Det enastående föräldraskapet – ett alternativ till tvåsamheten

2016-03-08 | Soledad Cartagena padlock

KULTUR

Författaren och journalisten Josefin Olevik åkte till Danmark för att bli gravid med assisterad befruktning och skrev en bok om valet att frivilligt bli en ensamstående mamma och om hur samhället ser på familjen. Soledad Cartagena har träffat henne.

Den befriade familjen

Författare: Josefin Olevik

Weyler förlag (2016)

I april i år kommer äntligen lagen som tillåter assisterad befruktning för ensamstående kvinnor. De som genomgår en insemination eller befruktning utanför kroppen blir då barnets enda rättsliga förälder. Många svenska kvinnor har fram till nu tvingats åka till bland annat Danmark för att få barn med assisterad befruktning. En av dem var författaren och journalisten Josefin Olevik. I boken Den befriade familjen (Weyler förlag) berättar hon om sin erfarenhet och av att vara frivilligt ensamstående mamma och diskuterar även samhällets syn på familjekonstellationen.

Kommer samhällets syn att förändras och bli mer accepterande än den har varit i och med lagen som träder i kraft i april?

– Det kommer att dröja ett tag, lagen är bara ett steg på vägen. Det har hänt mycket de senaste åren och många känner till den här typen av familjer. Femmis, frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF som är en ideell och obunden förening, har gjort mycket de tio åren som de har funnits. Ju fler kvinnor som skaffar barn via assisterad befruktning desto fler kommer att synas. Så på ett plan gör lagen att det blir ett inkluderande och ger kvinnor rättigheter. Om frivilligt ensamstående mammor får problem blir det lättare att söka och få adekvat hjälp. Många frivilligt ensamstående mammor har en känsla av att de har gjort något som de egentligen inte borde ha gjort och om det uppstår problem kanske många biter ihop och drar sig för att söka hjälp.

Befriad från familjen

När en kvinna frivilligt väljer att bli ensamstående förälder blir hon befriad från familjen och står med rak rygg vid statens starka arm, skriver Olevik. Hon använder sin rätt som medborgare, tar ut föräldrapenning, får barnbidrag och till och med underhållsbidrag, staten går in och täcker upp för den pappa som inte finns. Josefin Olevik säger att innan hon fick barn hade hon bestämt sig för att inte bli en mamma som tänker att ensam är stark utan tror att det är bra att våga be om hjälp och visa svaghet. Hon vill att sonen ska ha en större krets än henne.

Är de som är kritiska mot den nya lagen rädda för kärnfamiljens förfall?

– Det kan vara så. De som har varit kritiska och som hörts i debatten är de som har en religiös bakgrund, och Sverigedemokraterna som tycker att allt ska vara som det alltid har varit. Kristdemokraterna däremot har varit aktiva och kritiska och det kan bero på att de ser kärnfamiljen som en viktig byggsten i samhället som skapar stabilitet. Ruckar man på det kan annat följa med och skapa allmän dekadens.

Hon är förvånad över att hon själv inte fått så mycket kritik som hon hade förväntat sig, det har varit några få tillfällen. Ett var på ett möte inför en utredning om faderskapet där hon fick höra från socialtjänsten i Stockholm att hennes barn skulle få det sämre än andra barn och inte få ärva efter sin pappa. Om hon hade tur kanske hon träffade en man som adopterade hennes barn. Det var hårt att höra, säger hon. Hon har även en god vän som är generellt kritiskt till assisterad befruktning men han accepterar hennes beslut. De flesta har dock blivit positivt överraskade eller nyfikna.

Är kritikerna rädda för att kvinnor blir för självständiga när de inte längre behöver en man för att bli gravida?

– Personal på RFSU berättade för mig att de fick många reaktioner från arga frustrerade män som frågade sig om de inte är värda något nu när kvinnor skaffar barn på egen hand. Det kan finnas en rädsla hos de män som antagligen inte har träffat någon och som är frustrerade att det inte hittar rätt. Men många kvinnor jag har talat med säger att när de inte har lyckas träffa någon har assisterad befruktning blivit ett alternativ. Man kan tolka det som en extrem feministisk handling men jag är osäker på om det används på det sättet. Det är snarare en individualistisk handling mer än att mannen ifrågasätts. Man känner att tvåsamheten inte funkar och att man klarar att få barn själv.

Väcker många etiska frågor

Du skriver att synen på familjen återspeglar många andra frågor, som samhällsmoral och förväntningar och vad som är ett accepterat beteende. Kan du utveckla det?

– Om vi historiskt går tillbaka och tittar på utredningar från 1950-talet när donatorer utreddes var donatorverksamheten inom sjukvården helt oreglerad eftersom man inte ville lägga sig i det mest privata, familjens göromål. Det säger en hel del hur samhället såg ut. Staten gick till en viss gräns men inte längre. Biologiska band var inte så avgörande. En anonym donator var inga problem för i slutändan var det en mamma och en pappa som skulle ta hand om barnet. Jag menar att utifrån hur samhället ser på familjen går det att avläsa andra saker i samhällsklimatet. Sverigedemokraterna, till exempel, avskyr mångfald när det gäller etnicitet men även synen på hur en familj ska se ut.

Ett annat intressant resonemang som Olevik för i boken är hur långt vi kan gå med teknikens hjälp. Personligen tycker hon att det finns gränser för vad vi kan göra med hjälp av teknologin. Kloning till exempel eller om det är rätt att förflytta ägg mellan olika kvinnor. Det finns många etiska frågeställningar. Hon kan sympatisera med den svenska staten som har varit långsam i det här. De säger att de utgår från barnets perspektiv, vilket i och för sig är luddigt, men deras ambition har varit att utvärdera efter hand och se hur det går för barnen. De har bestämt att donatorn måste vara känd och öppen. Olevik tror inte att vetenskap och medicin kan släppas lös hur som helst men assisterad befruktning är ett enkelt ingrepp som inte leder till mycket krångligheter.

Är det viktigt att veta vem donatorn är?

– Jag tycker att barnet själv ska få välja. För mig känns det inte viktigt men det är möjligt att det kommer att bli viktigt för min son och då är det bra att ha möjligheten att kunna få veta vem donatorn är. På ett amerikanskt forum som jag läste berättade många barn hur jobbigt det var att inte kunna söka upp och få veta vem donatorn är. Det är många som vill spegla sig i donatorn eller förstå varför man har en viss egenskap.

Sonen ställer många frågor

Varför har Sverige dröjt så länge med att ge ensamstående kvinnor assisterad befruktning tror du?

– Sverige har varit långsam även när det gäller IVF och andra medicinskt-etiska frågor. 2011 togs frågan om rätten till assisterad befruktning för ensamstående kvinnor upp på allvar men det förhalades av KD som har haft socialministerposten. De lade utredningen om assisterad befruktning för ensamstående på samma gång som utredningen om surrogatmödraskap och det ledde till att det försenades ett par år. Surrogatmödraskap är flerdimensionellt för det handlar om att använda någons kropp som ett medel. Det är två separata frågor menar jag.

På frågan om det är en mänsklig rättighet att få barn svarar Josefin Olevik bestämt nej. Det handlar mer om att antingen tycker du att en ensamstående mamma är en fullgod familj som har samma rättigheter som andra familjer. Eller så tycker du inte det. Men det är hennes son som kommer att få förklara sin udda familjeform när han växer upp. Trots att han bara är tre och ett halvt frågar han redan mycket, undrar varför han inte har en pappa.

– Funderar du mycket över hur det kommer att bli när han blir äldre?

– Jag tänker mycket på det för att han frågar mycket. Sedan han var ett spädbarn har jag berättat för honom om hans historia. Vi har en del familjer i vår omgivning som inte är helt enligt normen så jag kan visa att det finns olika typer av familjer. I och med att min son frågar mycket blir det normaliserat. Jag är glad att han gör det för det känns lättare om vi pratar om det.