Just nu rasar diskussionen om rätten/skyldigheten att ta någon i hand. Många i Sverige uppfattar att det handlar om män som inte vill hälsa på kvinnor genom att ta i hand. I verkligheten gäller det för både män och kvinnor. I Europa finns flera rättsfall som rör kvinnors vägran att handhälsa på män. I Sverige har domstolar slagit fast att den svenska normen att handhälsa på alla, oavsett kön, inte har företräde över andra religiösa eller kulturella praktiker.
Religionsfriheten övertrumfar här skillnadegörandet utifrån kön. Det tycker jag är rätt – ur ett feministiskt perspektiv. Det omfattar även kvinnors rätt att vägra ta i hand och det korresponderar med frågan om samtycke och rätt till kroppslig integritet. Rätten att säga nej, om en så vill – en verkligt viktig rättighet som just nu processas i en annan del av rättsväsendet.
En rättighet, två diskrimineringsgrunder och den kroppsliga integriteten krockar här. Det är fel att hävda att det här är en enkel fråga. Det finns många olika sätt att hälsa på varandra i världen. Långt i från alla tar i hand – och inte nödvändigtvis av religiösa skäl. Långt ifrån alla gör skillnad utifrån kön. Det är svårt, och skulle vara dumt, att som enskilt land i en global värld att slå fast vilket sätt är det rätta. Det händer, och det är inte att föredra. Lika dumt som det kan tyckas att vägra ta en person i hand utifrån kön.
Att ett parti, exempelvis, skulle slå fast på vilket sätt alla ska hälsa i partiet är heller inte att rekommendera. En rimlig hållning är helt enkelt att i allra möjligaste mån sträva efter att respektera varandras önskemål – ett samtycke – var en än råkar befinna sig i världen.
Skillnadegörandet utifrån kön är problematiskt på många vis, nästan alla. Till exempel när kvinnor nekas rätten att själva välja religion, arbete, utbildning, bransch, kläder, att köra bil eller rösta. Det finns många rättigheter att prioritera framför rätten att ta en person som inte så önskar i hand. Inte minst rätten att slippa oönskad kroppslig beröring. Och religionsfrihet måste omfatta alla – även kvinnor. Att ta någon i hand är inte en religiös ritual, även om det är det vanligaste sättet att hälsa i en sekulär kristen kontext. Handslaget har ett symbolvärde och utgör en bekräftelse på att man är överens och/eller glada att ses. Det kan uttryckas på många vis – och det bör kunna lösas på ett ömsesidigt, respektfullt vis.
Det går också att vända och vrida på frågorna. En person som väljer att varken ta kvinnor eller män i hand könsdiskriminerar exempelvis ingen. Det är inte heller muslimska sedvänjor som prövas här även om många tycks vilja tala om islam nu för tiden – troende eller sekulära muslimer hälsar lika olika som alla andra och bruket att inte hälsa på kvinnor förekommer i en rad miljöer och situationer som sedvänja utan övrig koppling till religion. Det kan exempelvis förekomma som en härskarteknik. Är det problematiskt? Ja, inom samtliga demokratiska partier förekommer vittnesmål om härskartekniker kopplade till kön. Det bör beivras aggressivt och högljutt. Att välja att inte ta i hand kan vara en härskarteknik, en dominansövning, då bör det beivras.
Rätten att uttrycka avsky och ogilla en religiös sedvänja är fullt möjlig inom ramen för yttrandefriheten, lika så bör rätten att utöva sin tolkning av religion vara. Gränsen går vid den näste. Din rätt att utöva din religion inbegriper inte rätten att bestämma hur, vilken eller om någon annan ska utöva en religion över huvud taget. Likaså är rätten till kroppslig integritet personlig.
Det finns många religiösa eller traditionella sedvänjor som är problematiska – oavsett vilken religion som åberopas. De allra flesta gör skillnad utifrån kön. I Polen är rätten till abort uppe till diskussion just nu. Det är ett bra exempel på när religiösa principer projiceras på andra på ett sådant sätt att det överskrider den kroppsliga integriteten. Rätten till den egna kroppen är en princip att slå vakt om. Därför bör ingen behöva röra någon den inte har lust med – av feministiska skäl.
Sedan är det bra att den här diskussionen förs. Och förtroende hos alla tänkbara väljare ett parti vänder sig till måste vara avgörande i hur lämplig en företrädare är. Lyckas hen företräda alla dem partiet önskar välkomna, eller stöter hen bort hela grupper? Men det gemensamma handslaget i ett parti utgörs av den fastslagna politiken, inte av de personliga livsvalen. Just nu hänger frågan i luften.
3
Följ oss
Gå till sidtoppen
Befriande att läsa denna kunniga analys efter all infantil hysteri som omgett denna fråga! Ulla Holmqvist
Väl skrivet och beskrivet, Anna-Klara Bratt!
Äntligen en upplysande och seriös analys som jag känner mig tolkad av! Tack Anna-Klara!