En hoppfull film om våld i vidunderligt landskap

2016-03-08 | Mikaela Kindblom padlock

KULTUR/FILM

”En hoppfull film om våld, trots att vi vet att det pågår i verkligheten hela tiden runt omkring oss, både där vi ser det – och där vi inte ser det. Men kanske är det så att vi blir fria först när vi kan förvandla våra liv till sagor?” Det skriver Mikaela Kindblom som har sett Granny's Dancing on the Table och önskar sig fler filmer av Hanna Sköld.

Titel: Granny's Dancing on the Table

Regi: Hanna Sköld

Producent: Helene Granqvist

Manus: Hanna Sköld

Foto: Ita Zbroniec-Zajt

Medverkande: Blanca Engström, Lennart Jähkel

Det är den sista filmvisningen på Stockholms Feministiska Filmfestival. Jag står och väntar på dottern och hennes kompis i foajén till Zita Folkets Bio. Det är fullpackat med folk, en härligt förväntansfull atmosfär, och jag har lyckats få ta i ett glas vin och lite chips. Jag är lätt omtumlad efter filmen som visats precis innan, en turkisk film, om en flicka och hennes pappa i Istanbul. Filmen handlade om Serap som gör allt för att hon och hennes pappa ska få ett bättre liv. I den kalla ovänliga staden, följer vi Serap vart hon går, och hennes kämpaglöd är så man tappar andan. Filmen heter också just så, Until I lose my breath, och den är gjord av Emine Emel Balci.

Det kanske inte är någon tillfällighet, men filmen som vi nu ska se, handlar också om en flicka och hennes pappa. Men i Granny’s dancing on the table handlar det om mörkare och mer djupt rotade onda krafter: Det handlar om att leva med en man som är våldsam.

Medan jag står där och väntar tänker jag på att det finns så många filmer som handlar om just detta: att slå sig fri. Jag tänker på Äta, sova, dö av Gabriela Pichler. Jag tänker på Girlhood, den franska filmen av Céline Sciamma. Och jag tänker på Room, och på Brie Larson som fick en Oscar häromveckan, för sin gestaltning av en kvinna som låsts in i ett skjul i sju år av en till synes maktlös och svag man. Det är så man kan gråta floder av tårar: tar det aldrig slut? Detta ständiga, pågående våld mot kvinnor som begås av män, okända män, äkta män, fäder, bröder?

Förgås långsamt

Så när vi intagit våra platser i de blå fåtöljerna i Zitas stora salong för att se Granny’s dancing on the table drabbas jag av en häftig, tillfällig, ångest: Ska vi verkligen orka se en film (till) om en flicka som hålls fången i sitt hem av en våldsam man? Tänk om hon inte lyckas göra sig fri? Hur ska min dotter och hennes kompis klara av det?

Det första som möter oss är ett flickansikte, märkvärdigt vitt, och sårat av slag. Sedan landskapet: ett vidunderligt vackert skogslandskap, vilt, vidsträckt och orört, med den grågröna laven som vackert klär trädstammarna. Senare får vi se att naturen inte är så orörd och oförstörd som den ser ut. Men vi får aldrig se de andra människorna, de som enligt Einis pappa är så farliga, de som spränger i berget och hugger ner träden. Mannen och flickan lever ensamma i ett hus ute i skogen, och där förgås de långsamt av ett osynligt hot, ett hot som förvandlar allting till en outtalad skräck. Våldet finns där hela tiden, även när de utför sina vardagliga sysslor, som att kapa och hugga ved och förbereda för den kalla vintern. Våldet är inte bara det som syns i bild utan det man anar, löftet om våld.

Men hjälp av dockfigurer

Men precis lagom när det börjar bli alldeles för outhärdligt händer något: Berättelsen blir en saga. Vi hör Eini berätta med hjälp av dockfigurer, om tvillingarna som hamnade ute i skogen hos en snäll men tyst man, och den ena stannade hos honom, delade hans enkla liv och tog hand om barnet som den andra systern lämnar efter sig. Och den andra systern ger sig iväg ut i världen för att skapa sig ett eget liv.

Var börjar våldet? Varför slår han? Jag tycker om att vi aldrig får veta varför. Vi får bara se vad han gör, mannen som slår i Granny’s dancing on the table. Vi ser det i hemska korta sekvenser, med dockorna. När skådespelarna tar över får vi höra replikerna, de typiska replikerna som föds i den våldsamme mannens förvridna sinne. Lennart Jähkel, som spelar pappan, säger, efter att ha slagit sin dotter: ”Glöm inte bort att du själv ville det.”

Men dockanimationerna ger också ledtrådar: Pappan och sonen har ett märkligt behov av ensamhet och tystnad. De läser mycket och skriver. De klarar inte av något annat, som till exempel bebisskrik. I en mycket otäck, kort, scen ger pappan bebin en örfil – i dockvärlden. Det är som om männen har fullt upp med att samla på ord och blotta tanken på att deras kvinnor ska få tag i ett enda gör dem ”melankoliska och arga”. Våldet föds ur denna kamp om orden och den ständiga frustrationen över att inte kunna hålla kvinnorna tysta. Att skildra våldet så, på flera plan som tillsammans bildar en egen filmisk väv, är mycket skickligt gjort.

Vuxit upp på liknande sätt

Hanna Sköld är animatör och filmare. Hon har tidigare visat en beundransvärd tåga när hon själv samlade in de pengar hon behövde till sin förra film, trots att hon fick nej från alla tänkbara finansiärer. Hon berättar också, i ett samtal direkt efter filmvisningen, att hon själv växt upp på ett liknande sätt, med en våldsam far. Och hur viktigt det var för henne att någon utomstående hjälpte henne att hitta vägen ut. I Granny’s dancing on the table är den personen bara en docka, men en docka som får liv och mening i Hanna Skölds vackra och sällsamma animationer.

Vad som sedan utspelar sig i filmen, där Blanca Engström och Lennart Jähkel är de enda skådespelarna som syns i filmen, är både starkt och gripande, i synnerhet i slutet när Eini orkestrerar sin magnifika hämnd.

Det blir en hoppfull film om våld, trots att vi vet att det pågår i verkligheten hela tiden runt omkring oss, både där vi ser det – och där vi inte ser det. Men kanske är det så att vi blir fria först när vi kan förvandla våra liv till sagor. Jag vill hur som helst gärna se fler filmer av Hanna Sköld.