Underbart komplex skildring av Kerstin Thorvall

2016-03-24 | Mikaela Kindblom padlock

KULTUR/TV

Under helgen sänds Tova Magnussons tredelade film om författarinnan Kerstin Thorvall på SVT. Tillsammans med manusförfattaren Åsa Lantz och ett filmteam bestående av mest kvinnor bakom kameran, hittar de just rätt menar Feministiskt perspektivs recensent Mikaela Kindblom som har förhandstittat och blir både glad och lycklig av Det mest förbjudna.

Det mest förbjudna är en berättelse om den välkända författaren och illustratören Kerstin Thorvall. Serien visas fredag 25 mars, lördag 26 mars, söndag 27 mars 21.00 i SVT1 och SVT Play.

RELATERADE ARTIKLAR:

2013-12-06 Mästerligt porträtt av ”besvärlig människa”

Jag vet inte hur många av er som är uppvuxna med höggradigt narcissistiska mammor, heltokiga fruntimmer som spelade ut sin sexualitet, hade många älskare, var fulla av liv, begåvning och upptåg, vackra, spirituella och våghalsiga, som satt och rökte och söp och grät, som aldrig kom på ett föräldramöte eller bakade bullar, men envist och tjurskalligt krävde att få leva livet, uppleva äventyr, göra de mest förbjudna saker?

Jag har. Och det ledde till att jag i mitt liv försiktigt har surfat förbi alla översvämmande kvinnoegon, livrädd att låta mig krossas än en gång. (Eller så har jag smugit mig till valda delar av allt det kaos som trots allt var inspirerade.) Därför börjar jag titta på Tova Magnussons tredelade film om Kerstin Thorvall med viss bävan. Jag har ju sett så många andra filmer om tokiga kvinnor – de var så många särskilt under 80-talet och ofta spelades de av Isabelle Adjani eller Jessica Lange. Minns Camille Claudel, till exempel, med den magnifika Isabelle Adjani. Eller Frances, med Jessica Lange. Båda filmerna handlade om verkliga kvinnor som kämpat för sin rätt att leva, skapa och älska. Kvinnor som vägrat finna sig i att vara snälla och lydiga flickor – och så gick det som det gick. Ständigt väntande i kulisserna fanns de välkammade männen i vita rockar, med en ambulans på gatan utanför.

Enastående rolltolkning

De finns även med i Tova Magnussons skildring av Kerstin Thorvalls liv, männen som uppenbarligen älskar henne, men som sedan får något spänt och uttråkat i blicken. Hennes första man tar henne till och med till psyket, där hon ombeds ta av sig allting och packa ner det i en papplåda – en av seriens mest obehagliga scener. Men männen i vita rockar dyker också upp på oväntade ställen, som när Kerstin själv ringer på dem för att äldsta sonen har låst in sig på sitt rum och vägrar att svara på tilltal. Med sin ständiga närvaro, nästan i varenda scen, bjuder Cilla Thorell dem motstånd, i denna praktroll som Kerstin Thorvall. Thorell gör en minst lika enastående rolltolkning som någonsin Adjani eller Lange. Hon är helt fascinerande att titta på, med sin missnöjda mun, det koketta och nakna i samma andetag, de stora glasögonen som hon aldrig tar av – inte ens för att ha sex.

Och Tova Magnusson bjuder oss på en underbart komplex skildring av Kerstin Thorvall. Tillsammans med manusförfattaren Åsa Lantz och ett filmteam bestående av mest kvinnor bakom kameran, hittar de just rätt. Här finns inga förlossningar, inga kvinnor som blir misshandlade – inga tragiska dödsfall. Nej inget sånt, men det är fullt av annat som är både skrämmande och nästan komiskt: som när farmor Kerstin tar med sig ett fyllo från gatan till sonen Maltes födelsedagsfest, eller när Maltes dotter Tilde upptäcker farmors böcker och förlorar sig i läsning – medan pappa tar upp skissblocket och börjar teckna.

Blir lycklig

Och bäst av allt är att det är en berättelse som får ta tid, så att jag kan hungrigt och girigt lapa i mig alla dessa scener där kärleken mellan man och kvinna skildras i all sin ojämlikhet, där relationen mellan ett barn och en mor skildras i tre generationer, och där en kvinnas yrkesliv skildras igenom flera decennier. Och jag hinner ställa frågan: Vem är egentligen bäst på att locka fram den sanna Kerstin? Den förälskade galleristen som ger Kerstin litterära tips medan hon klär av sig? Eller den vämjeliga redaktören som tycker att Ulf Lundells Jack är upphetsande – men att det Kerstin skriver om är sjaskigt.

Min egen tokiga mamma blev aldrig någon Kerstin Thorvall. Hon sa ofta att hon hade velat bli hemlig agent. Det jag minns främst om hennes liv är nederlagen efter alla storslagna strider som hon tog, förödmjukelserna, alla de bittra tårarna och den ständiga frågan förvandlat till barnsligt skrik: Varför får inte jag göra det som alla män gör? Hon var samtida med Kerstin Thorvall och jag vet inte om hon någonsin läste hennes böcker. I varje fall fanns inga av alla de 40 böcker Kerstin Thorvall skrev i mammas bibliotek. Men den där frihetslängtan, den där starka känslan att tänk om…, det kan gå, varför inte? Den låg i luften då och ledde till att några kvinnor vågade ta språnget ut i det okända för att ta rätten att formulera sina egna liv. Och därför blir jag så glad och lycklig när jag ser Tova Magnussons tv-serie om Kerstin Thorvall.