Den svenska modellen, en förebild i Europa

2016-05-10 | Linnéa Engström padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

”Det är först när vi lyckas minska efterfrågan på sexuella tjänster samtidigt som vi slår undan fötterna på organiserad brottslighet som vi kan nå reell förändring vad gäller att minska trafficking.” Den slutsatsen drar Linnéa Engström (MP) i veckans EU-krönika.

Linnéa Engström är EU-parlamentariker för Miljöpartiet.

Den här veckan röstar EU-parlamentet om en icke-lagbindande resolution som berör kopplingen mellan efterfrågan på sexuella tjänster och trafficking, eller människohandel för sexuella ändamål. Den så kallade ”svenska modellen”; att kriminalisera den som vill köpa sex men inte den som säljer, står sig fortfarande stark i konkurrensen om vilken modell som mest effektivt minskar efterfrågan på sex och därmed också trafficking.

Migration och ökningen av utsatta människor på flykt har direkta återverkningar vad gäller trafficking. För bara ett par veckor sedan avslöjades att en liga hållit hundratals syriska flyktingkvinnor fångna under slavliknande förhållanden i en byggnad i Jounieh, Libanon, där de tvingats att sälja sig. Trafficking är en form av våld mot kvinnor och det måste dömas därefter. Människor som befinner sig i sexindustrin utsätts för konstanta övergrepp och behöver därför bättre skydd för sina rättigheter och effektiv hjälp för att lämna sin situation.

Sexköpslagen fungerar främst normativt genom att socialt ändra normer kring sexköpande, och förändringen i sociala attityder kan inte underskattas. Kvinnor verksamma i sexindustrin en utsatt grupp som inte ytterligare ska stigmatiseras och bör i mycket högre utsträckning erbjudas snabba sätt att lämna sin situation. Att helt legalisera sexindustrin har dock visat sig göra det lättare för skrupellösa ligor att utnyttja redan utsatta personer, till exempel kvinnor och barn på flykt. Det blir alltså i förlängningen vanskligt att särskilja så kallat ”frivilligt sexsäljande” från de som tvingats till det genom människohandel, då legaliseringen riktad gentemot det första ytterligare ökar det andra.

Skillnaden mellan olika länders val kan ses i de nordiska länderna mellan de som infört sexköpslag och de som inte gjort det. Störst skillnad blir det mellan de europeiska länder som valt att helt legalisera sexindustrin eller att fortfarande kriminalisera den sexköpande. Tysklands statliga utredning visar att människohandel, vapen och droghandeln ökat radikalt efter legaliseringen av sexindustrin.

I Oslo minskade den öppna gatuprostitutionen med mellan 35-60 procent efter införandet av sexköpslag år 2009. I den utredningen konstateras också att Norge blivit ett radikalt mindre attraktivt land för människosmugglare. I Finland, ett nordiskt land utan sexköpslag finns uppskattningsvis dubbelt så många kvinnor i prostitutionen som i Sverige.

Det finns ingen ”quick-fix” på utmaningen att tackla efterfrågan på sexuella tjänster och i förlängningen människohandel. Att sälja en människa om och om igen som förlorat rätten över sin kropp är en mycket lukrativ bransch varför det alltid kommer att finnas inflytelserika intressen som vill göra det lättare för sexindustrin. Nu efter några år verkar dock sexköpslagen stå sig stark i konkurrensen. Det är ingen perfekt lösning men verkar avskräckande för människosmugglare vilket kan sägas vara en mycket viktig effekt. Det är först när vi lyckas minska efterfrågan på sexuella tjänster samtidigt som vi slår undan fötterna på organiserad brottslighet som vi kan nå reell förändring vad gäller att minska trafficking.