Sandra Dahlén är sexualupplysare och sexualpolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Bild: Ulrika Zwenger

Lilla P – din present borde vara kroppslig integritet

2016-03-21 | Sandra Dahlén padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”Att leva med rasism innebär inte bara hot och slag, det innebär även en vardag med muddringar – plötsliga vuxenhänder över kroppen, in i fickor, nära skrev, på rumpan. Och Lilla P har frågat sin mamma hur mycket vuxna egentligen får ta på ett barn.”

Sandra Dahlén på internationella dagen mot rasism om Lilla P som fyller 13 år och som hon önskar får rätt till sin egen kropp i födelsedagspresent.

Internationella dagen mot rasism, eller Day for the Elimination of Racial Discrimination som den heter på engelska, uppmärksammas av FN sedan 1979 mot bakgrund av dödsskjutningen av 69 fredliga demonstranter i Shapeville i Sydafrika 1960.

LÄS mer på FN:s hemsida.

Lilla P är en nära vän till mig och min familj. En helg när han var sex år lämnade han tillsammans med sin familj Stockholms innerstad för att besöka vänner i en förort. Framåt eftermiddagen gick han iväg med storebror och de två stora barnen, 10 år gamla, för att köpa lördagsgodis. Det var spännande att få gå iväg med de stora. Men spänningen byttes mot skräck då polisen på gatan fann det riktigt att muddra de två kompisarna (just de två bruna barnen, inte den ljusa storebrodern). När polisen gått iväg stod både Lilla P och storebror och skakade av rädsla. När de kom hem berättade de hur de två färdigmuddrade tioåringarna hade försökt lugna med orden ”Det är ingen fara, så här är det jämt, så gör polisen.”

När Lilla P fyllt tolv år fick han äntligen besöka fritidsgården med kulturprofil. Han åkte dit med två kompisar. Det tog ett tag, gården ligger i grannkommunen, men det var spännande och de var förväntansfulla. Väl framme satte de sig ner lite nervösa vid ett bord. En vuxen kom fram och pojkarna tänkte att de skulle få något sorts välkomnande, kanske en guidning kring hur det fungerar och vad man kan göra. Istället blev de muddrade. De upptäckte snabbt att de var de enda med brun hy eller svart hår där. Efter ett tag hade två vuxna till muddrat dem. Inga andra barn blev muddrade.

Någon månad senare, i skolan, var det öppet hus och föräldrar var på besök. I korridoren brann helt plötsligt en smällare av och Lilla P blev rädd och hoppade åt sidan. Ett ”vittne” till händelsen, en pappa, pekade direkt ut Lilla P som skyldig, och han blev snabbt muddrad. Sedan följde bland annat uppläxningar av rektor. Ett par veckor senare erkände en annan pojke att det var han som var skyldig, trots att ingen utredning gjorts, men han hade dåligt samvete så han ville berätta. Men skadan var ju redan skedd. Som enda bruna barnet i klassen vet Lilla P mycket väl vad det hela handlar om – rasism. I det ingår sådant som svårt att få vita vänner, få n-ordet och heilande mot sig i skolan samt slag och puttar av vuxna vita män, exempelvis det som hände utanför Coop för ett tag sedan, när Lilla P satt på en bänk utanför affären. En aggressiv man kom fram och anklagade honom för brott som pågick inne i butiken. Lilla P blev fasthållen och fick kepsen bortslagen. Polisen tog respektfullt emot anmälan om händelsen och såg allvarligt på det som skett, men lade snabbt ner utredningen när de insåg att det var just en kollega till dem, en polis, som hotat Lilla P. Men att leva med rasism innebär inte bara hot och slag, det innebär även som sagt en vardag med just muddringar - plötsliga vuxenhänder över kroppen, in i fickor, nära skrev, på rumpan. Och Lilla P har frågat sin mamma hur mycket vuxna egentligen får ta på ett barn.

I dag fyller Lilla P 13 år och är sedan länge aktiv feminist och antirasist. För varje dag lär han sig mer om samhället och han kommer nu att refereras till som ”tonårskille”. Jag undrar om han även har börjat förstå och erfara en annan typ av rasistisk terror – den som handlar om översexualiseringen av mörka pojkar och talet om att ”De kommer hit för att ta våra tjejer”. ”De är våldtäktsbenägna”. ”De dansar förföriskt och har stora penisar”.

En annan aspekt av sexualisering är även det jag en gång hörde en forskare lyfta - hur kvinnliga ljusa lärare med svensk bakgrund pratade om en mer flirtig relation till just ”invandrarkillar” på skolan. Och så har vi såklart forskningen som visar på hur ”invandrarkillar” ses som bråkstakar. Det hela känns klassiskt, som kolonisatörernas bild av de andra, de mörka, som översexuella och besvärliga. Men vad gör denna kombination av upprepade kränkningar av kroppslig integritet och sexualisering med pojkar? Vad får denna cocktail för konsekvenser?

I 13-årspresent har Lilla P i dag fått ett par regnbågsfärgade strumpor och ett litet presentkort från Stadium av mig. Han har länge tyckt att kläder är viktigt, men såklart även annat, som fotboll och kompisar, och att prata om polisers agerande. Jag tycker det är viktigt att Lilla P börjar få rätt till sin kropp och att han slipper Sveriges rasism. Jag känner sådan djup vrede över vad som pågår - mot Lilla P, och mot andra barn. För han är tyvärr inte ensam om sina erfarenheter. I Sverige, och i många andra länder, pågår ständigt dessa typer av övergrepp mot pojkars kroppsliga integritet, mot pojkars rättigheter.