här antologin föddes i en rad händelser vars gemensamma nämnare är en oerhörd sorg över förvarens existens och en frustration över avsaknaden av kunskap om vad de faktiskt är. Varje gång vi som aktivister förde det på tal blev reaktionen densamma: ”Va?! Vad är förvar? Är det verkligen sant? Vad har de gjort för att hamna där?”. Det är ingen konstig reaktion. Med tanke på de höga murarna, förstärkta fönstren och poliseskorterna är det förståeligt att utomstående antar att de som låsts in på förvar har dömts för något brott. Det tar tid att övertyga oinsatta att det enda de förvarstagna har gjort är att ha sökt asyl och fått avslag. Förvarens blotta existens skaver mot den svenska självbilden och är svår att ta in.

– Till slut började all den här okunskapen att bli tröttsam. Varför vet ingen någonting om förvar? Det enkla svaret är att förvarstagna generellt sett har begränsade möjligheter att göra sina röster hörda. Många beskriver tiden i förvar som den allra värsta i deras liv, men trots det så är de mer eller mindre nya i Sverige och dessutom inlåsta. Som aktivister med förankring i Sverige har vi långt större möjligheter att nå ut och därmed ett ansvar att agera megafon åt de som tystats. Det är också en demokratisk fråga. Om vi ska kunna utmana rådande ordning måste vi först ta reda på vad den ordningen betyder.

– Eftersom vi varit baserade i Skåne har vi besökt förvaret under många år, alltifrån när det låg granne med rättspsykiatrin i Malmö till när det låg ute på landet utanför Örkelljunga. Vi var på plats i maj år 2011 då en ny större anläggning i Åstorp skulle öppnas, ett kontorslandskap ombyggt till två separata avdelningar med plats åt femtio fångar. Tjockteven hade bytts ut mot en stor tunn skärm. Ett par styrketräningsmaskiner hade installerats i ett rum invid rastgården. I besöksrummen stod en liten träback med leksaker. Våldet hade fått en ny fernissa. Invigningsceremonin hölls i det stora allrummet och på långbord stod uppdukat smörgåstårta och champagne. Dåvarande generaldirektören Dan Eliasson klippte bandet och sade några bevingade ord om att ett förvar inte är ett fängelse.

– Fängelse eller förvar, skillnaden för den intagne är semantisk. Klart är att förvar utgör en specifik form av våld mot migranter som vi med denna bok vill beskriva. Det är ett våld som till största del tar sig uttryck i ett förakt för människors tid och livsprojekt förklätt i byråkratsvenska men inte så sällan även i fysiska övergrepp och utvisning till en tillvaro som personen i fråga lämnat bakom sig av en god anledning. Förvar är ju bara en del av en större apparat av repression mot migranter men en lika extrem som negligerad sådan.

– Vi har bjudit in förvarstagna att dela med sig av sina berättelser, bland annat genom en skrivarcirkel inne på förvaret i Åstorp som vi bedrev under några månader. Det var generellt sett väldigt svårt för personerna som vi träffade genom cirkeln att fokusera på att skriva men de har varit behjälpliga med att antingen sätta oss i kontakt med folk som velat medverka eller själva låtit sig bli intervjuade när deras tillvaro lugnat sig något.

– Den här antologin är ett försök att ingjuta i er läsare lite av den vrede som vi känner efter att dörrarna till Åstorps förvar låsts om våra kamrater. Den vrede som när vi är få känns obehagligt lik vanmakt men som när den delas av många kan bana väg för en verkligt solidarisk flyktingpolitik.

Manifestation utanför Migrationsverkets förvar i Märsta.Foto: Anna Skalk

Fler förvar planeras

I dag finns det nio förvarsenheter fördelade på fem orter och 250 förvarsplatser i landet. Regeringen planerar nu att öka antalet i samband med sitt nya asyllagförslag som leder till fler deporteringar. Kirsebergsanstalten i Malmö uppfattas till exempel lämplig som förvar, har inrikesminister Anders Ygeman sagt. Något som asylrättsaktivister i Malmö protesterar emot.

– Regeringen har ju redan i samband med vad de kallar för en ”flyktingkris” gett ut tydliga signaler om att antalet förvar ska ökas för att ge plats åt alla som ska deporteras. Detta är som sagt en del av ett större paket åtgärder med tillfälliga uppehållstillstånd, extrema restriktioner gällande rätten till familjeåterförening och koppling av permanent vistelse i Sverige med lönearbete - åtgärder som försätter människor i livsfara, försvårar integration och gör personer allt mer maktlösa inför sina arbetsköpares krav. Ett ökat förvarstagande vore en logisk del av detta anti-migrationsprogram.

– Det enda hoppfulla är att de här åtgärderna har mött motstånd och att det bara kommer att öka! Folkkampanj för asylrätt, Ensamkommandes förbund, alla asylgrupper, IMÄI och Aktion mot deportation, lokala föreningar som driver välkomningsverksamhet runtom i Sverige är bara några exempel. Det har skett ett uppvaknande i Sverige vad gäller migranters rättigheter och verklighet. Det kan inte regering och riksdag så lätt ändra på.

Redaktörerna: Elinor Hermansson, Lina Myritz, Tove Stenqvist och Ulrika Andersson.

Dhuhas* berättelse ur Flyktingfängelser

”Se det som en liten semester”

Tiden på förvaret var den värsta i mitt liv. Jag önskar ingen att hamna där.

När jag fick brevet med avslag på anhöriginvandring trodde jag att det var ett missförstånd. Min man är svensk. Vi skulle snart ha barn, jag var i åttonde månaden. Hur kunde det bli så här?

Först försökte jag prata med Migrationsverket, men de sa bara att de inte kunde göra något eftersom jag var polisens ärende nu. Jag bestämde mig för att åka till polisen i Malmö. Jag hoppades att vi skulle kunna reda ut situationen.

Jag hade alltid tänkt på Sverige som ett rättvist land. Så naiv är jag inte längre. Jag är snarare chockerad över att ingen kontrollerar hur de här myndigheterna behandlar människor.

Polisen sa att de skulle köra mig till ett ställe. Jag trodde att vi skulle till ett av Migrationsverkets boenden i Malmö och fortsätta diskussionen dagen efter. Men vi åkte långt. De berättade inte att de tog mig till ett förvar. De sa inte ett ljud om att jag skulle låsas in. Ingen sa att jag borde ringa min man och berätta att jag inte skulle komma hem igen. De var bara tysta. Samma sak med personalen på förvaret. De tog min mobil och visade mig till ett rum. Det var allt.

Jag kände inte till att migranter tvångsdeporteras. Det var de andra fångarna som berättade för mig att jag var inlåst på ett förvar.

Jag fick panik och kunde inte andas. Skulle jag föda mitt barn i Italien? Var? Hur? Jag kände ingen där. Skulle Italien skicka mig vidare till Marocko? Jag är hotad till livet hemma. Först nästa dag fick jag låna en mobil och kunde ringa min man.

Jag var fruktansvärt orolig på förvaret. All tid var likadan och lika plågsam, den släpade sig fram. Det var min första graviditet och jag oroade mig mycket för hur barnet skulle påverkas. Jag hade ångest och kunde inte få i mig mat eller sova tillräckligt. Jag hade ofta ont och jag var rädd att något var fel. Jag ville träffa en läkare.

– Du har inte rätt att träffa läkare.

Det var deras standardsvar. Jag fick smärtlindrande istället. Först när jag fick blödningar körde de mig till sjukhuset. Polisen följde med. Det var oerhört förnedrande. Jag var gravid, inte kriminell.

Till slut släppte de mig. Det kom plötsligt. Jag bad uttryckligen om att få ringa min man och vänta på honom ett par timmar, men jag skulle bara ut.

Jag fick en ynklig liten biljett till bussen. De ville inte ens berätta var hållplatsen var. Samma personal hade kört mig till sjukhuset dagen innan. Vem gör så?

När min son hade fötts fortsatte myndigheterna försöken att deportera mig till Italien. När han var ett år gammal slutade jag kämpa emot. Jag var så rädd för att hamna på förvar igen. Istället försökte jag och min man planera det hela så bra som möjligt.

Det var ren byråkrati. Både min son och min man är svenska medborgare så jag har rätt att vara här, men myndigheterna vägrar acceptera ansökan om familjeanknytning som lämnas in från Sverige. Jag och min man hoppades att de skulle godkänna den om jag lämnade in den i Rom medan jag sökte asyl i Italien.

Vi bestämde att vår son skulle följa med mig och vi hade sparat ihop pengar så att min man kunde hälsa på oss två gånger medan vi väntade på att jag skulle få ett svenskt uppehållstillstånd.

– Se det som en liten semester, sa de på Migrationsverket.

Men jag var jätterädd. Italien är ett tufft land för asylsökande och jag visste inte om de skulle låta mig stanna där eller skicka oss vidare till Marocko. Den italienska polisen på flygplatsen protesterade när vi kom fram. De sa att det var skamligt av Sverige att skicka en mamma med ett litet barn till Italien. Vi riskerade att hamna på gatan.

När de vägrade ta emot oss kände jag hopp för första gången på mycket länge. Vi fick flyga tillbaka hem och jag trodde att det var vändpunkten. Jag tänkte att myndigheterna äntligen skulle lyssna och ta emot min ansökan från Sverige. Tyvärr gick det inte. De sa att jag måste åka till Marocko. Tro mig, om jag hade kunnat få ett slut på all ångest och lidande genom att åka till Marocko, hade jag åkt imorgon. Men jag är hotad till livet där. Så nu har jag ansökt om asyl istället för familjeanknytning. Det är så absurt. De behandlar mig som om vi inte träffats innan, som om jag inte ens varit i Sverige.

– Vill din son också söka asyl, frågar de.

– Nej, min son är svensk medborgare, svarar jag.

Faktum är att det är värre nu än innan. Får jag avslag kan jag deporteras till Marocko, och jag är så rädd för att bli inlåst i förvaret igen.

Sverige har krossat mycket i mig. Jag borde kunna skratta och leka med min son. Han är så glad. Istället får han växa upp med den här ledsna och rädda mamman. All den här skiten fördärvar våra liv.

* Dhuha är ett fingerat namn