– Det var en stor besvikelse att Sverige inte erkände Västsahara. Det var vårt hopp för europeiskt stöd, säger Fadala Jalil.

Bild: Vera Atarodi

Fadala Jalil drömmer om att återvända till Västsahara

2016-05-17 | Vera Atarodi padlock

UTRIKES

I farmors gamla hus bor nu en marockansk familj. Liksom många västsaharier drevs Fadala Jalils familj ut i öknen, jagade av marockanska bomber. 40 år senare bor släkten kvar i flyktingläger i ett ökenområde så nära hemlandet som möjligt. Ett läger som aldrig blivit ett hem. Vera Atarodi träffade Fadala Jalil, 30 som har velat åka hem sedan hon var liten.

Situationen i Västsahara kallas ibland en bortglömd konflikt. I mars hamnade Västsahara i fokus igen när FN:s generalsekreterare uttalade sig kritiskt i samband med ett besök i de västsahariska flyktinglägret i Algeriet. Fadala Jalil föddes i lägret och menar att ett liv utan aktivism inte är möjligt.

Om somrarna blir det över 50 grader i ökenområdet där det västsahariska flyktinglägret ligger. Fadala Jalil hade samma par skor i ettan och tvåan. När hon barfota sprang över till grannarna hoppade hon snabbt, så att fötterna inte skulle brännas av sanden som hade stekt i solen under dagen. Mamman tröstade och lovade att när de åker hem igen ska hon få fler par skor. Fadala Jalil menar att sådana berättelser präglar alla som växer upp i lägret. De växer upp med vetskapen om att lägret inte är deras hem, här ska de inte stanna.

För fyra år sedan åkte hon till El Ayoun, staden i det ockuperade området där hennes farmor bodde innan flykten ut i öknen. Tillsammans med sin pappa och farmor reste hon genom ett återföreningsprogram. Hon fick träffa släktingar för första gången. Släkt vars ansikten hon kände igen från gamla fotografier som hon fick se under sin uppväxt.

– Det var svårt och sorgligt. I min farmors gamla hus bodde nu en marockansk familj, säger Fadala Jalil.

Drömmen att komma hem

Liksom många västsaharier drevs hennes familj ut i öknen, jagade av marockanska bomber. De som klarade flykten korsade den algeriska gränsen och stannade mitt i ett ökenområde så nära hemlandet som möjligt. Här ligger flyktinglägret kvar, 40 år senare. Polisario, den västsahariska befrielserörelsen, har den politiska makten i lägret och har byggt upp ett samhälle där lägret har delats upp i fyra wilayor, distrikt. I varje wilaya finns dairas, byar, med egna barrios, områden. Här föds nya generationer västsaharier med en dröm om att komma hem. Hem till ett land som många aldrig har fått se. Fadala Jalil föddes i wilayan Smara 1986. Hon berättar att historier om hemlandet präglat hennes barndom.

– Jag minns att jag tänkte mycket på att åka hem när jag var liten. Jag var kanske sex, sju år och frågade hela tiden min mamma när vi skulle åka tillbaka. Snart, snart svarade hon, säger Fadala Jalil.

Det finns vattenkällor under flyktinglägret som förser befolkningen med vatten. Det är svårt att odla här och västsaharierna är beroende av stöd från omvärlden.

Mars är en vanlig månad för sandstorm i Tindouf. Luften kan bli så grumlig att horisonten inte syns. Det har knappt gått ett par veckor sedan FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon var här och benämnde Västsahara som ockuperat område. Ett uttalande som ledde till att Marocko krävde att den civila delen av FN-styrkan Minurso (Mission des Nations Unies pour l’Organisation d’un Référendum au Sahara Occidental) skulle lämna Västsahara omgående. Minurso etablerades 1991 när en vapenvila inleddes mellan Marocko och Polisario, med meningen att inleda en folkomröstning om självständighet. Det blev ingen sådan folkomröstning 1991 och 25 år senare har den fortfarande inte ägt rum. Minurso stannade kvar i området men har inte mandat för att bevaka mänskliga rättigheter. Att en folkomröstning är svår att genomföra grundar sig i problemet med att definiera vem som inkluderas i ”Västsaharas folk”, alltså vilka som ska vara med och rösta. Nu är stämningen spänd i flyktinglägret, många undrar vad vräkningen kan innebära för de västsaharier som är kvar på andra sidan gränsen. Många unga är redan trötta på den stillastående situationen och känslan av maktlöshet. Den äldre generationen som gjorde uppror på 1970-talet känner igen frustrationen och är rädda att ett krig ska bryta ut igen.

Utanför lokalen där aktivisterna i Unión Nacional de Mujeres Saharauis samlas. Sångerskan Mariem Hassan gick bort förra året i flyktinglägret, hennes porträtt möter besökarna.

Född in i politiken

I dag är Fadala Jalil 30 år. Eftersom Libyens föregående ledare Muammar Gadaffi stöttade den västsahariska frihetsrörelsen erbjöds barnen i flyktinglägret skolgång i Libyen. Fadala Jalil åkte när hon var 12 och stannade tills kriget i Libyen bröt ut 2011. På universitetet i Tripoli läste hon statsvetenskap. Ett naturligt val av ämne menar hon. Västsaharier föds in i politiken. Att livet präglas av politik är så tydligt här, hela ens existens genomsyras av en politisk maktkamp. Att det finns så mycket aktivism i lägret grundar sig i just detta. Många barn som växer upp i lägret åker till andra länder som stöttar Polisario, som Algeriet eller Kuba, för att få utbildning. Majoriteten av barnen kommer tillbaka. Frihetsrörelsen är stark, trots att det inte finns möjlighet för arbete i lägret kommer barnen tillbaka för kampen. Fadala Jalil har själv varit aktiv i flera verksamheter, hon engagerar sig främst i lägrets organisationer som arbetar för kvinnors och barns rättigheter.

Fadala Jalil pekar ut ett hus som ligger gömt bakom en blyg inhägnad. Där bor Mohamed Abdelaziz, presidenten av Sahariska arabiska demokratiska republiken, SADR. Mitt emot ligger en skola. Hon säger stolt att han bor som alla andra, trots att han är president. Barn i dammiga skoluniformer springer runt i sanden. Strax bakom skolan ligger den lokal där lägrets största kvinnocenter är verksamt. På fasaden vid entrén är ett porträtt på den bortgångne sångerskan Mariem Hassan målad. Hon som sjöng på hassaniyya, västsahariernas språk som förbjöds av Marocko. Inne i lokalen vimlar det av människor. De flesta är kvinnor klädda i melhfa, västsahariska kvinnors traditionella kläder. Fadala Jalil pekar ut politiker efter politiker, aktivist efter aktivist.

Alla med varsin heroiska revolutionära historia. I dag besöks kvinnocentret av en nigeriansk organisation, Waele/Arcelfa (Women Advancement for Economic & Leadership Empowerment in Africa). Det är inte första gången de två organisationerna möts. För ett år sedan etablerades deras relation på en konferens och idag är Grace Adah, en av Waeles talespersoner i lägret för att starta en verksamhet. Waele har varit verksam i Nigeria sedan 2004 där de beviljat kvinnor räntefria mikrolån. Hon redovisar framgångar i Nigeria som berättigar expanderingen till andra länder.

– Välgörenhet börjar hemifrån, säger Grace Adah.

Grace Adah talar framför den stora samlingen som har satt sig i en avlång sal. En man översätter. Fadala Jalil viskar irriterat att jämställdhetsarbetet verkar långsamt, det finns ju massa kvinnor som kan engelska i lägret som kan översätta. Talet avslutas i solidaritet med det västsahariska folket, med förundran över den organisering som existerar i lägret. När Västsahara erkänns kommer staten utvecklas snabbt, grunden är ju redan lagd menar hon.

Fatma Mehdi, generalsekreterare för Unión Nacional de Mujeres Saharauis och Grace Adah från Nigerianska organisationen Waele.

Stödet från afrikanska kvinnor

Utanför salen möter Grace Adah den västsahariska parlamentarikern Sheba Saini. De samtalar länge och båda bekräftar att samarbetet som startat är speciellt. Det är första gången kvinnocentret som drivs av Unión Nacional de Mujeres Saharauis får ekonomiskt stöd från en annan afrikansk organisation och det är första gången Waele arbetar utanför nigerianska gränser.

– Afrikanska kvinnors stöd betyder mycket för oss. De har själv varit koloniserade men i dag är de fria, ledande kvinnor. Det ger oss hopp inför framtiden, säger Sheba Saini.

I omgångar har Fadala Jalil kommit tillbaka till flyktinglägret, mellan studier i Libyen, arbete i Norge och Spanien. Vid varje återkomst blir hon kluven. Hon vill stanna och kämpa men saknar att arbeta. När hon är i lägret kan hon engagera sig i diverse projekt som hon tycker är bra, engelskaundervisning för barn, ökad representation av kvinnor i Polisario. Trots att känslan av rastlöshet dyker upp är hon övertygad om att hon skulle ge sitt liv för kampen om ett självständigt Västsahara. Drömmen om ett hemland är större.

– Jag är trött på att aldrig känna mig hemma. Jag måste alltid svara på vad jag gör här, varför jag är här, säger hon.