Rossana Dinamarca är feministisk talesperson i Vänsterpartiet och krönikör i Feministiskt perspektiv.

Bild: Musse Hasselvall

Attacken mot Kronan i Trollhättan var ett terrordåd

2016-03-17 | Rossana Dinamarca padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”En torsdag förmiddag sitter jag på tåget. Höstsolen lyser in genom fönstret och i öronen har jag ett telefonmöte. Jag får ett sms från en kompis: Flera skadade vid skola i Trollhättan. Jag fryser till, avslutar telefonmötet med att rakt ut bara säga: Det är skadade på en skola hemma. Jag måste kolla att mina barn är ok.”
Rossana Dinamarca om barnens ”svärdman”, barndomens laserman och vem som kan bli utsatt för terrorbrott.

Rossana Dinamarca är feministisk talesperson i Vänsterpartiet och ny krönikör i Feministiskt perspektiv.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-02-26 FEMPERSPODDEN: ”Jag har levt med den här typen av hot i säkert tjugo år – minst”

MER OM Rossana Dinamarca i Feministiskt perspektiv.

Var aldrig rädd, men var försiktig.

Det är med mina föräldrars ord i huvudet som jag drar på mig luvan. Håret är lindat i en knut så att det inte ska halka ut. Jag riktar blicken mot mina fötter och går sicksack på trottoaren.

Mamma har just berättat att det är Eric som har blivit skjuten. Han kom med mina föräldrar från Chile bara 16 år gammal och helt ensam. Han har varit på nyheterna. Mannen som sköt honom kallas för lasermannen och han skjuter människor som ser utländska ut.

Jag går sicksack i hopp om att det ska göra det svårare att fästa lasersiktet på mig. Jag är 17 år gammal.

En torsdag förmiddag sitter jag på tåget. Höstsolen lyser in genom fönstret och i öronen har jag ett telefonmöte. Jag får ett sms från en kompis: Flera skadade vid skola i Trollhättan. Jag fryser till, avslutar telefonmötet med att rakt ut bara säga: Det är skadade på en skola hemma. Jag måste kolla att mina barn är ok.

Jag ringer fritids. Inget svar. Jag gråter och illamåendet växer i kroppen. Jag ringer till ett av skolans arbetslag. En glad röst svarar och jag drar en lättnadens suck.

Sen kommer en nyhetsflash som berättar om en svärdbeväpnad på skolan Kronan i Kronogården. Stadsdelen dit jag kom som 11 månaders bebis, där jag växte upp och där jag födde mina barn. Kronan där jag varit på barnteater, författarsamtal, partiarrangemang, sålt kläder på loppis, fikat, läst böcker, röstat eller bara tjôtat med vännerna som jobbar där. Hur var det med dom nu? Hade dom klarat sig? Hur mådde dom? Sen tankarna på alla mammor och pappor som precis som jag blivit oroliga för om deras barn var ok, men möttes av beskedet att dom inte var det.

Dagen därpå hämtar jag mina barn. Min lilla stjärna sitter i matsalen och äter mellanmål. Mitt i kramen frågar hon: Mamma, varför valde han just den skolan? Varför dödade han just dom barnen? Mina tårar rinner för att jag vet, men vill inte säga av den enkla anledningen att hon ser ut som mig och barnen som blev offer för skolterroristen. Jag lyckas glida undan svaret. Men när vi tittar på Lilla Aktuellt berättar nyhetsankaret att svärdmannen varit ute efter bruna barn. Mina barn vänder sig mot mig: Är det sant?
Dom är 7 och 11 år gamla.

Attacken mot Kronan är det värsta terrordådet i Sverige sedan 1940. Jag kallar det för terrorattack, jag kallar svärdmannen för terrorist. Redan morgonen efter rubricerades det som ett hatbrott men terrorbrott ville ingen ta i sin mun. Inte heller då förundersökningen presenterades i förra veckan. Trots att två av kriterierna för att det ska anses vara en terrorhandling måste anses vara uppfyllda, nämligen att ingjuta allvarlig fruktan hos befolkningen eller befolkningsgrupper och att det är politiskt motiverat våld. Varför räknas det inte när några av oss känner allvarlig fruktan?

Var aldrig rädd, men var försiktig.

Jag försöker att inte vara rädd, men det är svårt när samhället inte tar hotet mot mig, min familj och andra icke-vita på allvar. Istället pratar de fortfarande om ensamma galningar, fotbollshuliganer, regeringskritiker, men aldrig om terrorister eftersom de inte uppfyller det oskrivna kriteriet: brun hud/svart hår.