Pussy Riot – en punkbön hade premiär på Unga Dramaten i fredags. Irena Kraus dramatisering baserar sig på den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessens bok Words Will Break Cement: The Passion of Pussy Riot (2014) som nu finns i svensk översättning. I sin numera legendariska slutplädering vid rättegången mot Pussy Riot i Moskva citerade Nadja Tolokonnikova den ryske dissidentförfattaren Alexandr Solzjenitsyn genom att säga att ord kan krossa betong, som också blev namnet på Gessens reportagebok om Pussy Riot.
I lördags var Masha Gessen, som även tidigare besökt Sverige, på plats på Dramaten för ett samtal med journalisten Michael Winiarski. Det var ord och visor om Ryssland där det av Gessen att döma råder ett totalt politiskt mörker. Ingen demokrati i sikte så långt ögat når och någon politisk opposition kan man inte heller tala om i ett land där valförfarandet är så bortom alla demokratiska spelregler som tänkas kan. Gessens skoningslösa kritik beskrev en maffiastat, alltså inte en maffialiknande stat, utan en maffiastat, där det inte finns några oberoende medier.
Som finländare född under det kalla kriget i ett land där russofobin ingår i det nationella arvet har jag hört den antisovjetiska versionen av rysshat förr. Mina egna kunskaper om Ryssland begränsar till turistbesök samt gästvistelser vid teaterinstitutioner i St Petersburg och Moskva. Jag är därför ingen egentlig samtalspartner i dessa frågor, men det fanns något i Gessens attityd som oroade mig. Visst är hon modig och erkänner att kändisskapet skyddar henne. Hon är privilegierad i jämförelse med de journalister som skriver på ryska och verkar lokalt i olika delar av Ryssland. Gessen har Västs öra och det är svårt (med vissa undantag) att hitta anhängare till Putin i västvärlden.
Gessen fick en reflektion och en möjlig förklaring från publiken till Putins popularitet. Putin är tvivelsutan omtyckt i Ryssland. Han har lyckats återupprätta berättelsen om Ryssland som något alldeles eget och speciellt på ett sätt som inte skiljer honom från andra nationalister. Han har enligt många återupprättat den ryska självkänslan, fått den nationella identiteten att formligen stråla och pumpat kraft i de ryska musklerna genom att invadera grannländer. Om endast 14 procent är emot Putin så måste många vara för eller åtminstone likgiltiga inför frågan.
Gessen avstyrde dock frågan på ett sätt som man sällan gör i Sverige. Showen var hennes, argumenten likaså. Samtalsledaren Winiarski har nog aldrig varken stått, gått eller suttit på en scen. Hans brist på scenvana var i det närmaste total och Gessen styrde samtalet med publiken. Man behöver inte gilla Putin, men det måste finnas anledningar varför ryssar stötta honom. För att begripa relationen mellan Ryssland och resten av världen bör förståelsen nyanseras, vilket inte är det samma som att stötta Putin. Det var synd att kvinnan från publiken inte fick säga sitt därför att hennes bidrag möjligen hade kunnat nyansera bilden av Ryssland.
En annan sak som gjorde mig fundersam var Gessens kommentar om att inget land kunnat erkänna att ”detta gjorde vi mot oss själva”. Hon använde då Ryssland och Tyskland som exempel. I Rysslands fall stämmer det säkert, men i Tysklands fall stämmer det inte. Även om avnazifierandet av Tyskland efter andra världskriget inte var särskild effektiv har inget annat land haft så hårda historikerstrider som Tyskland. Vergangenheitsbewältigung är det tyska begrepp som används när det gäller moraliskt-ideologiska uppgörelser med det förflutna. Dessa bråk och diskussioner pågår än och på denna punkt skiljer sig Tyskland från många andra europeiska länder.
Gessen fick också frågan om Sverige borde gå med i Nato. Svaret blev att hon inte är svensk, men om hon vore det skulle hon nog förmodligen stötta ett sådant förslag. Det är förstås omöjligt för henne att veta hur het denna fråga är i Sverige och Finland, som efter andra världskriget vårdat sin neutrala status och inte anslutit sig till Nato. Detta fick mig dock att fundera på var Gessen står politiskt med västliga mått mätt. Min förundran fick ytterligare näring när Gessen talade om den övertygande berättelse Estland skapat om sig själv som ett utsatt litet land som först förtrycktes av tyskar och sedan av ryssar. Inte ett ord om att Estland i dag är starkt högernationalistiskt med en starkt marginaliserad rysk minoritet och med en enda flyktinganläggning.
Även jag är övertygad om orden kan krossa cement. Det finns ingen tvekan om att Putin innebär dåliga nyheter för såväl Ryssland och den övriga världen. Visst kan jag känna igen den, den affektbetonade ivern att ha rätt och få det sista ordet. Men det var synd att vi inte tog tillfället i akt att tala mer om Pussy Riot och det motstånd som trots allt existerar. Gessen skriver en och en halv sida om den feministiska rörelsens historia i sin bok om Pussy Riot. För att denna feministiska historia ska bli några fler sidor hade det varit intressant att höra om de krafter som faktiskt är verksamma i Ryssland i dag. Gessen är inte den enda kritiska rösten, men uppenbarligen den röst som kan tala med Väst på Västs vis.
En recension av föreställningen Pussy Riot – en punkbön kommer i veckan.
Följ oss
Gå till sidtoppen
MEST KOMMENTERAT
SENASTE KOMMENTARERNA
Om Var Grupp 8 en feministisk organisation?
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om Porr handlar om betalda övergrepp
Om Nobels fredspris till kampanj för att avskaffa kärnvapen
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Rödgrönt ointresse för fred och nedrustning borde oroa många
Om Var inte målet att vi skulle jobba mindre?
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
MEST LÄST