Sluta halka med orden!

2016-04-06 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”Kvinnor ”halkar efter”. Det är ett sätt att beskriva löneskillnaderna mellan män och kvinnor som något slags väderfenomen där kvinnorna uppenbarligen har glömt att ta på sig broddarna!” Det skriver Gudrun Schyman, (Fi) som reflekterar över ordens makt och hur resultaten i LO:s senaste lönebarometer presenterades nyligen.

Gudrun Schyman är partiledare i Feministiskt initiativ och krönikör i Feministiskt perspektiv.

Det var det här med orden igen. För en dryg månad sedan släppte LO sin jämställdhetsbarometer och då stod följande fakta i många tidningar: Under åren 2012-2014 har arbetarkvinnor halkat efter. Män i tjänstemannayrken hade 2014 en faktisk månadsinkomst som var 21 800 kronor högre än kvinnor i arbetaryrken. Den faktiska löneökningen 2012-2014 var för kvinnor i arbetaryrken knappt 1 000 kronor, för män i tjänstemannayrken var motsvarande ökning 3 000 kronor under de åren. I kommunerna var den faktiska genomsnittliga månadslönen 2014, för kvinnor 17 094 kronor, och för män 18 841 kronor. För arbetarkvinnor, räknat på alla branscher låg den faktiska månadslönen på 17 860 kronor, det motsvarar 73 procent av arbetarmännens löner.

Upprörande siffror som refererades i många tidningar. Upprörande till sitt innehåll men också upprörande när det gäller hur orättvisorna presenterades. Läs första meningen ovan igen. Där står det ”Under åren 2012-2014 har arbetarkvinnor halkat efter.” Och så står det överallt. Kvinnor ”halkar efter.”

Det är ett sätt att beskriva en verklighet fri från konflikter. Det är ett sätt att beskriva löneskillnaderna mellan män och kvinnor som något slags väderfenomen där kvinnorna uppenbarligen har glömt att ta på sig broddarna!

Lönefrågan och frågan om arbetets organisering är en maktfråga. Konflikten mellan arbete och kapital är det ingen som förnekar. Tvärtom. Fack och arbetsgivare sysselsätter sig hela tiden med att hitta lösningar.

Men den patriarkala föreställningen om att kvinnor drygar ut hushållskassan när vi arbetar och att det är självklart att det kvinnor gör är mindre värt och varken kräver heltid eller lön att leva på, den konflikten vill få tala om. Då blir det mummel i mustascherna och en enad front om att industrin ska sätta märket. Pappa Metall går först. Mamma Kommunal får fortsätta att ”halka efter”.

Ordens makt visar sig också tydligt i ordet ”utanförskap”. Det lanserades framgångsrikt av Moderaterna inför valet 2006. I Wikipedia står det så här: ”Utanförskap, utslagning eller marginalisering innebär att en individ eller grupp befinner sig utanför och känner sig vara utestängda från en gemenskap, exempelvis ett hem eller ett folk, dess arbetsliv, kulturliv eller samhällsliv”. Det är inte troligt att något av de snillen som kom på att använda ordet i valrörelsen själv befann sig där, i utanförskap. Det är alltså makten som talar. Det är ”vi innanför” som definierar ”dom utanför”. Kopplat till en nästan fascistoid arbetslinje skulle valet vinnas med parollen ”minska utanförskapet!”. Och det gick ju bra.

Trots att orden utanförskap och utanförskapsområden är en gigantisk verbal maktutövning har de fått en osannolik spridning. För vem vill vara utanför!

Eller ta den nu aktuella beskrivningen av situationen för flyktingar. Genomgående talas det om ”flyktingkris”. Den beskrivs som en kris för de samhällen som tar eller vägrar ta emot, inte som en kris för de människor som flyr undan våld, krig och terror. Det är ”våra” system som kollapsar, det är ”vår” säkerhet som inte kan upprätthållas, osv. Hela hanteringen, i Sverige och i EU, är en uppvisning av politisk handlingsförlamning i kombination med eftergifter åt nationalistiska strömningar. Konsekvensen blir att respekten för mänskliga rättigheter brutalt försvagas.

Just nu pågår regelrätta deportationer av flyktingar från Grekland till ett Turkiet som varken skrivit under den internationella flyktingkonventionen eller som kan betraktas som ett ”säkert” land.

Detta kommer i framtiden beskrivas som en skammens tid, förutsatt att vi är tillräckligt många som förstår att orden inte är oviktiga utan faktiskt är våra tankars kläder.