DJ-liv bakom kulisserna

2016-05-07 | Katarina Andersson padlock

KULTUR

Det har gått en tid nu sedan Anna Gavanas och Anna Öström gav ut boken DJ-liv, som kartlägger klubbscenen i Stockholm med start i stadens första diskotek. Boken är delvis skriven utifrån egna erfarenheter och tar läsaren med bakom dj-livets kulisser. Nu siktar författarna på en fortsättning, dels att undersöka dj-kulturen i andra delar av landet, dels en pod om dj-liv i Sverige.

DJ-liv

Av Anna Gavanas och Anna Öström

Gidlunds förlag (2016)

Precis som med de flesta kulturyttringar ses klubbhistorien som en manlig angelägenhet och de kvinnor som hela tiden funnits med, om än i numerärt underläge, glöms bort och försvinner ur historieskrivningen. Anna Gavanas och Anna Öström har under namnen Gavana och Anaya varit aktiva som dj:ar inom technoscenen sedan slutet av 90-talet och har tillsammans skrivit boken DJ-liv. Här berättas den stockholmska klubbhistorien från 60-talets första diskotek till dagens spontanrave och arena-dj:ar, och om hur kvinnor längs vägen tagit en mer självklar plats i dj-båset. Bland alla medverkande röster låter författarna också de egna erfarenheterna tala för att illustrera hur ett dj-liv kan se ut.

– För det är verkligen ett dj-liv till hundra procent, när man sover och när man är vaken, säger Anna Gavanas. Det är inte ett jobb du går till mellan nio och fem och sen gör någonting annat.

De genrer som löst faller under paraplybegreppet klubbmusik, kanske framför allt techno och house, har i dag kommit att bli musik som tas på allvar. Det finns ett större intresse att läsa om dess historia, tror författarna.

DJ:s Gavana & Anaya. Foto: Privat

Hur mycket kände ni till om den tidigare klubbhistorien innan ni började arbeta med boken?

AG: Egentligen kände vi i princip till mest från och med när vi själva var verksamma. Utöver det var vi tvungna att lära oss, läsa på och försöka leta upp folk som hade mer kunskap.

AÖ: Vi har ju hela tiden blickat framåt när det gäller musik, nu fick vi en möjlighet att blicka bakåt. Det var nog det mest spännande i hela processen att skriva det här, att lära sig sin egen historia, och ta del av folks berättelser.

Med det långa tidsperspektiv som boken har förtjänar egentligen varje årtionde sin egen bok, konstaterar författarna.

AÖ: Men fördelen med att skriva på det här sättet och ta med så många, och göra utvikningar i vissa saker, är ju att man kan se mönster och samband och fånga in strömningar genom historien.

AG: Och det sätts i ett helt annat ljus när man har någon som var med på 70- eller 80-talet som kommenterar vad som händer i dag.

Mönster som delvis sammanfattas i bokens efterord, där Hillevi Ganetz och Marie Selander konstaterar att kvinnor i mansdominerade sammanhang genom tiderna har haft ungefär samma fördomar att kämpa mot, för att sedan i värsta fall helt glömmas bort. Selanders bok Inte riktigt lika viktigt från 2012 visade hur detta varit fallet inom populärmusiken.

– I dag har genusfrågor åtminstone blivit mer synliga i media, säger Anna Gavanas apropå hur ser det ut för kvinnliga dj:ar i dag.

– Och det finns festivaler, säger Anna Öström, som Norbergfestivalen och Volt, tror jag, som har lyckats att ha en fifty-fifty-lineup. Det där såg vi ingenting av för fem-tio år sedan.

AG: Frågorna har kommit upp i offentliga sammanhang och så kom Rättviseförmedlingen 2010, det är många kollektiv som har kämpat för en rättvisare representation. Så det har ju blivit en förbättring, för det finns folk som ser till att arrangörerna har ögonen på sig.

AÖ: Samtidigt som det är så och det är fler kvinnliga dj:ar i dag så konkurrerar de ju också med en större mängd människor som är djs, det är fler i dag än på 80- och 90-talet.

I boken tar ni upp att queerklubbarna underlättade för kvinnor?

AG: Vi är väldigt intersektionella och vi försöker också till exempel se hur gay- och flatscener, och sedemera queerscener, genom åren har påverkat dj-kulturen i stort. Det är inte förrän på senare tid som man inom elektronisk musik har börjat skriva om just gaysceners betydelse för utvecklingen av disco och house. Men även när man gör det tenderar man att glömma bort kvinnorna som varit verksamma. Det tycker vi är en viktig poäng att vi lyfter fram queera kvinnor och folk som har olika erfarenheter som dj:ar. Det vi ser i Stockholm är att queerscenen har haft en betydelse just för att stötta kvinnliga dj:ar och har gett dem plats i dj-båsen.

AÖ: Det har varit mindre problematiskt att få gig där än på många andra ställen. Det är många som börjar där, så gjorde vi till exempel, innan vi fick ett nätverk utanför den lesbiska scenen.

AG: De här scenerna har varit mer välkomnande för kvinnliga aktörer, bögklubbarna också.

I dag finns ett större antal klubbar vilket ger större möjligheter att få spela, samtidigt har musiken blivit mer kommersiell. Ny och lättillgänglig teknik och det faktum att du kan ladda ner dina låtar istället för att införskaffa dem via en skivback har ändrat förutsättningarna för diskjockeyn, och definitionen av densamma.

AG: Tillgängligheten har gjort att man bara kan dyka upp med ett usb-minne eller en iphone. Det blir en större konkurrens och barägare och aktörer kan dra nytta av det här och det blir svårare för dj:ar att få betalt. Så det är något man kan utforska, hur de nyliberala villkoren har påverkat dj-scenen och arbetsvillkoren, hur dj:s i dag behöver bli mångsysslande entreprenörer för att få större chans till jobb.

DJ Pamela. Foto: Privat

AÖ: Vilka är det som tjänar pengar? Som det ser ut nu är det ett fåtal som cashar in medan den stora massan har fått det sämre. De som lyckas i dag är ofta folk som är väldigt duktiga på att marknadsföra sig själva, de är små egna pr-firmor.

AG: Man kan ju se det här som en politisk ekonomi och se hur de kommersiella villkoren har förändrats.

Under arbetets gångs har författarna fascinerats både över hur dj:andet som praktik har förändrats och hur de har kunnat se spår av bortglömda djs när de försökt hitta kvinnor som är aktiva.

– Vi vet att de finns och skulle vilja hitta dem, säger Anna Gavanas. Och vi har också hittat några som vi inte kände till under berättelsens gång, men när vi inte gjort det så har vi intervjuat personer som på andra sätt har bidragit till dj-kulturen och sett på den genom sina ögon.

AÖ: Som har varit där som besökare. Eller tjejer som har jobbat med klubbarna och hjälpt till men kanske inte varit de som fått credden. Det finns många kvinnor som varit aktiva men de har kanske inte synts i dj-båsen och de har inte heller fått medial uppmärksamhet.

Asynja Gray. Foto: Ella Fahti

I grunden finns dock alltid passionen för musiken som drivkraft, och den blir som mest tydlig i kapitlet om Annas och Annas dj-liv. Det skiljer sig från de övriga, både genom att vara subjektivt och att det är skrivet i nästan skönlitterär form. Kartläggningen av den egna historien blev ett sätt att komma igång med skrivandet av boken genom att upprätta en tidslinje, där de frågade sig: Vad gjorde vi de här åren, vilka klubbar spelade vi på, vilka klubbar fanns?

Var det svårt att ta sig an den delen av boken?

AÖ: Ja, och det kan ju uppfattas som rätt självupptaget kan jag misstänka, att man liksom skriver in sig själv i historien. Men vi hade erfarenhet och tänkte att den är ganska unik och vi vill skriva och berätta den som ett exempel på två av många dj-liv, även om jag tror att alla känner att just deras historia är unik.

AG: Fast det blir lite annat också när man skriver utifrån egna erfarenheter, för om man intervjuar någon annan blir det som en journalistisk gärning, man lyfter fram deras bedrifter och lite åsikter, men då får man inte det här mångsidiga. För vi lyfter inte fram bara våra bedrifter utan det är mer dj-livet bakom kulisserna, som man sällan hör om i andra sammanhang.

AÖ: Och det var det vi ville; alla har nog varit för full på en spelning någon gång men de kanske inte berättar om det.

AG: Och de kanske inte berättar att de står och spelar för ett tomt dansgolv, eller om alla klagomål man fått från grannar och ljudtekniker.

AÖ: Så då tänkte vi att vi bjuder på det. Hur kan det här uppfattas tänkte vi kanske, men vi är för gamla på nåt sätt för att bry oss, ha ha.

Jag ber Anna och Anna beskriva sin känsla första gången de spelade skivor ute.

AÖ: Det jag kommer ihåg är känslan av basen, du vet man står hemma i sitt vardagsrum och spelar, man stör grannar och så där, men just det där man står i ett dj-bås lite upphöjt och bara vräker på med bas, jag får rysningar när jag tänker på det här kraftiga ljudet...

AG: Ja, golvet bara vibrerar. Det får man inte hemma.

AÖ: Man får en sån endorfinkick, jag kommer ihåg den känslan, att få spela sina skivor på ett högt ljudsystem. Då står man där och är bara uppfylld.

Arbetet med dj-liv har gett mersmak vilket resulterat i ett antal paneldebatter med dj:ar runt om i landet. Personer från olika scener och generationer, män och kvinnor, möts och diskuterar dagens förutsättningar för klubbkultur. Det materialet hoppas Anna Gavanas och Anna Öström kunna få användning för i kommande projekt. Det lockar att undersöka dj-kulturen även på andra orter i Sverige än Stockholm. De planerar också en pod om dj-liv i Sverige. Gavanas och Öström har intresserat sig för genusaspekter inom scenen nästan lika länge som de varit djs; mellan 2003 och 2008 drev de till exempel nätverket Sister Sthlm, som samlade kvinnliga dj:ar och arrangerade klubbar dit de kunde boka varandra. Huruvida detta skulle etiketteras med någon form av feminism var dock ett känsligt ämne. Anna Gavanas reflekterar över utvecklingen hittills:

– Det har inte skett en evolution automatiskt utan det är för att folk har tagit fajter och blivit jävligt impopulära i processen. Men i dag finns det ingen motsättning kanske mellan att vara en bra dj och att ta politiska frågor som det fanns då kring 2000, det var antingen eller på nåt sätt. Nu kan man göra både och med ansiktet i behåll i Stockholms klubbscen.