Mats Leijon.

En hyllning till de naiva

2016-03-16 | Mats Leijon padlock

OPINION

Det är de naiva som får saker gjorda, konstaterar Mats Leijon och sågar den realismretorik som präglar regeringens nya flyktingpolitik i en hyllning till frivilligarbetarna: ”De har bitit ihop och kämpat på, medvetna om att solidaritet kostar, den är inte gratis. En insikt som har gått många beslutsfattare förbi. Enligt dem är solidaritet bara möjlig när den är gratis. När den är en läpparnas bekännelse.”

Mats Leijon är initiativtagare till White Ships Sweden. Han har tidigare arbetat med opinionsbildning för Soppkök Malmö och brinner för ett rättvisare och hållbart samhälle.

Den självsäkra och samtidigt ängsliga själviskheten hånskrattade medmänskligheten rakt upp i ansiktet. ”Du är naiv” sa den. ”Båten är full”. ”Vi kan inte ta emot alla som flyr”. ”Du måste vara realist och se verkligheten som den är. Vår välfärd kommer att kollapsa. Vi måste ta hand om våra egna först”.

Hur är det med dig, kära läsare? Är du realist eller naiv? Jag är i alla fall naiv. Jag föredrar det. Det är naiva som får saker gjorda – om man ska se det realistiskt.

Hur får man saker gjorda eller skapar förändring genom att räkna upp allt som är omöjligt, eller åtminstone besvärligt? Finns det någon uppfinnare som har skapat någonting genom realism? Har någon tänkare uttryckt en vision eller idé genom att begränsa sig?

Mänskliga rättigheter låter som en bra idé, men är det inte lite världsfrånvänt, lite naivt att prata om alla människors lika värde, allas rätt till samma mått av frihet? Det är ju en bra idé i grunden, men ser man realistiskt på det, så har vi ju ett ansvar att värna vår välfärd. Vår välfärd alltså, inte andras.

Det som är så fint med mänskliga rättigheter är ju att vi kan uttrycka vårt stöd för dem, men vi behöver aldrig använda dem. Vi här i Sverige lever ju i ett välordnat samhälle. Vi har sjukvård, skola, rösträtt och yttrandefrihet. Majoriteten av oss har ju till och med arbete och bostad.

Varför skulle vi börja gapa om mänskliga rättigheter? Vi betalar ju vår skatt och har därigenom betalt för våra rättigheter. Men visst, vi stödjer ju själva idén om alla människors lika värde. Vi går bara inte omkring och tänker på det hela tiden. Det är en abstrakt men vacker tanke.

Därför blir det jobbigt när andra börjar kräva sina rättigheter. Rättigheter som inte grundar sig på en skattesats utan på de fina värden som vi alla säger oss stödja. Rätten till trygghet och ett värdigt liv undan krig och förföljelse till exempel.

Den här rätten till ett rättvist och värdigt liv blir lite besvärligare när vi går utanför vår nations gränser. Är det kanske så att vi alla har samma värde, men att vi svenskar nog faktiskt ändå är värda lite mer? Åtminstone om alla dessa flyktingar ska komma hit och hota vår välfärd. Håller de sig borta från våra gränser, så stödjer vi helhjärtat deras krav på mänskliga rättigheter.

Vi får ju inte vara naiva. Vi måste vara realistiska. Vår välfärd är hotad. Hela landet kan ju rasa samman. Eller?

Jag har verkligen försökt tänka efter, men jag kan inte komma på någon enda person jag känner som har fått det sämre sen vi alla stod på våra tågstationer med skyltar som sa: ”Welcome Refugees!”

Jag har inte sett några system som kollapsat. Jag har sett trötta frivilligarbetare och socialarbetare som har gått på knäna, men jag har inte hört dem säga att ”det här går inte”. De har bitit ihop och kämpat på, medvetna om att solidaritet kostar, den är inte gratis. En insikt som har gått många beslutsfattare förbi. Enligt dem är solidaritet bara möjlig när den är gratis. När den är en läpparnas bekännelse.

Nu är jag så naiv att jag tror att välfärd och solidaritet med nödställda går att kombinera.

Välfärden mäts inte bara i varor och tjänster. Den mäts också i trygghet och självrespekt och precis som friheten är den ingenting värd om den inte gäller alla.

Vi kanske till och med klarar av att betala lite för vår solidaritet. Nationen kanske inte går under om vi delar vårt bröd med den som är hungrig?

Solidaritet är tufft och svårt. Det är därför det är tufft att vara naiv. Att vara realist, är att välja den enkla vägen. Men solidaritet ska inte väljas för att den är svår. Den ska väljas för att det är rätt.

Jag ser med intresse fram emot årets 1 maj-tåg.

Undrar vad vi får höra från socialdemokratiska talarstolar. Blir det tal om solidaritet, eller bara tal om stängda gränser och andhämtningspauser? Vem vet, Socialdemokraterna ställer kanske in 1 maj i år?