Kvotering till bolagsstyrelser - en fråga för en liten elit?

2016-03-15 | Linnéa Engström padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

”Kvinnors representation i bolagsstyrelser påstås ofta vara en fråga för en liten elit. Representation i bolagsstyrelser kan ses som en liten del av den feministiska kampen och en symbolfråga, men sett ur ett lite större perspektiv så avslöjas viktiga processer som i ett längre perspektiv har kraft att transformera hela samhällen. Det svenska näringslivet måste redan i år leverera 200 kvinnor till de börsnoterade bolagens styrelser. Nästa år väntar en lag om kvotering.” Det skriver Linnéa Engström, Europaparlamentariker för Miljöpartiet, i veckans EU-krönika.

Linnéa Engström är EU-parlamentariker för Miljöpartiet.

EU-kommissionen har lämnat jämställdhetsarbetet därhän den kommande mandatperioden. Ordförande Jean-Claude Juncker har valt att inte ens förnya EU:s jämställdhetsstrategi på ett vettigt sätt. Vi är lämnade med ett litet papper som inte kan diskuteras brett av civila samhället eller EU:s institutioner, och det kan inte heller antas på ett demokratiskt vis. Vi är många som är besvikna. I tider av kris och oro förstärks ojämställdheten. Det könsrelaterade våldet ökar, ett exempel är för kvinnor och barn på flykt. Europa behöver ett radikalt annorlunda system med stora jämställdhetssatsningar. I en sådan situation är EU-kommissionens agerande ett stort svek mot unionens mest utsatta medborgare.

En lagstiftning som dock troligtvis kommer på EU-nivå är just kvotering till bolagsstyrelser. Varför är detta viktigt förutom för de få kvinnor som kan tänkas vara aktuella för ett sådant uppdrag? Organisationsforskning har kunnat visa att män på inflytelserika positioner väljer andra män som liknar de själva till prestigefyllda uppdrag. I system präglade av ovisshet och osäkerhet som i näringsliv och politik blir människors kön, etnicitet samt klass en gemensam nämnare som bygger en viss säkerhet och fungerar som minsta gemensamma grund att stå på. Kvinnor och andra minoriteter antas vara mer osäkra kort och förväntas i högre grad kunna ”svika” grupptillhörigheten. Sådana överväganden görs oftast omedvetet, men har kunnat konstaterats genom kvalitativa intervjuer i de studerade organisationerna. Även de få kvinnor som återfinns i maktpositioner i de studerade organisationerna väljer män, vilket tyder på att de anammat normer som finns inom organisationen.

Det behövs helt enkelt en slags kritisk massa för att förändra normer och strukturer inom system med makt och hög grad av osäkerhet. En kvinna gör ingen skillnad, tre kan faktiskt göra det. Det är på grund av att fenomenet homosocialitet (människor orienterar sig emot människor som liknar de själva) är intimt förknippat med klientelism och korruption. En sådan sak som att öka representationen av personer med annan socioekonomisk bakgrund, etnicitet eller kön än majoriteten har potential att förändra en organisation i en mer demokratisk riktning. Det blir svårare att ge inflytelserika uppdrag till en liten utvald skara eller att festa loss med pengar som är ämnat för annat, om det finns personer som inte rakt av delar samma ”homosociala kapital” för att använda en teoretisk term. Ju fler kvinnor, eller högre grad av jämställdhet i en organisation, desto lägre grad av korruption eller klientelism. Ett land utan hög grad av korruption eller korrupta politiker kan absolut sägas ha en högre grad av demokrati. Det är helt enkelt bättre för ett land att politikerna inte är köpta av maffian eller sätter sina släktingar på tunga poster. Det är därför jämställdhet är en absolut förutsättning för demokrati på ett väldigt konkret sätt.

På så vis blir kvotering till bolagsstyrelser inte bara är en rättvisefråga för ett fåtal kvinnor med makt och inflytande, utan en del av ett bredare feministiskt och demokratiskt projekt. Men de som bryter normen måste vara några stycken. Att ensam sitta som ett alibi på en styrelsepost kommer knappast att förändra särskilt mycket för flertalet.