Linnéa Bruno, doktor i sociologi.
Ofriden tar inte slut när kvinnor lämnar männen som slår
2016-02-19 | Christin Sandberg
3
INRIKES/FORSKNING
– Det finns en allmän föreställning att det är hemskt att kvinnor stannar kvar i relationer där de utsätts för våld och att det huvudsakliga problemet är att de inte har vett att lämna, säger sociologen Linnéa Bruno som har skrivit en avhandling om ofriden – frånvaron av fred – och dess villkor i välfärdsstaten. I fokus står separerade familjer där kvinnor lämnat våldsamma män.
Sociologiska institutionen, Uppsala universitet
I själva verket lämnar många kvinnor till slut, säger Linnéa Bruno. Det som däremot är mindre säkert är att våldet upphör, och även då det fysiska våldet upphör kan våldet eller kontrollen ta sig nya uttryck i form av ekonomisk terror – ofrid som kvinnorna och barnen inte kommer ifrån.
I en färsk avhandling visar hon hur det konkret kan gå till när professionella och myndigheter blir till redskap för förövare för att fortsätta med terrorn.
– De blir många gånger ovetandes indragna i att administrera snarare än motverka våldet, säger hon.
Socialtjänsten har formellt ansvar för att hantera och skydda utsatta kvinnor och män medan rättssamhället har det straffrättsliga ansvaret. Det fysiska våldet har sedan millenniet adresserats inom straffrätten, men inom andra delar av välfärdsstaten har det blivit svårare för våldsutsatta mödrar och barn att få skydd. Den största orsaken till det är vårdnadsreformen från 1998, som gjorde det möjligt att efter separation besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja .Detta trots uppgifter om våld och trots att den ena föräldern är dömd för brott mot den andra föräldern eller barnet.
Till viss del har det att göra med formella faktorer, såsom lagstiftning och avsaknad av befogenheter, men en hel del är mer informellt och handlar om diskurser kring kvinnor och barn, kvinnor och våld och maktordningar i samhället, och då inte bara kön utan också rasifiering, klass och ålder, enligt Bruno.
En annan faktor som spelar in är hur man tänker kring vem som kan vara förövare och när våld blir ett problem vem det blir ett problem för. Det kan bli stora skillnader beroende på förövarens namn, det vill säga om det är nordisk-klingande eller ett icke-nordiskt namn.
Delstudien om barns rätt i tvister om umgänge bygger på samtliga fall med uppgifter om våld under två års tid från tre tingsrätter – totalt gällande 224 barn. Barn till påstådda eller dömda förövare med icke-nordiskt namn nekades umgängesrätt fyra gånger så ofta som motsvarande med nordiska namn.
Inget att sätta emot
Avhandlingen, som rör sig på två nivåer, är uppbyggd kring fyra vetenskapliga artiklar som bygger på empiri och på en konkret nivå undersöker hur personal inom olika välfärdsområden agerar, resonerar och vad de har för strategier för att hantera det de stöter på. Därutöver finns ett systemkritiskt resonemang i vilket bland annat statens våldsmonopol synas.
– Det handlar inte om att avslöja hur dåliga pedagogerna är på att hantera våld, utan snarare visa på att de befinner sig i en utsatt position utan beredskap för att hantera de situationer som uppstår, understryker Bruno och påpekar att det handlar om brister i utbildningen.
Intervjuerna med förskolepersonal visar nämligen att de inte har kunskap och därför inte mycket att sätta emot i fall då barn utsätts för eller riskerar att utsättas för våld.
– Det innebär att det kan gå riktigt illa, till exempel finns det fall då personalen går emot tingsrättens beslut och lämnar ut ett barn till en förälder som inte har umgängesrätt, berättar Bruno.
Om det dyker upp en pappa som är hotfull och ska hämta ett barn, så händer det att barnet lämnas ut. I de fall det sker visar avhandlingen att personalen resonerar kring termer av ”vi kan ju inte lägga oss i här. Vi måste ju vara neutrala”. Samtidigt vittnade flera av dem om att de också hade blivit utsatta för hot och knuffar.
– Förskolepersonal ska inte behöva stå där och möta aggressiva föräldrar och tvingas fatta snabba beslut utan att vara förberedda på vad de ska göra, menar hon.
Alla typer av familjer
Bruno hävdar att problemet ligger på systemnivå och föreslår en mer sammanhängande våldspolitik och att frågan prioriteras politiskt i betydligt högre grad. Resultatet, beskriver hon, som relaterat till den nationella självbilden som ett hinder för politik mot våld.
– Det finns ett samspel mellan statens handfallenhet inför att hantera rasism och svårigheterna att motverka våld mot kvinnor och barn, säger hon.
Hon beskriver det som vilseledande när man får för sig att problemet ligger hos ”de andra männen” och ser det som att det är ”de andra kulturerna” som kommer hit med ofrid. Forskning visar att det inte finns något samband mellan utländsk bakgrund på föräldrar och grovt våld mot barn. Däremot är utlandsfödda överrepresenterade i fall med våld i familjen, men det är kopplat till den socio-ekonomiska situationen som familjen lever i. Våld mot barn finns i alla typer av familjer, men är vanligare där föräldrarna är långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösa.
Undersökningen slår fast att det är just förövarens sociala position som spelar störst roll för hanteringen inom de undersökta områdena: Utbildning i förskola och skola, Tvister om vårdnad, boende och umgänge och Försörjning.
Ekonomiskt våld
Bruno visar också att uppgifter om ekonomiskt förtryck, vilket inte har studerats tidigare, i praktiken inte har någon betydelse alls för domstolarnas bedömning av möjligheten till samarbete kring barnets vårdnad efter separationen. Och bara ibland tas hänsyn till fysiskt våld.
– Det ekonomiska görs till en vuxenkonflikt, utan visad förståelse för att det kan vara en del av våldet som utövas för att knäcka den andra, säger hon.
Hur det påverkar barnen blir till en icke-fråga.
Samma sak gäller Försäkringskassans agerande. I undersökningen framkommer det att det inte är helt ovanligt att Försäkringskassan blir en del av att administrera våldet genom att strypa bidrag efter att en våldsam förälder har lämnat felaktiga uppgifter, till exempel att kvinnan skulle ha en ny sambo, och därmed inte längre ha rätt till bostadsbidrag. Något som drabbar även barnen.
Myndigheten har dock sedan ett par år tillbaka fått i uppdrag att vara uppmärksam på om det kan vara våld som är orsak till sjukskrivningar, men Bruno menar att det brukar dröja innan det ger resultat i det dagliga arbetet.
Ekonomin spelar även en roll i skolvärlden.
– Det kan finnas krav från skolans ledning på att pedagogerna ska ha ett mer kundorienterat förhållningssätt till föräldrarna för att behålla dem som nöjda kunder, då kan det vara svårt att se till barnens bästa, säger hon.
Att man måste hålla sig väl med föräldrarna begränsar möjligheten att uttrycka oro för att det i en familj kanske finns våld.
Barnen i skymundan
För att komma tillrätta med ofriden vill hon att barnkonventionen görs till lag. Det har Norge beslutat, vilket bland annat ger barn från sju år röst i familjerättsliga utredningar.
– Som det är i Sverige nu ska fokus vara på barnet, men många gånger framgår det inte vad barnet tycker eller om det ens är någon som har pratat med barnet, säger hon.
Att våldet i Sverige ligger på jämförelsevis höga nivåer, trots att vi inte har varit i krig på 200 år, menar Bruno, kan förklaras utifrån kön, rasifiering, social ställning, ålder samt släktskap.
– Släktskap fungerar som en maktordning som ger föräldrarna äganderätt över barnet samtidigt som våldet ofta är marginaliserat i vårdnadstvister, säger hon.
Barnen hamnar i skymundan och allt fokus ligger på det tvistande paret och deras könade konflikt. Bruno ser att feminismen har varit en viktig förutsättning för en ny kritisk syn på barnpositionen genom att problematisera synen på familjen som en enhet.
– Att säga att ”låt familjen själv bestämma” är som att säga att familjen är en person. Men familjen består av individer med olika intressen, makt, handlingsutrymme och resurser, säger hon.
Systemskifte nödvändigt
Staten måste ta sitt ansvar och prioritera om, betonar Bruno. För att göra det krävs ett systemskifte mot ett omsorgsetiskt perspektiv. Kunskap om våld och våldsprevention måste ingå i utbildningar för alla som arbetar med människor och skydd måste ingå i välfärden på ett självklart sätt och inte överlämnas åt ideella krafter, såsom exempelvis kvinnojourer.
Linnéa Bruno hoppas kunna bidra till en kritisk diskussion kring statens prioriteringar när det gäller säkerhet och frihet från våld.
– Jag använder ett utvidgat säkerhetsbegrepp som inkluderar trygghet från våld i vardagen och inte enbart handlar om att vi ska skydda vår nations gränser. Friheten från våld i vardagen är oerhört lågt prioriterad jämfört med säkerheten vid vår nations gränser, säger hon.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Viktig och tankeväckande forskning. Tyvärr läser politiker inte sociologisk, pedagogisk eller annan humaniora utan de politiska besluten fattas ofta utifrån gammal 'kunskap', fördomar och eget personligt tyckande.
Nauð
Sant - helt godtyckligt avgörs ett barns framtid i dag - och en förutsättning för att få vårdnaden verkar vara att man förgripit sig sexuellt på barnet. Mycket intressant forskning - Barnkonventionen som lag är en utmärkt idé men vi måste också komma bort från "äganderätten", jag vet inte om det stämmer men jag har hört att bland "moderna" länder ligger Sverige högst när det gäller detta att vårdnadshavaren ÄGER barnet. Sjukt!
Tack! Ja, när jag berättat för internationella forskare att i Sverige får fäder ofta fortsatt vårdnad även när de mördat barnens mamma - och alltså bl a rätt att neka barn tillgång till behandling - tror de inte att det är sant. Vi har en bild av att det är så individualistiskt och barnvänligt i Sverige, men när det gäller hantering av våld från föräldrar (i typfallet fäder) framträder en annan bild.