MIG Talks är en kommunikationssatsning för att främja kunskapen om migrationen till Sverige.

”Det talas och rapporteras om oss – nu vill vi ta ordet”

2016-04-26 | Sholeh Irani padlock

INRIKES

MIG Talks skapades på initiativ av Migrationsverket med stöd från en rad stora organisationer som Röda Korset och UNHCR – ett unikt och ambitiöst forum för att samhällsaktörer och Sveriges nya invånare ska mötas och utbyta perspektiv och erfarenheter. I lördags hölls det andra mötet i en serie som fortsätter under 2016. Syftet med projektet är att sprida information och kunskap om migrationen. Feministiskt Perspektiv var ett av de medier som bjöds in för att ta del av samtalen i MIG Talks.

FAKTA/En ny ”migital” ordning

MIG Talks antog fem rekommendationer till media i Sverige i relation till rapportering om flyktingar och migration:

Jag som har flytt har en flyktupplevelse – jag är inte min flykt.
Jag som har en flyktberättelse har även erfarenheter, kompetenser, perspektiv och åsikter. Precis som alla andra.
Jag som hamnar i migrationsstatistik är inte en siffra – jag är en individ med ett liv före och efter flykten.
Jag som betraktas belasta samhällets resurser är inte en fripassagerare – jag tillför och bidrar till samhällsutvecklingen.
Jag som betraktas som ett hot eller en främling – prata inte om mig eller till mig. Prata med mig.

Migration enligt MIG Talks deltagare:

Migration är frivillig eller ofrivillig. Många flyr, de flesta flyttar frivilligt. Nästan all migration rymmer någon form av ofrivillighet; nästan all migration involverar val.

Migration är inte strömmar, vågor, volymer, tryck, och flöden. Migration handlar om individer och människor som flyttar från en plats till en annan med intentionen att bosätta sig under en kortare eller längre tid på den nya platsen.

Migration är en av vår tids viktigaste samhällsfrågor och har alltid varit en integrerad del av människans livsuppehälle och utveckling.

Migration ger upphov till komplexa processer som förändrar politiska, kulturella, och socioekonomiska förhållanden i länder världen över.

Migration är inte en nyhet; migration är mänsklighetens äldsta berättelse.

Migrationens tidsålder är inte en övergående verklighet utan ett faktum som manar till ett nytt synsätt och en grundläggande fokusförskjutning: från att rama in och hantera migration som en avvikande händelse till att anpassa samhällen till en värld i rörelse. Anpassa och stäm in.

Skriv under och ge stöd: Let’s move on: The age of migration is for real

I Mig-samtalen ska personer som kommit till Sverige av olika skäl få berätta sina historier och föra en dialog med olika samhällsaktörer. I det andra samtalet på lördagen deltog flera som kommit till Sverige för att söka skydd, tillsammans med representanter från samarbetsaktörer inom media, kultur, idrott, offentlig sektor och civilsamhälle.

– Det bjöds cirka 250 medieaktörer till samtalet men bara omkring tio journalister från press dök upp. Planeringen och själva samtalen gick bra, enligt Jihad Eshmawi, palestinier som arbetar som kulturförvaltare vid Frilagret kulturhus i Göteborg och engagerad i Mig-samtalen.

Enligt Eshmawi är syftet med MIG Talks att sprida kunskap om migrationen till Sverige. – Som en uppföljning på första MIG Talks samtalet i mars genomfördes två möten den 23 april. På förmiddagen diskuterades ett nytt utbytesprogram mellan asylboenden/Migrationsverket och samarbetsaktörerna i MIG Talks. Till eftermiddagen bjöds medier in för att höra direkt ifrån oss som har erfarenheten av flykt hur vi ser på medias rapportering.

En av de centrala utgångspunkterna för Mig-samtalen är att ”migration inte är strömmar, vågor, volymer, tryck, och flöden. Migration handlar om individer och människor som flyttar från en plats till en annan med intentionen att bosätta sig under en kortare eller längre tid på den nya platsen. Migration är inte en nyhet; migration är mänsklighetens äldsta berättelse”.

Nyanlända kom till tals

Samtliga debattörer i en panel på lördagseftermiddagen var människor på flykt som nyligen kommit till Sverige. De delade synen att mediernas beskrivning av deras liv i Sverige och orsakerna till deras flykt är orättvis och bristfällig.

Jihad Eshmawi, som ledde debatten, betonade inledningsvis vikten av mediernas bevakning och hur verkligheten beskrivs i opinionsbildning.

– Här i Sverige står det tidigt klart att press- och yttrandefriheten väger tungt, men vem är det som hörs? Och vem skapar bilderna? Jag blir gärna omtalad, men låt mig vara med och skapa bilderna.

– Att kunna uttrycka sig fritt betyder mycket för mig och alla som flytt förtryck och regimer som inskränker pressfriheten. Vi som är flyktingar vill kunna uttrycka oss, vi vill att medierna lyssnar på vad vi tycker.

Eshmawi menade att det finns stor tillit till medias dokumentation och verklighetsförhållanden och många ser det som skrivs och sägs i media som sanning. Detta medan många i dagens Sverige anser att migration och integration tillhör de viktigaste frågorna.

– Vi tycker också att dessa frågor är viktiga samhällsfrågor.

Fel mediefokus

May Samhouri, som flytt från Syrien, sade att mediefokuseringen när det gäller omvärlden och specifikt Syrien är missvisande och skapar därför en felaktig bild av den som flyr därifrån.

– Medier fokuserar gärna på krig och blod. Men Syrien är ett land med 3 000-årig historia. Det som händer nu beskriver inte det syriska samhället. Medierna har stort ansvar. Vad jag ser ger medierna en negativ bild av flyktingar och muslimer, sade hon och menade att detta genomsyrar även den utrikesrapportering som avgör bilden av de som flyr hit.

Som exempel talade Samhouri om hur media missade att rapportera när civilsamhället i Syrien protesterade, när de gick ut med blommor i hand i Damaskus och krävde frihet.

- När media försummar pacifisterna med blommor i hand, när de inte får uppmärksamhet och stöd, då tvingas dessa människor att ta till vapen, eftersom ingen försvarar dem i sina fredliga protester.

Denna uppfattning delades av Omar Atrash, filosofilärare som nu arbetar med hemtjänst.

– Vi startade en fredlig revolution med blommor i handen, vi ville inte ha ett inbördeskrig. Jag vill inte bära vapen och döda mina landsmän, det är därför jag är här.

Exkluderande och generaliserande

Alireza Ahmadi från Afghanistan tog upp det enligt honom stigmatiserande uttrycket ”ensamkommande barn”. Han menade att en rad olika unga människor först kategoriseras genom begreppet och sedan dras de alla över en kam utan hänsyn till varje individs förhållanden och villkor. Det pratas inte med dem, utan om dem.

– Det är kategoriserande, nervärderande och exkluderande. Jag kom hit som ensamkommande en gång i tiden, hur länge ska jag vara ”ensamkommande” flykting?

Ahmadi betonade också mediernas felaktiga fokusering, som han menade legitimerar en viss politisk agenda. Goda exempel får sällan fokus medan de få individer som begår fel får stort utrymme i medierna enligt Ahmadi. Det fokuseras på hinder och problem och inte på möjligheter och gemenskap.

– 400 människor dog på en dag i Medelhavet den här veckan. Hur mycket fokus fick detta i svensk medierna i jämförelse med att en troende muslim inte skakade hand.

Synen på kvinnor som flyktingar

Perwin Mustafa, 19, talade om mediernas ansvar att rapportera om våldet mot kvinnor i Syrien och under flykten.

Marzieh Amiri, från Afghanistan undrade också varför medierna inte kan rikta fokus på de positiva aspekter av invandring.

– Jag har börjat arbeta och betala skatt redan sju månader efter att jag kom till Sverige. Och jag är inget undantag eller ensam, jag känner många nyanlända kvinnor som arbetar. De som har flytt hit tar med sig också resurser som samhället kan ha nytta av. Men de positiva aspekterna intresserar inte medierna, beklagade Amiri.

– Jag är en individ. Jag kan en dag bli statsminister i Sverige! Men enligt medierna är jag bara en kvinna från Afghanistan.

Amiri kritiserade dessutom mediebilden av kvinnor från Afghanistan som offer och förtryckta, en bild hon menar inte är nyanserad.

– Vi har starka kvinnor, utbildade och kunniga kvinnor i Afghanistan.

Andra deltagare i panel var hbtq-aktivistenNaomi Ruzindana och musikern Khaled Harare som också kritiserade medierna för deras bristande rapportering och porträttering av flyktingar och drog paralleller med mediernas roll i sina hemländer Rwanda och Palestina.