Rossana Dinamarca är feministisk talesperson i Vänsterpartiet och krönikör i Feministiskt perspektiv.

Bild: Musse Hasselvall

Om MP väljer bort Romson sviker de även feminismen

2016-05-12 | Rossana Dinamarca padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”Det jag ser är en politisk kris i Miljöpartiet. Det handlar inte om kommunikation eller om Romson. Det handlar om att Miljöpartiets existensberättigande i regeringen, när de givit upp centrala frågor där de profilerat sig starkt innan valet 2014, med rätta kan ifrågasättas.” Det skriver Rossana Dinamarca som menar att partiets språkrör behandlats olika utifrån kön redan innan de tillträdde.

Rossana Dinamarca är feministisk talesperson i Vänsterpartiet och krönikör i Feministisk perspektiv.

När jag ställde upp till partiledare för Vänsterpartiet 2011 fanns parallellt en debatt om att införa delat ledarskap. Innan jag ens hade funderat över att kandidera riktade jag skarp kritik mot förslaget, med feministiska argument. Jag har tillsammans med mina medsystrar många gånger och högt skanderat: Halva makten, hela lönen! Och med det menar vi att män måste träda tillbaka från sina positioner, inte hitta på sätt att hålla sig kvar vid makten genom att dela på positioner. Det som utspelar sig i Miljöpartiet nu var en av anledningarna till att jag argumenterade emot delat ledarskap i Vänsterpartiet då och jag är glad att våra partikongresser vid flera tillfällen röstat emot att införa det.

Imorgon startar Miljöpartiets kongress. I veckan meddelade deras valberedning att Åsa Romson ska ersättas. Hon får ensam ta skulden och ansvaret för att partiet har rasat. Detta följer gamla vanliga mönster där kvinnan mäts efter helt andra måttstockar än män. Jag har fått flera kommentarer om att det inte handlar om kön utan om kompetens. Om jag varit 14 hade jag kanske gått på den, men nu har jag varit med ett tag och går inte på den lätta.

Redan innan språkrörsparet Fridolin och Romson tillträde kunde vi se det. Fyra kvinnor meddelade tidigt att de ställde upp som språkrörskandidater, men det var först när Gustav Fridolin sa att han också ställde upp som det började diskuteras vem som skulle kunna matcha honom(!). Alltså, inte vem som skulle matcha Åsa Romsson, Bodil Ceballos, Gunvor G Ericsson eller Mikaela Valterson, utan vem som kunde matcha Fridolin.

Åsa Romson har sedan hon valdes nagelfarits på ett sätt som vi inte sett har gjorts med Gustav Fridolin, men som vi är vana vid att se kvinnor på maktpositioner granskas. Han har hela tiden varit det politiska underbarnet, medan hon fått kritik för att inte gå genom rutan. Det har talats om att hon hade lägre förtroendesiffror än Fridolin och därför är det naturligt att hon byts ut. Men vänta ett tag nu. Backa bandet lite. Historiskt är det männen i Mp som varit de mest framträdande och tongivande av språkrören. Birger Schlaug skrev till och med själv i sin biografi att han kunde betraktas som partiledaren på grund av sin förträfflighet.

Undantaget är Maria Wetterstrand. Trots att hennes parhäst Peter Eriksson inte var en stjärna i media eller debatter, körde stadsjeep och hade lägre förtroendesiffror än Wetterstrand så fick han vara kvar tills de båda valde att lämna.

Miljöpartiet förklarar sitt ras med att det handlar om kommunikationen och inte politiken.

”Vi har inte kommunicerat rätt.”

Jag skulle vilja säga: ni har inte gjort rätt politiska val. Och för det bär hela ledningen ansvar, ytterst är det Fridolin och Romson som bär det. Tillsammans.

Även om det är viktigt att hantera media, borde inte vad de har uppnått rent politiskt vara viktigare bedömningsgrund? Gustav Fridolin sa att han skulle fixa den svenska skolan på 100 dagar. Som tidigare utbildningspolitisk talesperson kan jag säga att Jan Björklund gjorde mer (om än fel saker) under sina första 100 dagar som skolminister än vad jag sett att Fridolin har gjort på snart två år. Åsa Romson baxade hem ett klimatavtal i Paris med bland annat mål om att gå ordentligt under 2 grader och sikta på 1,5 vilket var nödvändigt och välkommet. Visst fanns det en del mer att önska, men bra att det blev ett avtal.

Det jag ser är en politisk kris i Miljöpartiet. Det handlar inte om kommunikation eller om Romson. Det handlar om att Miljöpartiets existensberättigande i regeringen när de givit upp centrala frågor där de profilerat sig starkt innan valet 2014 med rätta kan ifrågasättas. Gustav Fridolin såg vi i tid och otid vifta med den berömda kolbiten. Han har också profilerat sig för att stå upp för asylrätten och en human flyktingpolitik. Detta är frågor de har givit upp i regeringsställning. Nu säljer regeringen brunkol motsvarande 24 gånger hela Sveriges samlade koldioxidutsläpp på ett helt år. Nu har regeringen stängt gränserna, infört gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd med mera som inskränker asylrätten. Det är inte Romson som har svikit. Det är Miljöpartiet under ledning av Romson och Fridolin – även om det är Romson som har skjutits fram för att ta skiten.

Visst handlar politik om förtroende. Det handlar om politiskt förtroende och det är det Miljöpartiet har svikit. När valberedningen väljer att se det som Åsa Romsons fel sviker de nu också feminismen som de sa sig stå för.