Åh, ni fantastiska män, nynnar jag i huvudet när jag läser Lasse, Mats, Stig, Johan, Karl, Krister och många flera hatiska meddelande på mejlen, på Twitter i min Facebook inkorg.
Åh, ni fantastiska män som använder kvinnor som slagträ i rasistiska syften och för att slippa ta ansvar för ert kön – men när kvinnor säger till er: jag är inte er kvinna, blir ni högröda i fejset och önskar att vi blir utnyttjade som en åsna.
I förra veckan debatterades det så kallade #tafskriget under en hashtag från SVT. Ett mycket konstigt begrepp som kan få en att tro att det finns två stridande parter när det i själva verket handlar om en part (män) som begår övergrepp mot kvinnor. För de flesta tjejer är detta så normaliserat att de räknar med att detta är sånt som händer när en går ut. Många anmäler inte ens övergreppen utan försöker bara ta sig ur det eller helt enkelt inte går ut för att slippa det.
Efter övergreppen i Köln har det plötslig blivit fokus på männens etnicitet och kultur. Detta trots att vi vet att dessa övergrepp skett i alla tider över hela världen, Sverige har inte varit undantaget. Journalisten Joakim Lamotte, som anser sig vara kvinnornas främste förkämpe – ja, han som hävdar att han ensam gjort mer för att motverka sexuella trakasserier på två månader än vad exempelvis Fi gjort på tio år – satt i SVT Opinion i förra veckan och berättade att oavsett vilken skolan han föreläste på så var tjejernas berättelser liknande. Det spelade ingen roll om han var på en helvit fristående skola i välbärgat område eller en skola i förorten ”med 99 procent invandrare” (Lamottes ord). Trots att han tyckte det var så slående att tjejerna berättade samma historier oavsett var han var så var ändå hans slutsats att problemet är de unga män som kommer till Sverige nu eftersom de har en ”kvinnosyn som är från medeltiden”. Han säger att det här problemet är utbrett oavsett var i samhället man befinner sig och funnits även på den tiden han själv gick i skolan, men det är ändå de som kommer hit som för med sig dålig kvinnosyn.
Jag kommer att tänka på när jag var på Guldbaggefesten. En skådespelare (vit, svensk, äldre man) som funnits i barnprogrammen som jag växte upp med kommer mot mig. Han verkar ha känt igen mig. Barnet i mig blir starstrucked och jag ler vänligt när han närmar sig. Han smeker mig på hela min bara arm och säger: du är en söt flicka, och går vidare. Jag tittar helt spak på de andra i mitt sällskap för att se om de hörde och såg. Det gjorde de och när jag funnit mig hade mannen redan försvunnit i folkhavet.
Det här är uttryck för ett patriarkalt beteende, män som tar sig rätten över våra kroppar. Skådisen är inte ett enskilt rötägg. Det är ett patriarkalt beteende som är strukturellt. Du hittar det till och med i Sven-Ingvars kramgoa låtar som “Säg inte nej, säg kanske kanske kanske…”
Jag har blivit utsatt för sexism av män i alla former och kulörer. Jag har alltid haft strategier för att undvika att bli utsatt för övergrepp, till exempel genom att ha manliga kompisar som sköldar – män verkar ju bara kunna ta nej från andra män. Eller att helt enkelt inte gå ut om jag inte vet att jag har en sköld med mig.
Jag accepterar inte att vi för debatten om mäns våld mot kvinnor på en nivå där vi graderar övergrepp utifrån mäns utseende eller tro. Det kanske känns bra för er män att kunna säga ”fast dom där är värre”. För mig är det irrelevant. Jag skiter i var du kommer ifrån eller vad du tror eller inte tror på. Jag äger rätten över min kropp och när du försöker ta dig rätten över den så begår du ett övergrepp. Fatta det!
3
Följ oss
Gå till sidtoppen
Du är så bra! Jag blir så glad av att läsa din text. Både innehåll och språk! TIBBE,Fi
En mycket bra artikel.
Så himla bra sagt Rossana Dinamarca!