Det är fredagseftermiddag den 18 mars och stämningen inne på biograf Skandia i Stockholm är förväntansfull och livlig. Hälften av platserna i den anrika biosalongen fylls snabbt av människor som kommit för att ta del av ett seminarium om näthat, följt av en prisutdelning där mottagaren är ingen mindre än Monica Lewinsky.

De flesta närvarande i publiken är vita karriärkvinnor i medelåldern, vilket är föga förvånande med hänsyn till arrangören; affärsnätverket Klara K. På dess hemsida lyder beskrivningen: ”Klara K är ett affärsnätverk för kvinnliga chefer och har som ambition att boosta kvinnors karriärer, utöka deras kontaktytor för affärer och verka för ett mer jämställt affärsliv.” För medlemmar är dagens seminarium gratis, de betalar en årsavgift på 10 000 kronor. För utomstående åhörare kostar kalaset 895 kronor per person.

Det råder alltså ingen tvekan om vem seminariet riktar sig till. På programmet står två panelsamtal, tal av inrikesminister Anders Ygeman, samt prisutdelning av nätverkets nyinstiftade Pingvin-pris till Monica Lewinsky. Dagens moderator är Camilla Wagner, som är journalist och driver Klara K tillsammans med kollegan Petra Nedfors.

Robert Aschberg är en av paneldeltagarna i det första samtalet under rubriken ”Näthatets ansikte”, tillsammans med forskaren Elza Dunkels och Sophie Gernandt, marknads- och kommunikationschef på företaget My Safety. Elza Dunkels, som skrivit boken Näthat, nätkärlek och nätmobbning, betonar vikten av att inte skjuta ifrån sig näthat som något enbart vissa individer skulle ägna sig åt.

– Sanningen är att det finns för mycket hat för att vi ska kunna skylla det bara på de här speciella personerna, säger Elza Dunkels.

– Det är inte bara arbetslösa nattsuddare som har slutat duscha? frågar Camilla Wagner.

Spridda skratt hörs i publiken, men panelen är rörande överens. De som hatar bakom skärmen är gemene medborgare, inte ”arbetslösa”, mer eller mindre nyktra. Något som går att konstatera är att de flesta som hatar på nätet hyser rasistiska åsikter och sympatiserar med högerextrema krafter, menar Aschberg.

”Vill demonisera näthatare”

Vad panelen däremot inte är överens om, är hur hatarna ska beskrivas. Dunkels menar att det är viktigt att avdemonisera näthatarna, för att få bukt med problemet. Robert Aschberg håller inte med.

– Jag vill ju helst demonisera näthatare. Jag anser att de ska konfronteras. Jag anser att svensk lagstiftning ska gälla även på nätet. Vill man mörda folk ska man kunna stå till svars för att man har skrivit det.

Han betonar att den stora volymen av offer är ungdomar som går i skolan, eller andra människor som inte är offentliga. Elza Dunkels protesterar mot Aschbergs tolkning av hennes inlägg och instämmer i att näthatarna måste ställas inför rätta. Det hettar till, och blir svårt för Elza Dunkels att få en syl i vädret då Robert Aschberg tar ton och plats.

Sophie Gernandt är chef på My Safety, ett företag som säljer försäkringen ”Digitalskydd” vilken syftar till att erbjuda stöd för kunder som utsatts för kränkningar på nätet. Det de kan erbjuda är att spåra ip-adresser, för att sedan lämna vidare till polisen, berättar hon när hon får ordet.

– Vad händer då? frågar Camilla Wagner.

– Ingenting, svarar Gernandt och Aschberg i kör.

Polisen gör ingenting, menar paneldeltagarna. Ärenden läggs ned. Elza Dunkels tror att det handlar om avsaknad av rutiner, men ser ljust på framtiden.

– Sedan har vi ju ett nytt förslag till lagstiftning som kommer, säger hon.

När de ställs inför frågan om hur stoppa näthatet svarar Dunkels och Gernandt att det är viktigt att börja med sig själv.

– Börja titta på, hur agerar jag? Hur agerar jag utanför nätet? Sitter jag och hatar på väderpresentatörens frisyr? frågar Elza Dunkels retoriskt.

– Men nu har vi just sagt; att polisen löser inga brott, vi har sagt en massa andra saker. Då får man kanske ta i lite mer. Man kanske kan säga att man får enas om något eller kräva det ena eller det andra, eller vidta andra åtgärder, säger Robert Aschberg som får sista ordet.

”Näthat = kvinnohat”

Nästa upp på scen är inrikesminister Anders Ygeman, som läser upp ett välskrivet tal, i vilket han citerar Maria Sveland, Theodor Kallifatides och delar ur Monica Lewinskys föredrag under en Ted-konferens i Vancouver (videoinspelningen från detsamma har hittills runt 3 814 620 visningar på Youtube). Talet är välformulerat och feministiskt, jag undrar vem som skrivit det. Ygeman konstaterar att ett första steg för att ändra utvecklingen av näthat är att kalla det vid sitt rätta namn: kvinnohat.

Samma strukturer som lever i samhället återspeglas på Facebook, Instagram, Snapchat.

Han säger att regeringen har inrättat ett nationellt it-resurscentrum hos polisen, där arbetet är inriktat mot dessa typer av brott. Robert Aschberg lutar sig över min axel och protesterar mot påståendet, säger något i stil med att de flesta där tvingas plocka ut grejer ur hårddiskar.

Anders Ygeman berättar att regeringen vill stärka lagstiftningen.

– Vi ska lagföra den som tror sig kunna använda nätets skenbara anonymitet för att hota och hata.

Efter talet ställs han inför skarpa frågor av Camilla Wagner. Som varför kvinnor i politiken utsätts för så hårda mediedrev och repressalier vid personliga skandaler, utan att få stöd av sina manliga kollegor. Här nämns Toblerone-affären och Margot Wallströms lägenhetsaffär.

– Självklart är det så att kvinnor i politiken drabbas hårdare precis som kvinnor i övrigt. Jag får mycket mindre hat än Mona Sahlin eller Alice Bah Kuhnke. Har du en annan hudfärg får du mycket mer hat på nätet, har du ett annat kön än man får du mycket mer hat.

Camilla Wagner tar upp Cecilia Stegö Chilò, den moderata kulturministern som inte hade betalat tv-licens och som därför avgick efter tio dagar på posten år 2006. Också hennes kollega handelsminister Maria Borelius avgick av samma skäl. Samtidigt avslöjades Tobias Billström för att inte ha betalat tv-licens. Han sjukskrev sig, sedan hade han regeringsuppdrag i två mandatperioder. Wagner jämför också med avslöjandet kring Anders Borgs barnflicka, vilken betalades svarta pengar. Några allvarliga konsekvenser blev det inte för honom heller.

– Man kan verkligen fundera över det, säger Anders Ygeman.

Genus och medierna

Det andra och sista panelsamtalet handlar om journalistikens ansvar i frågan om näthat. Deltagarna är Mats Svegfors, tidigare vd för Sveriges Radio, Maria Rimpi, redaktionschef på Svenska dagbladet, Douglas Roos, chef för Nyheter 24-gruppen och Jeanette Gustafsdotter, vd Tidningsutgivarna.

Diskussionen tar avstamp i den föregående med inrikesminister Ygeman om skillnaden i skriverier beroende på om politikern som hamnat i blåsväder är kvinna eller man. Maria Rimpi säger att det är ett pågående arbete att säkerställa på Svenska dagbladet att kvinnor och män inte beskrivs olika.

– Vi har inte kommit fram till något egentligen, men det finns en medvetenhet på Svenska dagbladet att vi måste tänka på hur vi formulerar oss, säger hon.

Camilla Wagner riktar vassa frågor till panelen. Hon ställer Douglas Roos mot väggen för förekomsten av skvallerjournalistik med förlöjligande innehåll på webbtidningen Nyheter 24.

– Måste man sälja sig själv till djävulen för att bli lönsam? undrar Wagner.

– Nej… Vi är ett kommersiellt företag. Vår affärsidé är inte bara att erbjuda fantastisk journalistik, utan även sådant som ungdomar vill läsa.

Panelen kommer inte fram till så mycket. Deltagarnas inlägg liknar mer tal till försvar för journalistiken.

Det är inte medierna som gör övertrampen, säger Jeanette Gustafsdotter.

Mats Svegfors protesterar.

– Frågar man medieföreträdare om det finns problem med vanlig journalistik blir svaret: Nej, det finns inte. Det är inte sant.

Även i denna panel blir det lite tjafs mellan deltagarna. Mats Svegfors kritiserar hur medierna skildrar statsministern, Douglas Roos tycker inte det hör hemma i diskussionen. Något jag noterar är hur de bägge männen vid varsitt tillfälle lägger en hand på kvinnan bredvid. Douglas Roos på Maria Rimpis axel. Mats Svegfors på Jeanette Gustafsdotters rygg. Panelen går av scenen, och det blir dags för dagens huvudgäst.

Monica Lewinsky är inbjuden för att ta emot ett av Klara K nyinstiftat pris; Pingvin-priset. I motivationen står att Monica Lewinsky ger röst åt offer för onlinetrakasserier, och skapar medvetenhet kring alla människors eget ansvar för ett bättre klimat på nätet.

Publiken ställer sig upp och ger Monica Lewinsky rungande applåder. Enligt hennes egna önskemål ska mobiltelefoner vara avstänga, hon får inte bli fotograferad eller filmad. Lewinsky får ta emot ett kristallhalsband av Camilla Wagner, innan hon håller sitt tal.

– Den här resan började för två år sedan, när Vanity Fair publicerade en essä i jag-form, som jag hade skrivit. Kan ni föreställa er hur nervös jag var kvällen innan publiceringen? inleder Monica Lewinsky.

Monica Lewinsky berättar om när hon höll sitt första offentliga tal för ett och ett halvt år sedan, på Forbes-konferensen ”30 under 30”.

– Jag var då 41 år gammal och blev uppraggad av en 27-årig man. Jag övervägde det, men tackade nej. Hans misslyckade raggningsreplik? Han sa att han kunde få mig att känna mig som 22 igen, skrattar Monica Lewinsky.

Hon är nog den enda personen över 40 som inte vill vara 22 igen, konstaterar Monica Lewinsky, innan hon delar med sig av historien om hur hennes kärlek till dåvarande president Bill Clinton för 18 år sedan ledde till att hennes liv blev fullkomligt förstört.

– Räck upp en hand alla som någonsin gjort ett misstag, säger Monica Lewinsky. Låt handen vara kvar i luften om alla andra i rummet känner till ert misstag, fortsätter hon.

Att förödmjukas till döds

Monica Lewinsky var praktikanten på Vita huset som blev förälskad i sin chef. Deras romans avslöjades under en tid då sociala medier inte existerade, men inte desto mindre hade internet börjat användes mer flitigt. Monica Lewinsky blev den första personen att offentligt hatas, hotas och förlöjligas – även på internet.

– Efter att ha svepts in i en romans, sveptes jag in i en politisk, juridisk, och medial röra som inte liknade något världen hade skådat tidigare.

– Dessförinnan hade nyheter enbart konsumerats på tre sätt; genom att lyssna på radio, läsa tidningen eller se nyheterna på tv. Det var allt. Men det var inte mitt öde. I stället spreds min skandal via den digitala revolutionen.

Monica Lewinsky hatades för sitt utseende och blev kallad det ena kränkande ordet efter det andra, samt så klart ”den där kvinnan”, Bill Clintons val av ord.

Det var lätt att glömma att ”den där kvinnan” var flerdimensionell, hade en själ och hade varit hel en gång.

– När jag blev utsatt för 18 år sedan fanns inget namn för det. I dag kallas det här slutshaming, nätmobbning och onlinetrakasserier.

Monica Lewinsky tvingades återvända till Washington just när hon åkt ut på landet för lite lugn och ro med sin familj, för att bekräfta tjugo timmars telefontid med en vän som hade spelat in samtalen i vilka hon bekände sin kärlek till presidenten.

Banden sändes sedan i tv, och stora delar hamnade även på nätet.

När den 18-årige amerikanske universitetsstudenten Tyler Clementi år 2010 tog livet av sig efter att hans rumskompis spridit videos i vilka han har sexuellt umgänge med en annan man, väcktes smärtsamma minnen till liv, för såväl henne som hennes mor.

– Min mamma återupplevde en tid under vilken hon tvingade mig att duscha med badrumsdörren öppen. Återupplevde en tid när båda mina föräldrar trodde att jag skulle förödmjukas till döds. Bokstavligen. Det fanns stunder då jag kände att självmord var den enda lösningen.

Men Tyler Clementis självmord blev en katalysator för Lewinsky, en som ledde henne in på det arbete hon ägnar sig åt nu, för att upplysa kring och motverka näthat.

Monica Lewinsky håller ett välformulerat och skickligt retoriskt tal. Hon exemplifierar med undersökningar om näthat och berättar personliga anekdoter om repressalier och andra typer av konsekvenser som hon har utsatts för sedan 1998. Stora delar av talet påminner om det hon höll under sitt TED-talk – se det!

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.