Wendy Francis (Sverige), Maryan Abdulkarim och Warda Ahmed (Finland).

Internationell konferens för att omdefiniera feminism

2016-03-11 | Wendy Francis padlock

INRIKES

Interfem stod värd när det nordiska nätverket förra helgen möttes för en tre dagar lång konferens om organisering och strategier kring ett fortsatt feministiskt samarbete över nationsgränserna under rubriken Redefining Feminism. Representanter från antirasistiska organisationer diskuterade metoder för att väcka liv i antirasistisk, feministisk kamp. Wendy Francis som bland annat talade om podcasten Arga flickor rapporterar här från konferensen.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-09-29 Nordiska feminister samarbetar över nationsgränser

MER om Interfem i Feministiskt perspektiv.

Konferensen Redefining feminism kändes inte bara som en upptakt till den internationella kvinnodagen, den kändes även som en upptakt inför en feminism utan gränser, där det intersektionella perspektivet snarare är regel än undantag. Under flera års tid har icke-vita aktivister påpekat avsaknaden av reform inom mainstream (vit) feminism, som anklagats för att tillämpa och reproducera exkluderande praktiker som cementerar vita och cis-privilegier – utan tecken på självreflektion. Kritiken har varit överväldigande men nödvändig för att göra feminismen mer tillgänglig för alla.

Titeln Redefining feminism säger mycket om den dissonans som varit och fortfarande är inom feminismen. Redan under konferensens första dag blev det tydligt att de nordiska länderna tampas med samma frustration över misslyckade försök att skifta dialogen om antirasistisk feminism, att handla om strategier och paradigmskifte och inte huruvida den icke-vita kvinnan bör ”räddas” eller inte.

Konferensen samlade representanter från Stockholm, Uppsala, Helsingfors, Mariehamn, Köpenhamn och Oslo, som under tre långa dagar kommit samman för att utbyta erfarenheter och perspektiv samt utveckla nya metoder för en fortsatt progressiv feministisk, antirasistisk kamp.

Problemformuleringar och förortsförakt

Deltagarna lyfte fram språket som en viktig maktfaktor i att sätta ord på upplevelser av rasism. Språket fungerar på många sätt som identitetsmarkör, en sorts kompass för inkludering och exkludering, men även som ett kvitto på att ens verklighetsbild existerar. Flera av de norska deltagarna pekade på att den norska synen på förändringar i språket är vinklad. Nynorskan kritiseras aldrig för att vara avvikande eller problematisk, utan framställs snarare som häftigt eller nytänkande, medan ”förortsslang” betraktas som otillräcklig och rent av fel. Flera av de norska deltagarna, menade att detta bidrar till ytterligare en form av polarisering i Norge.

– Det klassas aldrig som fult eller lägre status att tala nynorsk, det anses snarare vara hippt och fräscht, medan slang från Oslos förorter anses vara pesten, sade Irina Marijanovic.

Hon fortsatte med att beskriva hur diskussioner om språkutvecklingen i Norge blivit en förlängning av en rasistisk diskurs, där norska medier får det att verka som att låneord från till exempel arabiska, turkiska och somaliska, skulle ”fläcka ner” och försämra det norska språket. Hon menar att polariseringen ger näring åt ”vi och dem”-retoriken, som varit stark i Norge under flera år. Irina Marijanovic menade även att det finns en underliggande ton av klasshat där Oslos ekonomiskt svagare stadsdelar framställs som okunniga och bristande i etikett och uppförande.

Antirasistiska feminismens kamp och vita språkrör

Förmågan att uttrycka sina upplevelser av rasism är ett väsentligt verktyg för att kunna synliggöra dolda och normaliserade strukturer. Trots detta, beskrev de danska deltagarna att de upplever det svårt att hitta ord och begrepp för att förklara rasistiska strukturer i Danmark. Ordet ”rasifiering” är ännu inte ett etablerat begrepp i Danmark, och det är fortfarande svårt att påbörja ett samtal om ”ras” utan att själv bli anklagad för att bedriva rasism.

För nyanlända innebär språkproblematiken en särskild utsatthet eftersom både det nya språket, landet och boendesituationen är främmande. Sårbarheten påverkar således i vilken utsträckning nyanlända har förmågan och möjligheten att faktiskt komma till tals i frågor som rör rasism, sexism eller andra förtryckande strukturer.

Den feministiska och antirasistiska rörelsen har under de senaste åren, å ena sidan kunnat ta större utrymme i den danska debatten, men den domineras å andra sidan av ett i huvudsakligen vitt språkrör med otillräckliga tecken på självkritik. Detta har lett till stor frustration menade aktivisten och skribenter Violeta Ligrayen Yañez Hidalgo.

– Det finns till och med svårigheter i att sätta ord på vad det är som händer personer som rasifieras i det danska samhället. Våra tankar och upplevelser slås bort så fort vi öppnar munnen om rasism och i stället flyttas fokus till en fråga om godhet och illvilja. Den vita antirasismen i Danmark ställer inga interna krav på sin rörelse, den fungerar mer som livsstil och sammanhang, där majoriteten vita antirasister mest minglar runt, i stället för att faktiskt agera antirasistiskt och ifrågasätta spåren av kolonial historia, dess förödelse och efterverkningar. Demonstrationer blir snarare ett vardagsrum för att hålla plakat med ordet ”solidaritet” på, utan att någonsin behöva uppleva våldet från alla håll och kanter, sade Violeta Ligrayen Yañez Hidalgo.

Splittring och mobilisering

I Finland finns det fortfarande stora svårigheter i att geografiskt mobilisera krafter och enas kring hur en feministisk antirasism i realiteten ska se ut. Fokus ligger på att förena stad och land i en agenda där både det lilla och det stora får plats.

– Finlands politiska läge svämmar över av rasistiska utspel om asylsökande och nyanlända som påstås ”strypa” landets resurser och begå sexuella brott i landets alla hörn. Nästintill varje dag bombarderas finska folket av metoder som bidrar till en splittring mellan landsorterna och de större städerna, som är tvärtemot det vi är i behov av just nu”’ sade Warda Ahmed, serietecknare och aktivist.

Delle Lindholm ger en ensam och dyster bild av det feministiska, antirasistiska arbetet på Åland. Delle menar att icke-vita perspektiv saknas eller osynliggörs, trots att rasism är ett återkommande problem på Åland. Precis som i de övriga nordiska länderna, uppger Delle att det är svårt att föra kritiska konversationer om rasism eftersom ålänningar inte ännu förstått vad rasism är.

– Det säger ganska mycket när det första fallet av rasistiskt hatbrott i Finland, där någon fällts, hade en vit person som offer”, sade Delle Lindholm.

Frigörelse och intersektionella perspektiv

Den andra dagen av tre, bjöd på ett öppet panelsamtal i ABF:s lokaler på Sveavägen i Stockholm och samlade kring hundra personer i publiken.

Panelen bestod av några av nätverkets deltagare som under två timmar ägde både mikrofonen och rummet. Panelsamtalet var på flera sätt den kritiska kommentaren som länge saknats på respektive deltagares hemmaplan. Samtalet utformades som en slags frigörelse från vithetsstrukturen, där samtliga deltagare inledningsvis delade med sig av verklighetsbilder och lägesbeskrivningar från deras städer och länder. Den röda tråden genom hela samtalet var att rikta blicken mot att decentralisera vithet, inifrån och ut, och att peka på hur förödande internaliserat hat är på såväl individnivå och samhällelig nivå.

Flera i panelen betonade relevansen av att inte ge vika åt koloniala och rasistiska narrativ, vare sig i vardagen eller i nyhetsmedier. Detsamma gäller för feminismen i stort, där det intersektionella perspektivet i sig är ett krav på att framtida nordiska, jämställdhetspolitiska beslutsprocesser, genomgår en slags avkolonialisering. Vi måste prata om hur den queera upplevelsen av feminism inte är densamma som för en vit, cis-person. Om feminism ska vara ett verktyg för djupare strukturell förändring, måste feminismen närma sig frågan om jämställdhet med en mycket större förståelse av erfarenheter och perspektiv.

– Det finns bara en feminism – en feminism som reproducerar exkluderande och förtryckande praktiker är inte feminism, det är något annat, sade aktivisten Maryan Abdulkarim från Finland.

Arga flickor ger Jesus-komplex en rak höger

Att ta plats och äga rummet var två återkommande punkter under panelsamtalet. Interfem gav mig möjligheten att prata närmare om organisering och att ta plats genom produktion och skapande. Arga flickor är namnet på min och Nora Dome Nelsons progressiva podcast, som syftar till att dissekera stereotypen av den ”arga svarta kvinnan” och lyfta berättelser från och med icke-vita perspektiv i centrum. Podcasten är också en rak höger mot mansdominerad antirasistisk, separatism med Jesus-komplex, som allt för ofta glömmer bort icke-mäns upplevelser och frågeställningar. Arga flickor är rent grundläggande en fråga om makt och att skapa och dela utrymme med andra, något som panelsamtalet vid flera tillfället kom tillbaka till.

Samtliga i panelen poängterade att feminister som rasifieras måste fortsätta producera mer alternativt material och narrativ, som inte centraliserar vithet oavsett om skapandet görs inom populärkulturen eller inom akademin. Huvudsaken är att rasifierade röster tar plats och sätter konkreta spår i vår kulturella förståelse om oss själva, om att vi finns och att vi betyder något.

Helande processer måste vara en del av kampen

Under konferensens tredje och sista dag fokuserades samtalet kring visioner, återhämtning och vila. En deltagare menade att feministisk kamp handlar om att söka sig efter andra föreställningar om framtiden, men att aktivister sällan finner tid att låta tankarna stanna i det. Deltagarna kände en gemensam oro över att den dagliga feministiska och antirasistiska kampen skulle resultera i sjukskrivningar och till slut isolering. En dansk deltagare betonade vikten av att ge sig själv tid för helande processer, både på individnivå och tillsammans med andra aktivister som delar liknande erfarenheter.

– Det är mentalt påfrestande att ständigt vara på sin vakt för rasism och sexism, eller andra förtryckande system, vi måste därför påminna varandra att frigörelsen måste handla lika mycket om att förändra strukturer, som att ge utrymme för omsorg och vila, sade en deltagare.

Nästa nordiska nätverksmöte kommer äga rum i Köpenhamn där fokus kommer vara på psykisk hälsa, helande praktiker och återhämtning.