Solidaritetsdemonstration vid polska ambassaden i Oslo, april 2016. Galgarna symboliserar motståndet mot och konsekvenserna av det polska lagförslaget om totalförbud mot abort,

Så främjar katolska kyrkan sin kvinnofientliga agenda i Polen

2016-04-20 | Greta Gober padlock

FEMINISM/ANALYS

Det är inte första gången som kvinnors rättigheter offras i utbyte mot kyrkans stöd i Polen. Regerande konservativa partiet Lag och rättvisa vann det senaste valet tack vare starkt stöd från katolska kyrkan, och nu är det återigen dags att betala tillbaka. ”Den här gången tillåter vi det inte”, skriver genusforskaren Greta Gober och sätter in dagens motstånd mot planerna på ett totalt abortförbud i ett historiskt perspektiv.

Greta Gober är gästforskare vid Centrum för genusforskning vid universitetet i Oslo och skriver sin avhandling om ojämlikhet i tv-industrin i Polen. I helgen hålls nya manifestationer runtom i Polen, och en ny solidaritetsaktion vid polska ambassaden i Oslo där Greta Gober är en av arrangörerna.

Det här är inte första gången i Polens moderna historia som politiker köpslår med den katolska kyrkan och använder kvinnors rättigheter som valuta. Den feministiska Reclaim Choice Coalition säger högt och tydligt – den här gången tillåter vi det inte.

Från 1956 hade kvinnor i Polen fri tillgång till abort och många överraskades av att det första den nyvalda demokratiska regeringen gjorde 1989 var att avlegalisera reproduktiva rättigheter. Faktum är att Polen var det enda post-kommunistiska land som inskränkte abortlagstiftningen efter omvandlingen. På den tiden undrade många hur det var möjligt. I dag är svaren väldigt tydliga. I dag har den katolska kyrkan i Polen stor makt och fullständig suveränitet från staten, garanterad av Concordat-avtalet, på en och samma gång. Med andra ord: Kyrkan kan påverka staten, men staten kan inte påverka kyrkan.

Efter ”kommunismens” fall var den katolska kyrkan angelägen om att återta politisk makt i landet efter att ha marginaliserats av den socialistiska staten under nära 45 års tid. Under statssocialismen spelade den katolska kyrkan en viktig roll för många polacker, särskilt för kvinnor som förblev marginaliserade i det polska förenade arbetarpartiet, varav många fann en tillflykt i kyrkan från en inkräktande stat och såg kyrkan som den enda struktur som erbjöd handlingsfrihet under de svåra tiderna. Kyrkan framställde sig som motståndets vagga och gav sitt stöd till Solidaritets oppositionella rörelse och vänstern under 1980-talet, och såg en möjlighet att återuppbygga sin makt i den post-socialistiska eran.

I själva verket uppfattade den katolsk-nationalistiska solidaritetsrörelsen att kvinnans roll i samhället stod i direkt opposition till vad den socialistiska staten förespråkade under många år, det vill säga åtskillnad mellan kyrka och stat och tillgång till reproduktiva rättigheter, sexualundervisning, heltidsarbete, generösa moderskapsförmåner och så vidare. I utbyte mot kyrkans stöd under omvandlingen offrades först kvinnors aborträtt, följt av nedmonteringen av de offentligt finansierade centrumen för barnomsorg, återinförd religionsundervisning i skolor och mediekampanjer som i allt större utsträckning framställde kvinnors rättigheter som något som avskräcker från moderskap och bär ansvaret för att familjer splittras.

Det här gick inte utan en strid. När en grupp katolska senatorer 1989 lämnade in förslaget om inskränkt abortlagstiftning till parlamentet, med förslag om 3 års fängelse för kvinnor som genomgår abort, gick tusentals människor ut på gatorna. På den tiden skapades en civil kommitté som krävde en folkomröstning i en önskan om att polacker – inte kyrkan eller politikerna – skulle besluta om aborträtten. Trots att 1,3 miljoner underskrifter samlades in gick parlamentet, under påtryckningar från kyrkan, inte med på folkomröstningen. 1992 introducerades en icke lagstiftad politik mer känd som ”samvetsklausul” som tillät läkare att vägra abort (då ännu lagligt), preventivmedel och prenatala undersökningar med hänvisning till att dessa skulle strida mot läkarnas samveten. 1993 antogs den så kallade ”abortkompromissen” som den nu existerande lagstiftningen, vilken människorättsorganisationer deklarerat vara en av de mest restriktiva i Europa. Liknande lagar finns bara i två andra länder i Europa, Irland och Malta, båda under betydande inflytande från katolska kyrkan.

Men den katolska kyrkan var inte tillfredsställd med denna kompromiss. Genom alla dessa år har de lett en organiserad kampanj mot abort, till stöd för pro life-rörelsen, med föredrag, läsningar av herdabrev, visningar av abortfilmer i skolor och kyrkor och, viktigast av allt, offentliga påminnelser om deras förväntningar på politikerna. Mångfaldiga försök att ytterligare inskränka den så kallade ”abortkompromissen” gjordes under alla dessa år. Kyrkan och dess anti-valfrihetsanhängare har lyckats förändra språket i diskussionen om abort. I dag talar även liberala medier om ”ofödda barn” och deras rätt till liv och kyrkans uttalanden behandlas som likvärdiga de som görs av politiker och civilsamhället. I dag ersätts orden ”kvinna” och ”foster” med ”mamma” och ”barn”. Det refereras i allt högre utsträckning till abort som dödande, mord, Förintelsen. Motståndare till abort kallar sig själva representanter för ”livets kultur” i motsats till de som representerar ”dödens kultur”.

Under tiden växte också den feministiska rörelsens makt. År 2000 bildade feminister en allians kallad Kvinnors 8 mars-koalition, som på internationella kvinnodagen för första gången på mycket länge ledde en feministmanifestation i Warsawa kallad Manifa med krav på aborträtt. Vad som utlöste protesterna rapporterades i medierna som en polisräd på en gynekologs kontor där en kvinna påstods genomgå en abort. Polisen stormade läkarens kontor, och tvingade patienten till en gynekologisk undersökning för att bekräfta om aborten genomförts.

2002 skrevs ett brev undertecknat av 100 framstående kvinnor, i samband med Polens anslutning till EU, där vänsterpolitikerna i regeringen på den tiden anklagades för att samarbeta med kyrkan. Kyrkan skulle hjälpa regeringen att främja EU-inträdet i utbyte mot garantier om att de så kallade ”vardagliga” frågorna – såsom abort, kvinnors rättigheter, rätt till registrerat partnerskap och så vidare – i Polen skulle lämnas åt kyrkan allena.

Denna feministmanifestation – Manifa – hålls ända sedan 2000 på 8 mars, internationella kvinnodagen, och adresserar olika frågor varje år. 2016 års Manifa-slogan handlade återigen om aborträttigheter. Rätten att fatta informerade beslut om ens egen fertilitet är en mänsklig rättighet!

I dag befinner vi oss i ett liknande historiskt ögonblick. Det är dags för regeringen att betala tillbaka. Det för närvarande regerande konservativa partiet Lag och rättvisa, vann det senaste valet tack vare starkt stöd från katolska kyrkan. Redan under valkampanjen lovade de öppet att återetablera ”traditionella” och ”katolska” värden i Polen och att vinna större självständighet gentemot den europeiska unionen.

Den katolska kyrkan i Polen är väldigt mäktig och har i dag (alltför) många anhängare inom regeringen. Så den här gången vill kyrkan ha hela kakan – IVF, akut-p-piller, sexualundervisning och abort. Nyligen såg vi första steget mot begränsningen av kvinnors reproduktiva rättigheter, när det polska hälsovårdsdepartementet återinförde receptkrav på akut-p-piller. ”Oro för kvinnors välbefinnande, särskilt de yngsta kvinnornas” var argumentet för detta steg. Det var så sent som 2015 som akut-p-piller, tack vare ett beslut i EU-kommissionen, blev tillgängliga över disk för alla kvinnor över 15 år. Och nu är det redan inställt.

Den konservativa regeringen vill, i katolska kyrkans tjänst, genomdriva en sadisktisk lag mot kvinnors liv och hälsa. Utskottsbetänkandet ”Stoppa abort”, som föreslår införande av ett totalt förbud mot abort, överlämnades till den polska sejmans Marshal, parlamentets underhus, den 14 mars 2016. Vid den tidpunkten fanns sex olika versioner av dokumentet tillgängliga på utskottsledamöternas hemsidor. Vilken version som överlämnades till sejman är oklart. Bristen på transparens är i det här fallet ingen slump utan syftar till att splittra den offentliga debatten.

Innehållet i lagstiftningsprojektet har inte offentliggjorts av sejman heller. När företrädare för Stoppa abort-kommittén talar offentligt låter det som om de talar om ytterligare en version, närmare det okända projektet, som inte publicerades på webbsajten. En sak står klar: Om den här lagen gick igenom, skulle Polen ha en av Europas och världens mest restriktiva abortlagstifningar. De olika tillgängliga versionerna av lagförslaget föreslår fem års fängelse för läkaren som utför en abort, även om graviditeten var resultat av en våldtäkt, fostret svårt skadat och kvinnans liv i fara.

Detta anti-valfrihetsinitiativ registrerades officiellt av sejman den 7 april och Stoppa abort-kommittén har nu tre månader på sig att samla 100 000 underskrifter för att säkerställa att lagen debatteras i det polska parlamentet. Men den polska premiärministern Beata Szydło, har redan sagt att hon stödjer initiativet och ”hoppas att en resonlig röst ska företräda episkopatet för att säkerställa en ingående diskussion”.

Vi vet redan hur denna ingående diskussion kommer att se ut. Redan söndagen den 3 april lästes ett uttalande från det polska episkopatet upp högt i alla kyrkor över hela landet. Dokumentet slog fast att livet börjar från befruktningsögonblicket och slutar med naturlig död. Präster över hela landet uppmanade alla människor, parlamentariker och beslutsfattare att säkerställa lagligt skydd för ofödda barn.

Alla dessa steg är signalerar inte bara ett bakslag för kvinnors reproduktiva rättigheter utan även en väldigt oroande trend, där den polska regeringen vänt i konservativ riktning, och bevisar den enorma makt katolska kyrkan uppbär i Polen. En så restriktiv lag kommer inte bara att kränka kvinnors och flickors mänskliga rättigheter utan också försätta deras liv och hälsa i fara. De praktiska konsekvenserna blir omfattande eftersom totalförbudet mot abort inte innebär att aborter upphör. Det kommer bara att göra dem ännu mer osäkra, omgärdade av trauma, eventuella straff och tillgängliga endast för de som har tillräckligt med pengar och stöd för att genomföra en abort utomlands eller hänvisas till de underjordiska aborterna i Polen.

Greta Gober på #ReclaimChoice-demonstrationen i Oslo.

Nästan omedelbart skapades en Reclaim Choice Coalition (Ta valfriheten tillbaka-koalitionen) av tusentals kvinnor och män över hela landet som kallar initiativet att totalförbjuda abort en skam. Koalitionen ersätter ordet ”kompromiss” i Abortkompromissen med ”kompromitacja”, ett polskt ord som används för att underminera auktoriteter, misskreditera, utsätta för löje, förneka. Redan söndagen den 3 april, när det polska episkopatets uttalande lästes upp i kyrkorna gick tusentals människor ut på gatorna i Polen och olika städer runtom i Europa.

Efter den första demonstrationen hävdade Beata Szydło i medierna att ”inget sådant ämne” fanns uppe för diskussion i regeringen för närvarande. Under den påföljande helgen, den 9 april, gick tusentals demonstranter ut på gatorna igen, demonstrationer i solidaritet med polska kvinnor hölls inte bara i många städer runtom i Polen utan även i Tyskland, i Bryssel, Stockholm, Athen, Tbilisi, Dublin, Prague, Oslo, London, Wien, Budapest, Tokyo, New York.

Beata Szydłos Pinocchio-liknande bild var väldigt populär den dagen. Varför en galge på hennes näsa? Förr i tiden, när aborter var illegala i många länder, försökte kvinnor få bort fostret med hjälp av stålgalgar, och den historiska användningen av denna metod har blivit en symbol i kampen mot pro life-rörelsen. Galgar används av demonstranter i Polen dessa dagar.