8 april hissade Malmö stadshus romska flaggor – samtidigt som avhysningen av romska Eu-medborgar pågick.

Bild: Hanna Thomé

Det vi ser är förtryck – inte diskriminering

2016-04-16 | Erik Hansson , Maria Nääv padlock

OPINION

”Den strukturella, institutionaliserade orättvisa som så hårt drabbar EU-migranter på gruppnivå kan aldrig förstås enbart genom att hänvisa till juridisk diskriminering. Diskrimineringsförklaringen blir än mindre tillräcklig om vi räknar in att lagstiftaren själv avpolitiserar frågan genom att hänvisa till lagen istället för att komma med politiska förslag.”

Det skriver forskarna Erik Hansson och Maria Nääv som menar att utkrävandet av utsatta EU-medborgares rättigheter bör ses, förstås och formuleras som ett utslag för alla människors lika värde – oavsett bakgrund.

Erik Hansson är doktorand i kulturgeografi vid Uppsala universitet och forskar om det svenska samhällets reaktioner mot så kallade utsatta EU-medborgare.

Maria Nääv är doktorand i rättsvetenskap vid Stockholms universitet och forskar om relationerna mellan diskriminering, rättigheter och intersektionalitet

Den 8 april, romernas internationella dag i ära, har Malmö stadshus låtit hissa fem romska flaggor. Och utanför kommunhuset, alldeles bredvid, står de avhysta romska EU-medborgarna, som har blivit utkörda från såväl sina provisoriska boplatser som volontärhärbärge, och protesterar mot kommunens vägran att ge dem tak över huvudet.

Denna scen väcker två insikter till liv. Den första är kanske den mest uppenbara: svenska myndigheters moraliska hyckleri när det kommer till Sveriges behandling av så kallade ’utsatta EU-medborgare’ och deras situation. Den andra insikten handlar om hur detta symboliska hyckleri kan iscensättas så pass offentligt och obrytt som det nu görs; att fanor för tolerans kan hissas samtidigt som de mest utsattas närvaro och existens kriminaliseras. När de som kämpar för EU-medborgarnas grundläggande mänskliga rättigheter betecknar denna behandling som uttryck för diskriminering och antiziganism, ser vi hur de anklagade relativt skamlöst kan svara att så är visst inte fallet. Istället, paradoxalt nog, menar de att deras praktiker är motsatsen till diskriminering, nämligen ’likabehandling’. Och likabehandling kan ju omöjligen vara detsamma som antiziganism, enligt denna logik.

Därför frågar vi oss, om inte formulerandet av detta systematiska institutionella förtryck som enbart ’antiziganism’, är en politisk strategi som är dömd till en viss impotens? Med denna retoriska fråga menar vi inte att det vi ser av myndigheternas och civilpersonernas behandling av EU-medborgarna, inte skulle vara just uttryck för antiziganistiska strukturer; den historiska kontinuiteten av århundradens svensk antiziganism är mer än uppenbar i de pågående avhysningarna, hatbrotten, nekande av bistånd, skolgång och bostad och så vidare. Vad vi vill ifrågasätta är den politiska strategi som reducerar kampen för dessa människors lika värde till en kamp för en viss etnisk grupptillhörighets mänskliga rättighet att inte bli diskriminerad. Vår tanke är att en politisk debatt som enbart utgår från problemformuleringen ”sluta diskriminera”, har svårt att ta sig vidare från den moraliserande aktörcentrerade diskussionen där ingen vill kännas vid att vara den som diskriminerar; Vem är beredd att frivilligt ta på sig att vara ’the bad guy’?

Låt oss därför titta närmare på hur begreppet ’diskriminering’ har använts i det svenska offentliga samtalet om de utsatta EU-medborgarnas närvaro i Sverige. I dagsläget är de flesta aktörer (med solklart undantag för de som öppet omfamnar rasistiska världsåskådningar) rörande överens om att de utsatta EU-medborgarna är just offer för diskriminering. Såväl företrädare för vänstern som högern, medborgarrättsaktivister som tjänstemän, delar denna uppfattning. Det behöver knappt tilläggas att ’diskriminering’ och ’rasism’ ses som självklara negativa och amoraliska fenomen. Skiljelinjer börjar däremot utkristalliseras när vi ska definiera vad ’diskrimineringen’ egentligen består i, hur denna diskriminering upphör, vems ansvar det är att diskrimineringen sker och vem som ska ta ansvar för att avskaffa diskrimineringen. Är diskriminering huvudsakligen en fråga om attityder, fördomar och okunskap, eller en oundviklig konsekvens av rådande och historiska politiska och ekonomiska strukturer? Är ansvaret Rumäniens, EU:s, Sveriges eller mänsklighetens?

I den svenska debatten ser vi hur i princip alla läger är överens om att (1) romer diskrimineras och att (2) diskriminering är något dåligt. Lösningen på detta problem, stavas ofta ’inkludering’ eller ’integration’. Detta håller även utredaren Martin Valfridsson med om i sin SOU-rapport, där han rekommenderar svenska myndigheter att hysa nolltolerans mot bosättningar, förneka EU-medborgarnas barn skolgång, och att svenska privatpersoner ska sluta skänka pengar till tiggande händer. I rapporten står det att läsa att EU-medborgare är offer för en graverande historisk kontinuerlig diskriminering, men när det kommer till konkreta åtgärder utgör detta faktum enligt Valfridssons resonemang inget hinder för att Lagen ska upprätthållas och ’gälla lika för alla’. Denna prioritering och förståelse av den juridiska likabehandlingsnormen får då, enligt utredaren, resultatet att det inte kan vidtas åtgärder som garanterar EU-medborgare till exempel bostad. Detta eftersom sådana åtgärder skulle riskera att diskriminera andra grupper. Genom att på detta sätt ställa grupp mot grupp och söka stöd för detta i juridiken, ges politiken ett alibi som legitimerar dess passivitet. Och på det sättet blir de aktuella formerna av diskriminering på sätt och vis ”nödvändiga”, eftersom dessa utgör juridisk likabehandling. Detta framstår som särskilt paradoxalt i ljuset av FN-kommittén för de mänskliga rättigheternas färska kritik av hur svenska myndigheter brister i just likabehandling, när det kommer till att bereda romer tillgång till utbildning, hälsovård, bostäder och sysselsättning.

De två ideologiska dogmer som måste utmanas och ifrågasättas för att kravet på grundläggande rättigheter ska kunna lämna den moraliserande återvändsgränden och bli reellt politiska krav är: 1) nationalstaten som grund för medborgarskap: om EU-medborgarna ska tillgodoses bostad, skolgång och bistånd har hela jordens befolkning rätt till detta; 2) kapitalismen som ekonomiskt system: om EU-medborgarna ska tillgodoses ekonomiska resurser baserat på deras marginalisering, så borde egentligen alla människor ha rätt till dessa grundläggande tryggheter. Det är när vi stöter på dessa dogmer som vi också kan börja se hur diskriminerande praktiker riktade mot EU-medborgarna kan (paradoxalt nog) motiveras som ’likabehandling’: ”Vi kan inte ge EU-medborgarna en tak-över-huvudet-garanti, för det finns ingen sådan garanti för svenska medborgare”, ”Vi kan inte garantera arbeten för EU-medborgarna, för det finns inte tillräckligt med arbeten för svenska medborgare”. Poängen är att om dessa grundläggande tryggheter skulle garanteras alla villkorslöst, skulle det krävas ett annat ekonomiskt system som inte styrs av en marknadsanpassad arbetslinje och en dogmatisk tillväxtprincip.

Den strukturella, institutionaliserade orättvisa som så hårt drabbar EU-migranter på gruppnivå kan aldrig förstås enbart genom att hänvisa till juridisk diskriminering. Diskrimineringsförklaringen blir än mindre tillräcklig om vi räknar in att lagstiftaren själv (det vill säga politiken) avpolitiserar frågan genom att hänvisa till lagen istället för att komma med politiska förslag. Vi vill hävda att förtryck (som opererar på ekonomisk, strukturell och institutionell nivå) är en mer adekvat politisk problemformulering när det kommer till att beskriva EU-medborgarnas utsatthet, och att förtryck därmed är en bättre utgångspunkt för att mobilisera politisk strategi. Utkrävandet av utsatta EU-medborgares rättigheter bör ses, förstås och formuleras som ett utslag för ett annat förenande utkrävande: alla människors lika värde oavsett bakgrund. Detta krav handlar i slutändan om den ovillkorade rätten till resurser, i form av ekonomiska medel och makt. För vad är det egentligen som ofta blir argumentet mot garanterande av grundläggande rättigheter för EU-medborgare, om inte ett hänvisande till det ”pragmatiska”, att vi som ett av världens rikaste länder inte skulle ha råd med detta. Uppmaningen att ge romer (och alla andra i behov) tak över huvudet och utbildning, är till sin grund en politisk uppmaning som förenas i den uppmaning en tiggare ger förbipasserande på gatan: ”Ge oss pengar!”. Och denna uppmaning är såväl moralisk som politisk till sin natur, eftersom den utgår från att rätten till detta enbart är grundad på universell medmänsklighet, inte på ekonomiskt intresse eller vad den enskilde har rätt till för privilegier baserat på status eller grupptillhörighet.

Därför borde egentligen kravet på tillgodoseendet av utsatta EU-medborgares rättigheter vara kravet på fattiga människors rättigheter oavsett tillhörighet. Denna politiska hållning utesluter förstås inte de viktiga konstaterandena att EU-medborgare på gruppnivå utsätts för diskriminering i juridisk mening, och inte minst förtryck i olika skepnader. Det som däremot händer när vi låter de juridiska likabehandlingsnormerna styra våra politiska strategier, är att vi förlorar i möjlighet till ansvarsutkrävande av makten. Kampen mot dagens antiziganism i Sverige förenas alltså i kampen för alla människors lika värde oavsett nationell, etnisk eller ekonomisk situation. Detta är förstås att ställa högre krav på den institutionella makten, men om vi började göra det mer röststarkt skulle den andra sidan inte kunna komma undan som den gör nu, genom att gömma sig bakom den ofta avpolitiserade diskrimineringslogiken.