Avslöjande omröstning om jämställdhetsstrategi för EU

2016-02-16 | Linnéa Engström padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

”Ett tydligt tecken på demokratiskt underskott är apati inför politiken, misstro och uppgivenhet. Detta är alltför vanligt i Europa och en viktig bidragande orsak till både populism och rasistiska partiers framgång.” Det skriver Linnéa Engström (MP) i veckans EU-krönika. Hon konstaterar att omröstningar ibland har avgörande betydelse och uppmanar alla att hålla koll på vilken ställning de svenska parlamentarikerna tar i Bryssel.

Linnéa Engström är EU-parlamentariker för Miljöpartiet.

En ny undersökning visar att svenskarna har dålig koll på EU.70 procent av de tillfrågade studenterna i statsvetenskap kan inte nämna EU:s två lagstiftande församlingar (ministerrådet och EU-parlamentet). En viktig demokratisk mekanism är att väljare faktiskt håller koll på de folkvalda, visar varthän de vill att politiken ska sträva och helt enkelt ställer politikerna till svars. Ett tydligt tecken på ”demokratiskt underskott” är apati inför politiken, misstro och uppgivenhet. Detta är alltför vanligt i Europa och en viktig bidragande orsak till både populism och rasistiska partiers framgång. Även i länder som Sverige, med hög grad av demokrati, känner en stor andel av medborgarna helt enkelt inte att de kan påverka EU-politiken eller att de bryr sig tillräckligt mycket för att påverka. EU-parlamentet har genom Lissabon-fördraget seriöst utökat sina befogenheter att lagstifta inom viktiga områden. Detta borde vara viktigt för svenska väljare när allt från livsmedelsfrågor, miljö och integritet på nätet avgörs på EU-nivå.

Ett sätt att ”hålla koll” på sin politiker är att titta på hur politikern röstar i olika frågor. Därför pågår ofta en intensiv debatt runt omröstningarna i Strasbourg där alla frågor som beretts i utskotten blivit färdiga för att röstas av hela parlamentet. Förra sessionen röstades det till exempel om en ny jämställdhetsstrategi för EU. Själv var jag föräldraledig denna session och röstade därför inte men den här översikten visar hur de svenska EU-parlamentarikerna röstade i den frågan:

Den här gången var en majoritet för ställningstagandet om en jämställdhetsstrategi viktigt. Jämställdhetsfrågorna är minst sagt nedtonade på EU-nivå, men den här Kommissionen har startat ett slags ”race to the bottom”. Svaret på uppmaningen om en jämställdhetsstrategi på EU-nivå har istället varit ett litet ”internt arbetspapper” för perioden 2016-2019. Kommissionens ”lilla papper” kan inte diskuteras brett av civila samhället eller antas på ett demokratiskt sätt.

Frågan är helt enkelt inte prioriterad av Jean-Claude Junckers kommission, hans ”regering”, trots att jämställdhet är en av EU:s värdegrunder och erkänns både i fördragen och i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Intressant med den här omröstningen är också att så kallad ”naming and shaming” faktiskt fungerar. De svenska Moderaterna har rent traditionellt sett alltid röstat emot allt typ av jämställdhetsarbete på EU-nivå eftersom de iallafall förut ansåg att detta är en nationell kompetens som inte EU ska lägga sig i (liksom den konservativa gruppen EPP där även Lars Adaktusson sitter). Detta är nog också den officiella förklaringen till varför både SD och KD röstar emot en icke-lagstiftande jämställdhetsstrategi för EU. Men utöver lagstiftning har EU-parlamentet en viktig normgivande roll i att helt enkelt visa vilka värderingar som bör styra inom unionen. Att EU:s medlemsstater ska arbeta med jämställdhet står både i stadgan och fördragen så det är inte långt bort att tro att det finns djupare förklaringar till att man som politiker röstar emot jämställdhetsstrategier.

I Sverige kan dock en diskussion om jämställdhetsarbetets funktion och viktiga normativa inverkan påverka politiker till att ändra sitt sätt att resonera och i slutänden hur man röstar. Jag är övertygad om att de svenska moderaterna påverkats av debatten under förra valet i Sverige. En annan strategi kan vara att ändra sin röst i efterhand.

Alla EU-parlamentariker måste förhålla sig till sin politiska grupp där gruppens linje i olika frågor tas fram. Gruppen kräver oftast att politikern röstar med grupplinjen i ca 80 procent av fallen. Ett sätt att rösta med gruppen men ändå vara trogen sin hemopinion är att ändra sin röst i efterhand. Då kan ingen anklaga parlamentarikern för att inte ha röstat efter det egna partiets valmanifest.

Det problematiska är att röster som ändras i efterhand inte påverkar röstresultatet, så att viktiga beslut med små marginaler går om intet. Det är väldigt ovanligt men vissa omröstningar kan avgöras med en eller ett par rösters marginal. ”Röstvelande” kan förstås också handla om att politikern är dåligt inläst på frågan och därför måste ändra sin röst i efterhand. Det går förstås att trycka fel också när omröstningarna är långa...