Tantpatrullens Marianne Eriksson inleder med att beskriva dagen som en nostalgitripp dit de bjudit in personer som inspirerar dem, bland andra Gunilla Thorgren från Grupp 8 och Sveriges Kvinnolobbys tidigare ordförande Gertrud Åström. Majoriteten av publiken består av äldre, vita kvinnor.

Talarna ges en kvart var och Gunilla Thorgren är först ut. Hon berättar om hur Grupp 8 från början var en akademisk studiecirkel som hon inte kände sig så hemma i.

– Här sitter ni och snackar och snackar, men vi måste ju göra nåt!

Gruppen var oense om huruvida det var dags att skrida till handling eller om de först måste lära sig mera. Barbro Backberger var av den senare åsikten.

– Hon sa, vi måste ha kunskap innan vi går ut, det är absolut nödvändigt. Vi kan inte bara gå ut och skrika på gatorna.

Klassiska landvinningar

Det sattes ihop ett studieprogram och under hela gruppens historia, med falanger över hela landet, har studiecirkeln varit grundläggande. Kraven som sedan ställdes handlade om de numera klassiska landvinningarna, som lagstadgad rätt till arbete på samma villkor som mannen, och dag- och fritidshem till alla barn. Krav som sedan genomfördes i olika reformer. Att 25 procent av nybyggnationen skulle vara för kollektivhus blev däremot inte verklighet.

– Är det nånting som skulle behövas i dag är det väl det. Men där har ju absolut inte hänt nånting, menar Gunilla Thorgren.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet hade ett väldigt radikalt program som de såg till blev genomfört, berättar hon vidare, och att hon brukar få höra att Grupp 8 tog åt sig all ära.

– Men då brukar jag säga att ni hade aldrig fått igenom det om vi inte hade funnits. För vi fanns överallt, på gator och torg, vi hade möten och vi var roliga, vi använde kulturen, hela tiden.

Hon avslutar med att återknyta till studiecirklarna:

– Om man vill förändra, då måste man ha kunskap och man måste veta vad man vill. Det var de två sakerna som jag tror var styrkan med Grupp 8.

Övervann motstånd

För kulturen den här eftermiddagen står Röda Bönors Kaya Åhlander som sjunger en av bandets klassiska låtar innan Katarina Lindahl äntrar talarstolen för att berätta om Vänsterpartiets (dåvarande VPK) förhållande till kvinnofrågorna under 70- och 80-talet då hon var anställd som bland annat facklig sekreterare på particentralen. Hennes erfarenhet är att det var lätt att ta upp frågorna när det gällde arbetsmarknadsdelen men svårare med reproduktiv och sexuell hälsa till exempel. Detta var något de kämpade med i partiets kvinnopolitiska utskott.

– Poängen var att sprida kunskap om de här frågorna, till exempel abortfrågan. Den var ganska okontroversiell. Men frågor om att bestämma över sin kropp i allmänhet, vad är våldtäkt och så vidare, då blev det mycket svårare. Då fick vi höra att vi skulle syssla med kvinnors fackliga rättigheter.

Det diskuterades om det var en bra idé att ha ett kvinnoförbund, men de flesta ansåg att det var det inte.

– Det handlar om den här traditionella synen om att integrera frågorna i alla politikområden.

Att det inte fanns en särskild instans för de så kallade kvinnofrågorna gjorde att utskottet hade svårt att få igenom dem.

– Vi blev ju någorlunda lyssnade på, men sällan tog man upp förslagen och genomförde dem.

Senare framtogs ett handlingsprogram som kom att utgöra ett mer konkret verktyg för att driva frågorna. Det bildades också en kvinnopolitisk studiecirkel.

– På den centrala ledningsnivån tycker jag sammanfattningsvis att vi övervann ett motstånd och att vi kom vidare. Att vi inte bildade en kvinnoorganisation tror jag var rätt för då hade frågan om kvinnors rättigheter hamnat vid sidan om. Det innebar naturligtvis att det var en kamp om varje grej. Men jag kan tänka på det när jag ser de olika partiernas kvinnoförbund, de känns som att de står utanför partierna, avslutar Katarina Lindahl.

Tydligare maktstrukturer

Kvinnofronten bildades 1977 som en avknoppning av Grupp 8. Gerda Christensson som var med och startade aktivistorganisationen berättar att det var synen på porr och prostitution som gjorde att några lämnade gruppen. Kampen mot porr och prostitution har sedan dess varit en av deras viktigaste frågor.

– Det var mycket grovt våld i porren på den tiden. Ett stort ansvar faller på Lennart Geijer. Utöver Geijer-affären ansvarade han för att barnpornografi kunde säljas helt fritt i Sverige på 70-talet, med hänvisning till yttrandefriheten. Idag finns det de som vill tona ner det här, därför vill jag betona att hans bagatallisering av våld mot kvinnor och barn genomsyrar hela hans tid.

Som en protest mot Geijers politik gick kvinnorörelsen ihop för att få en ny sexualbrottsutredning, vilket också kom till stånd. Kvinnofronten tog senare initiativ till Folkaktionen mot pornografi på 80-talet, som samlade över hundra organisationer.

– Vi har alltid haft den här analysen att porr och puritanism hör ihop och att de förutsätter varandra. För att kunna fortsätta att framställa det gränsöverskridande så behöver den kommersiella pornografin hela tiden lyfta upp gränsen.

När Gerda Christensson funderar på likheter och skillnader mellan 70-talet och i dag kommer hon fram till att det var mer självklart att se maktstrukturer då.

– Nu säger många ordet maktstruktur, men när samhället var mer kollektivt, både rent fysiskt och ideologiskt, så var det lättare att uppfatta vad det betyder. Jag tror det är därför det är så lite kritik av kärnfamiljen i dag. Unga heterokvinnor som skaffar barn förväntas kräva att deras man ska dela ledigheten med dem, som att det vore ett privat projekt som hon får skylla sig själv om hon misslyckas med.

Slutade aldrig ringa

Efter pausen berättar Angela Beausang om hur kvinnojourerna startade i Sverige, och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) bildande, där hon själv var ordförande i många år. Den första svenska kvinnojouren bildades i Gävle 1979 där Beusang arbetade fackligt inom vården. Hon fick höra talas om kvinnojourerna i England och blev uppmärksam på de problem som fanns i Sverige, och den första jouren var snart ett faktum.

– Ingen förstod väl hur det såg ut i Sverige förrän då. Det började ringa på måndagen och sen har det aldrig slutat.

I början fanns inget behov av en riksorganisation, men 1981 började jourerna som fanns då prata om att man kanske skulle gå samman i alla fall.

– Vi var skeptiska, ska de sitta i Stockholm och bestämma? Men jag åkte dit och när jag åkte därifrån satt jag med i den första styrelsen. If you can’t beat them, join them tänkte jag.

Detta var 1984 och Roks kom att arbeta för förändrade lagar när det gäller kvinnor som misshandlas, till exempel rätten till ett målsägandebiträde för offret. Hon tycker ändå inte att vi har kommit så långt i Sverige.

– Vi finner oss i vad myndigheterna säger, de radikala feminister som det funnits många av inom Roks, de dör ut. Så upp till kamp igen, det finns anledning att säga det.

Paradoxalt ideologiskt arv

Om Vänsterpartiets feministiska historia och dess problematiska arv talar också Annika Cullberg.

– För att vi rätt ska förstå utvecklingen som SKP och VPK gick igenom för att bli ett feministiskt parti måste vi förstå att de bär på ett ideologiskt arv som är paradoxalt.

Den kommunistiska rörelsen var av uppfattningen att kvinnofrågan var en del av klassfrågan. Kvinnorna skulle delta i produktionen. Att männen skulle delta i reproduktionen var otänkbart, då den förra var (är) överordnad. Som redan konstaterats fanns en skepsis mot särförbund, det ansågs antingen att det fanns ingen kvinnofråga eller att det marginaliserade kvinnorna. 60-talet blev dock en vändpunkt:

– Det kan man ana i ett arbetsprogram från 1969. Där hävdas att det kapitalistiska samhället är ett manssamhälle. Här beskrivs kvinnors underordning, kvinnorna måste kämpa självständigt för sin frigörelse. Och i studiematerialet från 1976, Kvinnokamp för socialism och frigörelse, nyanseras bilden av kvinnoförtrycket, att det förekommer i alla samhällsklasser.

– Det är mycket sagt, menar Cullberg. En majoritet av kvinnorna i dag kan enas i kampen för lika lön, kollektiv service och en annorlunda syn på sexualiteten. Det var ett viktigt steg mot erkännandet av ett gemensamt kvinnointresse över klasserna.

Det har funnits stora svårigheter att se kvinnoförtrycket som annat än ett resultat av kapitalismen och att kön och klass skulle behandlas som två olika politiska dimensioner. Här fick kvinnoforskningen stor betydelse och gav nya möjligheter att analysera utifrån maktperspektiv. Själva ordet feminism var dock länge ett alltför laddat begrepp. I det första partiprogrammet efter namnbytet nämns det, och en ny kongress förde in feminismen i partiprogrammet. Med en klar majoritet skrevs sedan begreppet feministisk socialism in i det partiprogram som antogs 1997. Annika Cullberg får här snabbt knyta ihop sitt anförande då tiden rinner iväg och det är dags för Amineh Kakabaveh från nätverket Varken hora eller kuvad att tala.

Stor diskrepans

När vi går igenom den nutida historien har vi plötsligt kvinnor som kommer från länder långt utanför Europa och som börjar organisera egna verksamheter, sa tidigare Marianne Eriksson om den aspekt som Kakabaveh får representera.

– Att lyssna på den svenska kvinnohistorien gör att man påminns om kvinnokampen i andra delar av världen, säger Amineh Kakabaveh som är dagens yngsta talare med sina 45 år.

– Jag är från en del av den värld där kvinnoförtrycket är mycket våldsammare, där kvinnoförtrycket har olika ansikten.

Att kunna föra kampen med till exempel musik, som Kaya Åhlander, och inte med vapen, är något hon önskar kvinnor i länder med en hårt repressiv kvinnosyn. Diskrepansen är stor också mellan grupper och platser i Sverige, menar hon.

- Man har problem med att höra att jag har blivit utsatt för hedersproblematik även om jag är från en familj som inte är religiös. Hedersförtrycket finns där, kvinnosynen är väldigt konservativ i många länder även om de är moderna och kapitalistiska.

Amineh Kakabaveh började tidigt organisera sig i kvinnofrågor när hon kom till Sverige, och speciellt ville hon rikta sig till invandrade kvinnor då hon kände att de blev alltmer marginaliserade. Hon sitter i dag i riksdagen som representant för Vänsterpartiet.

– Mer och mer när jag lyssnar på Vänsterpartiet och de feministiska landvinningarna, det är väldigt främmande för tusentals kvinnor i förorterna, där måste man börja från starten.

– Dessa kvinnor har inte fått ta del av den historia och utveckling som det har redogjorts för under dagen, säger Amineh Kakabaveh, och berättar om tillfällen då hon på besök i Skärholmen eller Rinkeby inte blivit serverad kaffe på grund av att hon är kvinna.

– Fortsätt med ert stöd för det är inte en muslimsk kamp, inte en kristen kamp, det är kvinnors kamp, uppmanar hon avslutningsvis publiken och får rungande applåder.

Entusiastiskt bifall

Gertrud Åström är sist ut, hon avgick nyligen från sin post som ordförande i Sveriges Kvinnolobby och väljer att lyfta fram ett antal frågor som de har jobbat med, efter att ha konstaterat att kvinnoorganisationerna egentligen inte har mer pengar i dag än för 30 år sedan. Åström nämner lönefrågan, med 15.57-rörelsen, kampanjen Reklamera som syntes i tunnelbanan häromåret, arbetet med sexköpslagen och dess genomslag på europeisk nivå och Wikifem, som ska uppmuntra kvinnor och tjejer att skriva artiklar på Wikipedia. Apropå boken Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie, som på initiativ av Kvinnolobbyn delades ut till Sveriges gymnasieelever, säger hon:

– Det slog mig när jag läste vissa recensioner hur svårt det var att man kan prata om kvinnor och om feminism utan att ha citattecken fladdrande i luften eller utan att ha hela diversifieringsprotokollet med sig.

Åström knyter an till föregående talare med ett inpass om relativisering rörande religion, kultur, tradition och klass.

– Vi ser en lite ny form av relativisering av kvinnors underordning, men det är en relativisering, så alla de gamla läxorna, det är bara att putsa upp dem.

Som sista viktiga händelse tar Gertrud Åström upp att den statliga utredningen säger nej till surrogatmödraskap, vilket möts av entusiastiskt bifall från publiken.

Efter detta stänger ABF-huset och som en sista påminnelse om historiens och samtidens vedermödor framför Kaya Åhlander den föga optimistiska Sången till Anne-Marie innan lokalen töms.