Gudrun Schyman, Fi: Europas humanistiska fernissa flagnar

2016-03-24 | Gudrun Schyman , Mimika Kirgios padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

”Biståndsorganisationer och enskilda volontärer från både USA och Kanada berättar att de aldrig kunde drömma om att de skulle jobba i Europa. Många hade varit i andra världsdelar, i vad som kallas utvecklingsländer, men i Europa, nej det kunde de inte föreställa sig.”

Gudrun Schyman och fotografen Mimika Kirgios rapporterar från den grekiska hamnen Pireus utanför Aten.

Gudrun Schyman är partiledare för Feministiskt initiativ.

Mimika Kirgios är fotograf och statistiker och aktiv i Feministiskt initiativ.

Över 6000 personer bor idag i Pireus hamn utanför Aten. I små campingtält, avsedda för en eller möjligen två, finns flera familjer med många barn. Tälten står rakt på asfalten, så tätt som möjligt för att inte blåsa bort. När jag är där, onsdagen den 23 mars, är vädret någorlunda vänligt. Det blåser visserligen men det är inte så kallt och regnet som faller, fyllt av sand från Sahara, är inget skyfall.

Små mjuka fötter mot den hårda asfalten. Flera barn går barfota. Men de flesta håller sig inne i tälten. Särskilt de mycket små barnen, de som inte går ännu, finns inne i mörkret med sina mammor. Tre kvinnor med små barn, den minsta bara någon månad, berättar för mig om flygplan och bomber och helt raserade hus. De kommer från Syrien, har lämnat allt och vill till Tyskland. De har "bott" här i hamnen i drygt två veckor. Vad som ska hända vet de inte. De hoppas att gränserna ska öppnas.

Hit kommer alltså de människor, flyktingar och migranter, som nu slussas bort från de grekiska öarna. Öarna ska rensas har myndigheterna sagt. Uppgörelsen i Bryssel har satt igång en repressiv process vars yttersta konsekvenser bland annat finns här, i hamnen i Pireus. Tanken är att de som nu kommer från öarna ska slussas vidare till särskilda läger för uppdelning och deportering. Men inget vet VAR de lägren finns eller ens OM de finns. Ingen kan ge besked och i den ovissheten stannar människor hellre kvar i hamnen.

En läkare vars organisation satt upp en tillfällig mottagning slår uppgivet ut med händerna när han ska berätta om situationen:

– Vi vet inte vad som ska hända! Vi vet inte mer än flyktingarna här och får vi tag i någon myndighetsperson så vet den inte heller! Och så länge som vi inte kan förmedla förtroende och hopp om något bättre så stannar människor kvar här.

– Det enda som är säkert är att det ska vara tomt här till den 1 april för då kommer turisterna, avslutar han och ser ut över havet av små tält.

Konsekvenserna av EU:s flyktingöverenskommelse med Turkiet bärs av alla människor som i ett sista hopp sökte sig till Europa, med målet att få frihet och trygghet för sig och sina barn. Alla som riskerat sina liv i flykten undan den terror och det väpnade våld som i hög grad också Europas stater är delaktiga i upprinnelsen till.

Den alltmer repressiva behandlingen, med fängslanden, etnisk sortering och deportering som nu pågår bland annat på Lesbos och som har fått både UNHCR och Läkare utan gränser att dra sig ur, kommer att gå till historien som den tid då Europas humanistiska fernissa föll av i stora flagor.

Biståndsorganisationer och enskilda volontärer från både USA och Kanada berättar att de aldrig kunde drömma om att de skulle jobba i Europa. Många hade varit i andra världsdelar, i vad som kallas utvecklingsländer, men i Europa, nej det kunde de inte föreställa sig.

Nej vem kunde föreställa sig det! Vem kunde tro att politiker på löpande band skulle börja tala i termer av att flyktingar hotar den nationella säkerheten, att landets sociala system klappar ihop eller att det helt enkelt är fullt!

På Pireus asfalt är det fullt. Här finns ingen infrastruktur som kan kollapsa. Här ligger Europas humanism utspridd för vinden. Det är en politisk kollaps av gigantiska mått!