Bild: malachybrowne/Flickr

Calais – en tragedi av Shakespeares rang

2016-03-08 | Ana Valdés padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

”Ett ingenmansland har uppstått, en nollplats, en plats där alla regler är ur spel”. Ana Valdés skriver om Calais där tusentals flyktingar fastnar mellan Frankrike och Storbritannien i limbo med drömmar om ett annat liv.

Konstnären Isabelle Arvers och journalisten och statsvetaren Mauro Casa har under flera dagar varit i Calais ”djungel”, den informella flyktingförläggningen som har vuxit fram i utkanten av staden Calais, mycket nära Eurotunnel som länkar samman Frankrike och England.

De har arbetat som frivilliga, undervisat i franska och engelska, hjälp till att förbereda mottagningspaket med nödvändigheter som varje nyanländ flykting får. Lägret, som har nu till hälften rivits sönder av bulldozrar och traktorer, har varit provisorisk bostad för tusentals människor som har velat ta sig in i England.

Calais ligger i Shakespeares landskap, under medeltiden utkämpade britter och fransmän bittra strider om herraväldet över Calais. Shakespeares pjäs Henry den V spelas i mörkret och i gyttjan nära Calais. I dag är det mellan fem- och sextusen flyktingar som gömmer sig i närheten av hamnen och som försöker ta sig in i England, de smugglas in på tåg och i lastbilar, de går genom tunneln till fots.

Ett ingenmansland har uppstått, en nollplats, en plats där alla regler är ur spel. Isabelle Arvers och Mauro Casa beskriver en tragedi av Shakespeares rang. Huvudpersonerna är främst män, unga män, afrikanska, syriska och afghanska män som har sålt allt de ägde för att få komma in i England. De vill helst inte stanna i Frankrike, men uppskattar solidariteten som invånarna i Calais har visat dem.

Arvers är videokonstnär och förbereder en video med intervjuer där flyktingarna kommer till tals. Casa försöker som statsvetare förstå varför har staten abdikerat sin rätt till kontroll och styre. I lägret har ett slags självstyre uppstått, det finns både snickerier, skolor och restauranger, från Belgien kommer dagligen hundratals bilar och lastbilar lastade med vatten och förnödenheter som samlas in i hela Europa.

Många ser dessa flyktingar som hjältar, de har korsat hav och berg, klättrat över staket och murar, drivna av hoppet om ett bättre liv för sig själva och sina familjer. I Arvers intervjuer porträtteras oftast män, det finns få kvinnor och barn i Calais. Mönstret har varit tydligt, först är det männen som flyr, de undersöker möjligheter och kallar sedan sina familjer, först när deras män har testat och godkänt kommer de mest sårbara medlemmarna av familjen.

Alla är överens, detta är ett komplext och växande problem. Hur kommer dessa hundratusentals människor att integrera sig? Vad ska de arbeta med? Var ska de bo? Är de ortodoxa muslimer eller sekulariserade? Vad ska de utbilda sig till?

Europa behöver ny arbetskraft och det naturliga vore att erbjuda dessa nyanlända schyssta arbetsvillkor, bostad och utbildning. Men rädslan för religiös fundamentalismen är stor och de flesta länder vill helst ha en arbetskraftsinvandring av människor med samma värderingar och kultur.

Isabelle Arvers pratar varmt om sina ”hjältar”, de hon ser som modiga och fria, de som gav upp ett liv i skuggan av krig och misär för att leta efter ett bättre liv i Europa.

Paradoxen är att staden Calais håller på att bygga ett underhållningskonglomerat som ska konkurrera med Disneys Europark. I Calais kommer ”Heroic Lands” att stå färdigt 2019, där sciencefiktions hjältar och Tolkiens figurer ska ta emot besökarna. I en ”Heroic village” ska människor kunna handla, sova och äta. Det är många ironiska och frustrerade röster som höjs nu för att stoppa projektet som kommer att kosta 219 miljoner euro, de säger ”använd all fantasi och modet som finns i Djungeln i Calais i dag, det är där där de riktiga hjältarna finns”.