Bild: Femtastic

Inte jämställt alls när kvinnor tar plats på musikscenen

2016-04-14 | Katarina Andersson padlock

KULTUR/MUSIK

Vilka förväntningar, fördomar och förtryck möter kvinnor i musikbranschen runt om i världen? Vilka likheter finns mellan deras situation och situationen för kvinnor som på andra sätt kräver utrymme? Dessa frågor var utgångspunkten i ett samtal mellan artisterna Paigey Cakey, Kvida, Aurelia Dey samt Sofia Granström och Erika Lejon Flodin under den första delen i ett samarbete mellan Kvinna till kvinna och Femtastic som ägde rum i april. På fredag den 6 maj är det dags för uppföljningen.

Del 2 i samarbetet mellan Femtastic och Kvinna till kvinna äger rum på Debaser Medis i Stockholm, fredag 6 maj

Caroline Nord från AllBright ledde den ganska korta diskussionen som försökte ta ett samlat grepp på de svårigheter som råder för kvinnor att ta plats i olika sammanhang. Precis som att det i Näringslivet rekryteras på ett extremt homogent sätt, väljer män att boka andra män till festivaler och spelningar till exempel. Caroline Nord påminner om att män sitter på ungefär 80 procent av de ledande postitionerna. Det betyder att män är överrepresenterade bland dem som bestämmer vilken musik som görs och hörs.

Inom musikvärlden är det stor skillnad på vilka koder som gäller för män och kvinnor beroende på genre. Keida, som kommer från Jamaica, säger att hon ofta får frågan om hur är det för kvinnor inom dancehall.

– Många kvinnor upplever mycket press, kanske sexuellt, kanske på andra sätt. Man tänker på dem som mindre värda och mindre kompetenta. Jag personligen har inte haft den erfarenheten, att jag måste göra det ena eller andra. Har du en gång satt en standard för hur du vill bli behandlad så tror jag det hjälper mycket. Det är väldigt svårt, för om du vet nåt alls om dancehall och texterna så vet du att det är en väldigt sexuell och mansdominerad värld.

Fler aspekter än kön

En kvinna blir lätt automatiskt placerad i ett fack angående klädsel eller vad hen ska sjunga om, menar Keida.

– Jag tror det har varit en av mina största utmaningar som kvinnlig dancehallartist. Vi behöver fler dancehall- och reggae-kvinnor där ute som visar att det finns andra vägar.

För Paigey Cakey, rappare och skådespelare från England, har det varit tydligt att tjejer måste jobba mycket hårdare som rappare än killarna för att synas, då de bara är ett fåtal.

– Det finns uppfattningar om hur man ska se ut, vara sexig och ha vissa kläder. Men jag har principer, det är inte jag och jag tänker inte låtsas att jag är någon jag inte är. Folk har sagt åt mig att jag borde göra det och det, men jag tänker bara var jag, och det funkar.

Svenska Aurelia Dey, som också är aktiv inom Femtastic-kollektivet, ägnar sig åt dancehall och afropop på svenska. Hon upplever inte scenen som jämställd alls, och det finns fler aspekter än kön som blir mer kännbara i Sverige än i till exempel England.

– För det första, att vara kvinna, visst, men att vara svart kvinna, det är en extra grej i Sverige. Du känner den skillnaden. I England ser man mycker mer svarta människor men här är jag inte en del av normen alls. Så det är den största kampen för mig. Och jag spelar afropop och dancehall som verkligen inte alls är etablerat i Sverige.

Problem för hela samhället

Young Women’s Peace Academy är ett träningsprogram för fredsaktivister som är kvinnor. Deltagarna kommer från Sverige, Azerbadjan, Rumänien, Serbien och Bosnien-Hercegovina.

– Vi försöker se likheter och skillnader mellan våra olika kontexter, berättar Sofia Granström och Erika Lejon Flodin, som ser att samma strukturer finns överallt, i aktivism såväl som i musik.

Ett av Kvinna till kvinnas fokusområden är hat, hot och våld mot kvinnor, och en undersökning visar att var femte aktivist har blivit hotad i sitt arbete. För en artist är framför allt näthat en påtaglig verklighet.

– Som artist gör man sig sårbar, säger Paigey Cakey. Det finns alltid folk som kan skriva hemska kommentarer, folk skriver hemska saker på min Youtube-kanal och på Facebook, det är nåt man får hantera. Men jag har aldrig varit med om att någon kommit fram till mig och sagt nåt elakt, eller skadat mig.

Keida håller med om att youtube-klipp ofta genererar hatiska kommentararer, men menar att det också är ett bekymmer som hela samhället behöver ta ställning till.

– Hela sociala medier är en ny kultur och vi måste ta tag i det, socialisera sociala medier, och fastslå vad som är acceptabelt och inte.

Den avslutande frågan blir hur vi ska förändra situationen.

– Någon har sagt att den största dumheten är att göra samma sak igen och förvänta sig ett annat resultat, säger Erika Lejon Flodin.

– Vi är alla en del av strukturen, säger Sofia Granström. Vi måste stötta varandra och visa att det är olika normer som vi sitter fast i.

Mod att ta plats

Att först identifiera att det finns ett problem är det viktigaste, menar Keida, och sålunda se behovet av förändring.

– Sammanhållning och medvetenhet, inte bara bland kvinnor utan hos män också, då tror jag att vi kommer få mer respekt.

Aurelia Dey förespråkar reservationslöst kvotering.

– Alla borde freaking kvoteras. Skivbolag, radiokanaler, klubbar, festivalarrangörer, producenter, det är så viktigt, det är så man kräver förändring. Då kommer kvinnor att synas för andra och unga kvinnor kommer att bli inspirerade och se förebilder. Styrka från andra kvinnor, det var så jag fick mod att ta plats och gå framåt.