Inget fritt Kurdistan utan fria kvinnor

2016-04-29 | Sholeh Irani padlock

UTRIKES

Det är svårt att skriva en bok om ett pågående krig med all desinformation som råder, säger Joakim Medin, författare till Kobane. Boken är baserad på undersökande journalistik och Medins egna observationer på plats. I ett samtal med Sholeh Irani talar Joakim Medin om likheterna och skillnaderna mellan Daesh/IS och PKK, om deras rötter, om vad som förenar och skiljer de som ansluter sig till rörelserna och om kvinnors befrielsekamp som en del av kurders befrielsekamp.

Kobane

Av Joakim Medin

Leopard förlag (2016)


RELATERADE ARTIKEL:

2016-04-26 | Nesrin Abdullah om feminism som drivkraft i kurdisk kamp

2015-03-31 | Revolutionär takt för att nå jämställdhet i Rojava

2014-12-03 | Hoppet lever vidare bland Kobanes flyktingar

2014-10-07 | Kamplust men också sorg och förtvivlan i Kobane

2014-08-29 | De försvarar den tysta revolutionen i Rojava mot IS

2014-07-24 | Kurder i Syrien hotas av Isis

Joakim Medin anser att Rojava och det samhälle som håller på att formas i norra Syrien har en viktig och lovande politisk vision för progressiv förändring i Mellanöstern. Något unikt i dessa dagar och speciellt i Mellanöstern som Medin bevakar och dokumenterar. Men hans intresse för den kurdiska frågan går tillbaka till en tid förre Rojava.

– Jag har varit intresserad av den kurdiska frågan, kurdernas situation och förtrycket av dem. Jag är uppväxt med kurder, har gått i skola med dem och fick redan i skolan höra av klasskamrater om soldaternas våld mot kurderna. Jag började skriva om kurderna innan deras rörelse blev så känd i västvärden och så småningom en stor symbol för frihet i kampen mot Daesh/IS, med starka kvinnor i frontleden.

Många unga från Europa, en del från Sveriges förorter, ett par hundra mer eller mindre, har rekryterats av Daesh/IS. De flesta dras inte till Daesh av rent religösa skäl, utan mer på grund av identitetskris. Däremot kan vi inte se lika många som dras till Rojavas revolution. Vad kan det bero på, om det stämmer? Varför kan Rojava med sitt progressiva projekt inte mobilisera unga som Daesh gör med sin reaktionära vision?

– En förenklad analys vore att många ungdomar som åkt till IS från väst är marganiserade från förorter, har fel efternamn, inget arbete, dåliga skolbetyg, sitter fast i periferierna av samhället och är inte integrerade. De åker med tron eller illusionen att kunna bygga upp ett nytt samhälle. Men jag har mött många kurder som inte är offentliga och har anslutit sig till kampen i Rojava. Att åka till Rojava motiveras mest med etnisk koppling. Däremot var det många av de icke-kurder som åkte till Rojava från Europa, som gjorde det för att stoppa IS och jihadisternas övergrepp, bland dem många vanliga svenskar. De har inte samma utsatta bakgrund som de som ansluter sig till IS.


De som åker till IS är alltså de människor i väst som inte har mycket att förlora?

– I vissa fall stämmer det. Men det finns medelålders akademiker som blir extrema salafister och åker ner. Ungdomar söker många gånger äventyret, har kanske varit kriminella eller fattiga, och upplever kanske att de inte har mycket att förlora.


Kan man tolka det att Rojava modellen, den progressiva revolutionen som du beskriver, inte lyckat att nå frivilliga ungdomar över etniska gränser, alltså eftersom de uppfattar det som en ”kurdfråga” och inte en kamp för Mellanösterns framtid?

– Att döma av mina observationer på plats och på internet, är det bara en liten minoritet som åker till Rojava av ideologiska vänsterskäl. Inte ens alla de som tror på revolution förstår ideologin bakom Rojava, den är komplicerad! Många kurder som är en del av rörelsen förstår inte ideologin full ut, den är speciell, mycket om Ishtar och forntida bakgrundshistorier som kräver kunskap om historien.


Är det så att attraktionskraften i den kurdiska revolutionen är mindre än Daesh/IS, medan båda har en vision för Mellanöstern? Varför lyckas de reaktionära att rekrytera fler än de progressiva, särskilt bland de som tillhör andra generationen i Europa och vars föräldrar vanligtvis inte var fanatiker när de flyttade till Europa?

– IS med sin kalifat och Rojava med sin progressiva inställning är ganska lika, de följer radikala politiska visioner, företräder ett utopiskt samhälle, följer starka ledare, har en förhistoria. Utan att alla vill prata om det finns PKK bakom det som händer i Rojava. I dokument jag funnit hos IS talar de om 70-talets al-Qaida som sin företrädare. IS har haft fördelen att de kan säga att de, de facto, inte bygger en nation för en etnisk grupp utan för hela ”umma”. Alla sunnimuslimer, alla som följer ideologin kan komma dit, från konvertiterna till tjetjener och nigerianer.

– Detta medan kurderna bygger ett mångkulturellt samhälle som präglas av etniska kurdiska symboler, identitet och språk. Och det kan ibland bli problem med att attrahera araber och kristna, men också folk i väst som är bekväma i sitt vardagsliv och allt mindre politiska, de har svårt att känna entusiasm över det här.


Joakim Medin är frilansjournalist och författare till boken "Kobane".



En politisk modell

Uppfattar du Rojava som en politisk modell för Mellanöstern?

– De säger själva att det är det. De mycket radikala och progressiva idéerna som jag har sett, om de praktiseras i regionen, skulle med all säkerhet på sikt kunna förändra Mellanöstern. Problemet är att regionen på många sätt är mycket konservativ och den blir mer konservativ för varje år som går. I dag mer än på 70-talet, inte minst på grund av religösa gruppers frammarsch. Rojavas vision är till exempel att bli ett mycket mer feministsikt samhälle än vad Europa är och politiken i övrigt är supervänster. Så det handlar om stora utmaningar!


Hur kan du beskriva uppkomsten av så stora motsättningar i ett begränsat geografiskt område. Att så ideologiskt och visionsmässigt motsatta rörelser som IS och PKK, finns några kilometer från varandra. Dessa motsatta rörelser är båda reaktioner på den nuvarande ordningen, båda produkten av samma region. Är det regionens katastrofala situation just nu som ligger bakom fenomenen eller har det med regionens historia och västvärldens minst 100-åriga inblandning att göra?

– För det första har det med historia att göra. Både Rojava och Daesh/IS är en reaktion mot Sykes-Picot-avtalet som fyller 100 år, och delade regionen vilket ledde till uppkomsten av centralistiska nationalstater. IS vill sudda bort avtalets gränser för att skapa sin nation/kalifat, medan kurderna vill skapa decentralisering över nationella gränser. Officiellt vill PKK inte ha en egen stat, utan ett federalistiskt system. Det andra är att dessa två stora rörelser i dagens Mellanöstern har olika ideologiska rötter. Kurdernas rörelse har sin grund i 68-vänstern. PKK bildades 1978 men embryot uppstod som en del av 68-rörelsen i Turkiet, vilket gör rörelsen till en av de äldsta i regionen.

– IS har däremot sina rötter i Afghanistankriget 1979 och salafismen som har växt fram sedan 35 år, ofta från Saudiarabien. På det viset finns det två slags rötter. Kurdernas revolution vill uppnå ett modernt samhälle, medan IS trots talet om en revolution vill gå tillbaka i utvecklingen. IS är revolutionär och reaktionär på samma gång. Att allt detta och dessa stora motsättningar förekommer i en region som är vaggan för mänsklighetens civilisation, säger oss något om hur splittrad mänskligheten är.


I din bok ägnar du ett kapitel åt utländska frivilliga, några amerikaner har tagit sig till Rojava också, en och annan påminner om Rambo!

– När USA bombade i Kobane under Daesh-invasionen, var jag där. Folk ropade direkt hurra för Obama, de behövde stöd desperat. Sex dagar efteråt fanns det amerikaner i Rojava. Alltså före detta soldater, men inte professionella, en och annan som fått sparken från militären. De kom dit för att de var arga över massakern i Singal, att yezidiska kvinnor togs som slavar av IS och att kristna dödades. Många amerikaner jag träffade, inte alla, kom på grund av utsatta kristnas situation.


Lokal regeringsbyggnad, Amude. Foto: Janet Biehl/Flickr


Du beskriver i din bok vilken roll de fick spela, att hjälpa med militärträning och dra till sig medial uppmärksamhet, så de som är intresserade kan läsa vidare i det kapitlet. Låt oss prata lite om Rojavas samhällsvisioner. Visionerna bygger på PKK-ledaren Öcalans nya lära, och kärnan är decentraliserad demokrati. Hur praktiseras den visionen om icke-hierarkisk demokrati internt i partiet och bland ledningen? Det ofta talas om en mycket sträng hierarkisk ordning i partiet och den politiska strukturen.

– Det är svårt att få insyn i det här. Partiet har i flera decennier varit underjordiskt, hemligt och terrorstämplat. Det råder en försiktighetskultur som man följer annars hamnar man i fängelse. Så som konsekvens finns det kvar element av centraliserad struktur i Rojava, många order uppifrån, på grund av partikulturen men också krigets villkor.

– Kurdernas rörelse spänner över ett stort område, fyra länder, som jag skriver om i boken. De säger att det i PKK:s högkvarter fortfarande tas centrala beslut, en viss centralism är nödvändig men de försöker att reformera. Om vissa saker fattas besluten högst upp i berget, men man försöker förändra detta. Även om partiet i Rojava, PYD, är en politisk rörelse med hierarkier är projektet i samhället annorlunda. Det finns en gräsrotsdemokrati. Jag har sett exempel på att det inte bara är toppstyrt och att förändringen är på gång. Men det är svårt att realisera sådant helt när det pågår krig och dessutom med en komplicerad politisk ideologi och politisk vision som de förespråkar.



Rojavas kvinnor och feminismen

Joakim Medin skrev flera reportage för Feministiskt perspektiv om kvinnors delaktighet i försvaret av Rojava och samhällsbygget. Bilderna av kurdiska kvinnor som ledare och krigare överraskade omvärlden. Det talas om en kvinnorevolution i Rojava och bland PKK-medlemmar. Det talas om den kurdiska versionen av feminism, Jineolojîn, som PKK-ledaren Öcalan introducerat.

Hur genuin är denna feminism? Används den som verktyg för att mobilisera kvinnorna kring den kurdiska befrielsen? Är målet kvinnors befrielse eller är det en lämplig strategi nu när kvinnor från Mellanöstern får sympati från omvärlden? Detta har drabbat kvinnorörelsen historiskt i många befrielsekamper och därför finns det misstankar om att mönstret ska upprepas. Historiskt har kvinnor mobiliserats och sedan svikits av den politiska ledningen.

– Jag uppfattar den som genuin. Jineolojî är ett eget begrepp för studie av kvinnor, egen kurdisk feminism och de har länge talat om jämställdhet mellan kvinnor och män. Ideologin går ut på att i forntiden var samhället matriarkalt, det vill man tillbaka till eller åtminstone ha ett jämställt samhälle.

– Mina reportage för Fempers handlade inte bara om kvinnors deltagande i kriget. Jag visade att kvinnor deltar i samhället, inte bara som soldater. Det finns regler om att alla ledande poster i olika politiska organ och styrelser måste vara delade mellan män och kvinnor. Det finns en kvot på 40 procent både för män och kvinnor i alla samhällsorgan. Men svårigheter finns på grund av det pågående kriget, fattigdomen och spänningar. Vi vet att krig och fattigdom drabbar kvinnorna hårdast.

– Det vore ett misstag att beskriva det som Rojava är i dag som en feministisk utopi, det finns inget samhälle i världen som är det. Det är svårt att implementera ett feministiskt samhälle när det pågår krig och på en plats i världen med en mycket konservativ och patriarkal ordning.


Men är hela fokuseringen främst för kvinnors skull eller för Kurdistan?

– Båda två. Om man ska tro på ideologin kan Kurdistan inte vara fritt innan alla människor i området är fria. Kvinnor förslavade under männen och patriarkatet leder inte till ett fritt samhälle, menas det. Jag har besökt akademierna där många unga män och kvinnor studerar feminism. Det är nämligen obligatoriskt. Speciellt för dem som ansluter sig till polis, gerilla, och i fall du ska jobba i den offentliga sektorn och i administration. De säger att det är obligatoriskt för alla, men det är svårt. Jag har sett många deltagare som sitter och lyssnar på feministiskt teori och de läser filosofi, ekonomi och hur kvinnor varit exkluderade och måste bli starkare.


Vilka undervisar?

– Både folk från Rojava och från Kurdistan i Turkiet. Ofta de som är revolutionärer och kan ideologin. Flera har sagt att de blivit utbildade av PKK och bor i Rojava, men andra gånger kan det också vara en imam som kommer för religionsundervisning.

Joakim Medin hoppas kunna åka tillbaka till Rojava och regionen för att bevaka utvecklingen.

– Rojava är det nyaste samhället att födas i Mellanöstern och kommer, som det ser ut att finnas kvar. Då måste vi lära oss om det, om det finns kvar i någon form förstås och inte dör av krig och tragedier. I så fall ska även det bevakas.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.