Den handskakningsdebatt som uppstått kring fallet Yasri Khan svänger vilt mellan ytterligheterna. Ena dagen låter det som om obligatoriskt handskakningskrav ska införas, nästa dag totalrelativiseras frågan på Dagens nyheters och Svenska dagbladets ledarsidor. Men vad ligger egentligen bakom vägran att ta personer av motsatt kön i hand?
När Sveriges radios Cecilia Uddén går ut och frågar brandmän och bilmekaniker på Kairos gator om de skakar hand med kvinnor svarar nästan alla ja. ”Fanatiker” och ”extremister” säger de om män som vägrar ta kvinnor i hand.
Men en av männen hon träffar gör ett förbehåll. När han tvättat sig inför bönen skakar han inte hand med en kvinna, säger Ahmed, 24, för det kan ju hända att hon menstruerar och därmed är oren och besmittar honom med sin orenhet.
Och där sätter Ahmed fingret på en mensblodsröd tråd som förbinder de tre abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam i deras mest ortodoxa varianter – en syn på kvinnor som orena genom sitt mensblod, sina stinkande kroppsvätskor, genom den liderlighet som fyller dem så att mannen riskerar att ryckas med av den bara han tar i dem. Kvinnan ”är oren under sin månadsrening” läser vi i Tredje Mosebok. Det onda kommer från köttets lust ”som hos kvinnan är omättlig” framhöll de två dominikanmunkarna som skrev Malleus Maleficarum, senmedeltidens bästsäljande handbok i häxutdrivning.
Därför måste kvinnor avskiljas, täckas över, hållas på sin plats. I Sverige sågs kvinnor som just fött barn länge som så orena att de måste renas vid en speciell kyrklig ceremoni innan de kunde släppas in i den sociala gemenskapen igen. Bland väckelsefromma schartauaner i Bohuslän levde denna ”kyrktagning” kvar så sent som på 40-talet.
Ur detta mörka tankegods, som förbinder chassider i New York med schartauaner i Bohuslän och de iranska ledarna, kommer det religiösa förbudet mot att ta personer av det motsatta könet i hand, och det handlar givetvis inte bara om kvinnors avskiljande utan om kvinnors underordning. Det får vi inte glömma.
Det betyder inte att frågan om rätten att vägra handslag är okomplicerad. Det är den inte. Av feministiska skäl bör ingen behöva röra någon hen inte har lust att röra, skriver Anna-Klara Bratt, och det håller jag med om. Gränsen för vad som ses som acceptabel intimitet är rörlig, varierar mellan tid, land och individ. I min barndom på 50- och 60-talet hälsade ingen med de kramar och kindpussar som nu är norm. På 80-talet låg vi alla på stranden utan behå, men vem solar barbröstad i dag?
Anglosaxiska besökare till isländska badhus varnas för att man där måste duscha naken med främlingar av sitt eget kön, tydligen skrämmande intimt för britter och amerikaner. I svenska badhus skils män och kvinnor åt i dusch och bastu men simmar vanligtvis tillsammans. Tonläget i den svenska debatten om separata badhustider är onödigt upphetsad; man behöver inte vara religiös för att tycka att det ibland vore skönt att slippa karlar i bassängen, precis som jag som tonåring på 60-talet drog en suck av lättnad när vi på högstadiet slapp ha gymnastik med killarna.
Att utöva sin religion är en mänsklig rättighet så länge den inte inskränker någon annans livsutrymme, där instämmer jag med Aisha Susanne Lundgren. Som journalist på Dagens nyheter gjorde jag reportage om troende muslimska kvinnor i Turkiet – de kallade sig muslimska feminister – som kämpade för rätten att bära huvudduk på universitetet, det som 80-talets turkiska militärdiktatur hade förbjudit, och om muslimska fransyskor med liknande problem.
Så om en man av religiösa skäl vägrar ta min hand bryter jag inte samman så länge han är hövlig och vänlig och inte på annat sätt försöker inskränka min rörelsefrihet. Jag tycker inte att personer som av religiösa skäl vägrar ta motsatt kön i hand, vare sig de är judar, muslimer eller tillhör någon obskyr kristen sekt, ska portas från det offentliga rummet, utestängas från arbetsmarknaden eller hindras från att utöva politik.
Men som feminist skulle jag aldrig rösta på en politiker som av religiösa skäl vägrar ta min utsträckta hand för att jag är kvinna.
Och det är ju det fallet Yasri Khan ytterst handlar om, eller åtminstone borde handla om. Inte om huruvida troende muslimer (eller ortodoxa judar) ska tillåtas hälsa som de vill eller kunna bedriva politik i Sverige, utan om huruvida det är acceptabelt för en ledande politiker i ett parti med feminism på programmet att agera på detta sätt. Om muslimska brandmän och bilmekaniker i Kairo, ja till och med en traditionellt klädd företrädare för en muslimsk välgörenhetsorganisation, är beredd att ta Sveriges Radios kvinnliga reporter i hand, hur resonerar en politiker från ett svenskt feministiskt parti när han vägrar göra det?
Att vägra ta en kvinna i hand är inte bara en fråga om livsstilsval och tradition; under valet av hälsning ligger ytterst hela detta mörka komplex av föreställningar om kvinnors orenhet, om att män och kvinnor bör hållas åtskilda och i grunden om kvinnors underordning.
En komplikation här: jag kan mycket väl tänka mig en feminist i huvudduk som min politiska företrädare, trots att valet att dölja håret också, ytterst, bottnar i samma föreställningar. Men det är ett individuellt val som inte påverkar någon annan, och jag kan tänka mig många skäl till att en kvinna gör det valet.
Men att vägra ta en utsträckt hand går längre, tar steget in den andras personliga sfär. Att vägra ta en utsträckt hand är ett klassiskt tecken på avståndstagande (till exempel mot fascister) och en maktdemonstration.
Och av någon som vill vara en ledande företrädare för ett feministiskt parti väntar jag mig faktiskt, ur ett feministiskt perspektiv, att hen har gjort upp med de religiösa föreställningarna om kvinnor tillräckligt mycket för att aldrig av religiösa skäl vägra ta en utsträckt hand.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Viktigt att diskussionen fortsätter. I Feministiskt Perspektiv håller den hög kvalitet.