Bild: Dana Orkideh

I tunnelbanan

2016-05-06 | Evin Mohammed padlock

KRÖNIKA

Kortfattat var det en liten händelse, men i realiteten en starkt påfrestande attack. Evin Mohammed, som egentligen heter något annat, berättar om hur fredandet av den egna kroppens integritet i tunnelbanan resulterade i en våldsam maktkamp med både fysiska och verbala påhopp.

Jag gick in på tuben och såg efter de lediga platserna. Vid ena fyrsätet satt två kvinnor, den bredvid satt en man (vit, rakad, tjock) och han bredde ut sig över två säten. Därför satte jag mig bredvid honom, tryckte in hans ben, men kände då hur han gjorde motstånd.

Jag lyssnade på musik i öronen och så sa jag: ursäkta kan du flytta på ditt ben. Medan jag fortsatte försöka trycka in hans, märkte jag att han började stirra på mig alltmer intensivt. Och så sa han: VAD SA DU. Och jag upprepade, ursäkta, kan du flytta på ditt ben. Du sitter över sätet som jag sitter på. Då sa han: nej, jag tänker inte flytta på mitt ben, det här är min plats. Jag sa: ja, och det här är min plats, och just nu sitter du över min plats så att jag måste tränga ihop benen. Och då sa han, men flytta på dig bara. Stick. Och då sa jag, nej, jag vill gärna sitta här, kan du bara slå ihop benen?

Han blev argare och argare, jag höll mig lugn, han skrek högre och högre, att jag ska flytta, att jag är ett pucko, att jag inte fattar vad jag håller på med, det här är hans (land hindrade han sig själv från att säga), att jag är dum i huvudet, att jag måste flytta, att han var där först. Och jag upprepade, jag får sitta var jag vill, jag tänker inte flytta, jag har inte bett honom flytta, jag har bett honom att inte sitta på min plats, jag har lika mycket rätt som honom att sitta där. Han hotade att ringa vakterna alltmedan han skrek högre och närmare mitt ansikte.

”Jag kom hit först...”

En kvinna bredvid ingrep och jämställde mig med honom ”ni låter som mina barn när de bråkar” varpå jag sa, vi är inte barn, och det är inte jag som bråkar. Hon försökte på ett väldigt försiktigt sätt att ”medla”, men det var ingen fråga om att medla, det var en fråga om en (förmodligen nazist, men det kan jag inte bevisa) man som utsatte mig för ett verbalt övergrepp. Då sa hon, jo men ni är så envisa. Sedan slutade hon eftersom han började skrika på henne med.

Så fortsatte han skrika på mig. Flytta på dig, stick, sluta, det här är min plats, jag får göra hur jag vill, jag kom hit först. Jag sa, ja, jag får också göra som jag vill, jag får sitta kvar här, jag har rätt till det utrymmet som den angivna platsen innebär. Han sa, det finns lagar och regler, jag kommer ringa vakten, och jag sa ja, det finns lagar och regler, däri ingår att man håller sig på sin egen plats, så du följer inte det just nu, ring vakten den kan säkert intyga att jag har rätt. Flera kvinnor ingrep, en gammal tankt skrek på honom att han har fel och jag har rätt och han måste flytta på sig. Sluta skrika sa jag, du skrämmer mig, du beter dig obehagligt. Du är obehaglig sa han, du är dum i huvudet, vafan är det här för diskussion, jag ville bara sitta här på väg till jobbet, nu har du förstört mina tio minuter. Ja och du har förstört mina sa jag, jag ville också bara sitta här. Nej sa han, då får du tåla hur jag sitter.

Varför skulle hon göra det, ingrep en annan, det är ju du som tar för mycket plats. Ytterligare en kvinna i kören, lägg av sa hon, sitt på din egen plats, stolarna är inte till för att man ska sitta på två. Du är dum i huvudet skrek han på henne med, argare och argare som han blev, han skakade, han vände hela kroppen mot mig, biffade upp sig, viftade med handen och tidningen i andra handen, då var jag och kvinnokören igång, vi vägrade vara tysta, då ställde han sig upp och slog mig i ansiktet med armbågen och knuffade hårt undan en kvinna i kvinnokören på sin väg ut när han stormade av i Gamla stan. Jag bröt ihop och ringde till polisen gråtande.

Kortfattat om händelsen

Polisen skickade två vita polismän till mig varav den ena satt och kollade i mobilen och ut genom fönstret, ganska oengagerad. Jag upplevde det som att händelsen inte togs på största allvar av dem, utan sågs som en bagatell, men jag var också i chock och kanske inbillade mig det... Men det kändes som om de hade lite bråttom eller så var det bara jag som var stressad. De frågade ”berätta kortfattat vad som hände” och då gjorde jag det, men kortfattat så var det en liten händelse.

Dock kändes händelsen så väldigt starkt påfrestande och jobbig eftersom han var så hotfull och uppenbart gjorde konflikten till en ideologisk konflikt. ”Hon vill bara ha makt” skrek han till kvinnorna som försvarade mig.