Beyoncé Knowles Lemonade berör identitet, svarthet, systerskap, otrohet, förlåtelse och ilska.

Bild: Pressbild

Lemonade – 65 betydelsefulla minuter av frihet

2016-04-30 | Wendy Francis padlock

KULTUR/MUSIK

I lördags släppte Beyoncé musikfilmen och albumet Lemonade – ett visuellt och ljudmässigt mästerverk, enligt Feministiskt perspektivs recensent: ”Förutom råheten i Beyoncés stora röst, vidrör det rörliga filmmaterialet identitet, svarthet, systerskap, otrohet, förlåtelse och ilska. Det är 65 minuter av insikt och bekännelser. 65 korta, men ändå betydelsefulla minuter av frihet.” Det skriver Wendy Francis, som har längtat efter något hon inte visste fanns.

Lemonade är Beyoncé Knowles sjätte studioalbum släpptes också som film 23 april. Filmen fanns fritt tillgänglig på nätet via distributören Tidal i ett dygn i samband med releasen.

Wendy Francis är journalist och aktivist och driver podcasten ARGA FLICKOR tillsammans med Nora Dome Nelson.

Jag visste inte att jag led av c-vitaminbrist förrän jag såg Lemonade - the visual album. Att se musikfilmen var ungefär som att vakna upp ur en dvala efter flera veckor av spekulationer. Jag hade gått och längtat efter något som jag inte visste fanns. Surret hade självklart hörts oavbrutet efter att Beyoncé släppt låten “Formation”, med tillhörande musikvideo i ren och skär Black Girl Magic-stil, samt efter att två kryptiska trailerfilmer postats på hennes Instagramkonto. Men inget hade förberett mig på vad som skulle hända härnäst.

Lemonade är Beyoncés sjätte studioalbum och beskrivs av Tidal som “ett konceptuellt projekt baserat på varje kvinnas resa mot självkännedom och helande”. En mening som i sig inte säger så mycket om du inte sett filmen i sin helhet. Faktum är att den regerande popdrottningen har skapat något alldeles extra. Förutom råheten i Beyoncés stora röst, vidrör det rörliga filmmaterialet intrikata ämnen som identitet, svarthet, systerskap, otrohet, förlåtelse och ilska. Med hjälp av poeten Warsan Shires genomträngande men samtidigt rogivande ord, inleder Beyoncé varje ny scen i filmen med en dikt. Medvetet försöker jag hålla andan varje gång Shires ord lämnar Beyoncés mun, i ett desperat försök att få mig att falla lite djupare in i poetens budskap. Filmen är ett visuellt och ljudmässigt mästerverk där motpolerna ständigt är närvarande; kärlek och sorg, hårt mot mjukt, det stora och det lilla.

Överlevnadsplikt att ta plats

Under hela filmen färdas jag igenom en hypnotisk bildvärld som pendlar mellan fiktion och verklighet. Jag ser influenser av den vemodiga filmen Daugthers of dust, regisserad av den briljante Julie Dash, blandat med spår av Beasts of the Southern Wild. Kontrasterna gör berättelsen ännu mer inbjudande och jag upplever det lika gripande oavsett om Beyoncé rider in på en häst bland bilar eller om hon befinner sig på ett plantage i Södern. Och det är just den amerikanska Södern som har en speciell plats i Beyoncés hjärta, det är i Texas som hon är uppvuxen och i Söderns vatten som hon väljer att leda sina svarta systrar i filmen. Slaveriet gör sig påmint. Även orkanen Katrina. Tonaliteten i filmen kan betraktas som en metod för krishantering, samtidigt som den riktar blicken mot den kritiska uppgörelsen med vita Amerikas rasistiska, antiblackness historia, där Lemonade istället placerar svarthet i centrum för att definiera alla platserna i filmen. Att ta plats blir en överlevnadspraktik i filmen - precis som i verkligheten.

Redan under Lemonades första låt “Pray You Catch Me” inser en snabbt att något skaver lite väl mycket. Nästa scen är musikvideon till låten “Hold Up”, som implicit bekräftar ett kärleksdrama med referenser till Beyoncés egna äktenskap. Hon håller i ett basebollträ med texten “Hot Sauce”, samtidigt som hon svingar den i luften och slår sönder bilrutor och övervakningskameror. Hon är arg, frustrerade och upprymd på samma gång. Hon ler och sjunger “What's worse, lookin' jealous or crazy?” och då blickar jag genast tillbaka till skriverierna efter att Beyoncés yngre syster Solange, bråkat med Jay Z i en hiss för några år sedan. Det hela fastnade på en övervakningskamera i hissen, som någon senare spred vidare till skvallerpressen. I Lemonade är det som att Beyoncé kanaliserar Solange, samma Solange som var där i hissen, och att hon äntligen fick säga och göra sitt - med “hot sauce in my hand, swag”. Det är utan tvekan uppfriskande att se en svart kvinna uttrycka sina känslor fullständigt utan skam. Vi ser henne i en position som många av oss befunnit sig på: förälskade, svikna, ledsna och arga på sin partner.

Inte en slump

Bakom varje framgångsrik man står en kvinna. Ja, i alla fall om vi ska tro den skeva riktningen samtalet kring Lemonade nu börjar ta. Otrohetsspekulationerna har börjat stjäla fokus från Beyoncés artisteri och hårda arbete, till att snarare handla om vad Jay Z gjort eller inte gjort och med vem. Olika kulturskribenter har hakat på twitterdrev om den påstådda otroheten och till och med gått så långt att säga att låten “Daddy Lessons” kanske i själva verket borde heta “Daddy issues”. Någonstans i det här, där bakom sin man, förminskas Beyoncés storhet och den exceptionellt kreativa förmåga hon besitter, för att istället ge plats åt ett samtal om en snubbe. Men vad omvärlden tror sig veta om hennes äktenskap efter att ha sett Lemonade, är egentligen enbart baserat på vad hon vill att vi ska se. Ingenting denna artist gör sker av rena slumpen. (Notera att detta är samma artist som skrev låten “Single Ladies” medan hon var gift.)

“When you hurt me, you hurt yourself

Don't hurt yourself

When you diss me, you diss yourself

Don't hurt yourself”

Stillheten är enormt vacker, men det kanske inte är det som förknippas med svartas liv och verklighet i USA. Trots att Lemonade förmodligen till största delen bearbetar väldigt personliga erfarenheter om äktenskap, karriär och familj, är den också en hyllning till svarthet och i synnerhet svarta kvinnor och icke-män. I musikvideon till låten “Freedom” syns mödrar till bland andra Trayvon Martin och Michael Brown, två av många unga svarta män som fallit offer för polisbrutalitet. I låten “Don’t Hurt Yourself” hörs ett utdrag av Malcolm X tal “Who Taught You to Hate Yourself?” (1962):

“The most disrespected person in America is the black woman. The most unprotected person in America is the black woman. The most neglected person in America is the black woman.”

Ett kärleksbrev

Hyllningen till svarta kvinnor präglar varje scen i filmen och det hela fortsätter som ett timmeslångt kärleksbrev. Kampen om vår existens som svarta kvinnor och icke-män, är hela tiden där, flytande mellan raderna; vi finns inte, men ändå existerar vi. För mig handlar Lemonade inte bara om smärta, den är meditation, förlåtelse och ett ärligt försök att hela sig själv. Svarta kvinnor lever med bördan av att försöka hålla kärleken vid liv trots att världen betraktar oss som oförmögna att älska och att bli älskade. Vi lär oss tidigt att inte lite på våra fäder och att våra misslyckade förhållanden beror på oss själva - på vårt ilskna beteende, på att vi klagar för mycket, på att vi begär mer än vad vi borde, mer än vad vi förtjänar. När äktenskapet spricker eller kärleksrelationen inte längre fungerar, ses det som ett nederlag. Till och med när vi älskar är det politiskt. Aldrig får vi andas. Det Beyoncé erbjuder, när hon förvandlar sin ångest och smärta till konst, är ett recept på den perfekta balansen mellan sött och surt, i syfte att i ta hand om sig själv och finna ro.

“Freedom! Freedom! I can't move

Freedom, cut me loose!

Singin', freedom! Freedom! Where are you?”

En ynnest att se

Vi ställer oss i formation tillsammans med Serena Williams, Quvenzhané Wallis, Zendaya, Winnie Harlow, Amandla Stenberg och all vacker mångfald som svarthet är och alltid varit. Det är en ynnest att se svarta kvinnor le tillsammans, hålla om varandra och uppleva glädje och sorg tillsammans. Isoleringen tar död på oss, såväl den emotionella som den fysiska ensamheten. I Lemonade slipper vi se svarta kvinnor reduceras till rekvisita i ännu en Miley Cyrus-video eller väljas bort för att vi är “för många” än vad vithetsnormen anser vara bekvämt.

Och Lemonade lämnar utan tvekan en sur eftersmak i vissa vita feministers munnar just nu; “Är det äkta päls Beyoncé bär i filmen?” eller “Det är rasism att kalla vita för ‘Becky’”. För tydlighetens skull; Lemonade handlar inte om er. Den frustration, smärta, ovisshet, besvikelse och ilska, du får nöjet att lägga din ‘vita blick’ på, handlar inte om vita kroppar. Det finns inget på albumet som på något sätt indikerar att den vita erfarenheten spelar roll. Under cirka 65 minuter existerar inte vitheten. Albumet är en frizon som ger svarta, arga flickor möjlighet att skrika, älska, hela, sjunga och skratta till det här albumet. Varje textrad på albumet är skrivet för oss. Det är 65 minuter av insikt och bekännelser. 65 korta, men ändå betydelsefulla minuter av frihet.

Frågor om framtiden gör sig märkbara mot slutet av albumet, men några frågetecken kvarstår. Lemonade är trots allt fortfarande Beyoncés berättelse och hennes konst som vi betraktar utifrån. Men när vi ser henne, ser vi oss själva - eller åtminstone fragment av vad som skulle kunna vara oss, våra tankar, känslor, vinster och förluster. Det privata och det politiska. Vi är inte arga för att vi vill det eller för att det roar oss - vi är arga för att vi måste. Det är det enda sättet att faktiskt överleva.