#gbgfilmfestival: Maria Ramnehill tipsar och dissar

2016-01-29 | Maria Ramnehill padlock

KULTUR

Nej till The Danish Girl, kanske till Call Me Marianna och definitivt ja till Sommaren ’71 – Maria Ramnehill har gått igenom programmet och konstaterar att någon filmkris inte märks vid invigningen av Göteborgs trettionionde filmfestival som pågår till och med 8 februari.

I dag inleds Göteborgs trettionionde filmfestival. Någon filmkris märks inte av när festivalen har fler biografer än på många år att breda ut sig på. Och förutom filmvisningar bjuder den på höjdpunkter som framträdanden av Tami Tamaki och Gnučči på invigningsfesten, ett samtal på scen mellan Lauren Anderson och Jonas Gardell och utdelningen av Nordic Honorary Dragon Award till Susanne Bier.

Få har nog missat att the Danish girl bland annat gett Eddie Redmayne en Oscarnominering för sin huvudroll som Lili Elbe. Men hoppa över den på festivalen och se en film om en transkvinna där hon får vara kvinna. I Call Me Marianna blandar regissören Karolina Bielawska gamla familjefilmer med scener där skådespelare får gestalta delar ur Mariannas liv, och det är inte lovande att filmen verkar fokusera så mycket på Mariannas ”före”. Jag har aldrig höga förhoppningar inför dokumentärer om transkvinnor. De brukar lägga alltför mycket fokus på förvandlingen med en exotiserande blick på hennes bakgrund, på bekostnad av berättelsen om det liv hon faktiskt lever. Men Bielawska säger att hon inte ville göra en film om ”könsbyte”, ”För mig utgjorde det bara en bakgrund mot vilken jag kunde berätta om en människa som måste välja mellan sin egen identitet och vad som är viktigast i livet – i det här fallet var det familjen”, så kanske är den ändå är värd att ge en chans.

Chevalier är enligt festivalkatalogen ”en slagkraftig studie och satir över patriarkatet och överklassen fylld med obetalbara replikskiften och en underbar form av humor”. Sex män på en lyxjakt någonstans i egeiska havet är både mitt i och så långt från den grekiska krisens verklighet man kan komma. Regissören Athina Rachel Tsangari kommer att delta i frågestunder efter varje visning under festivalen, och den som inte får nog kan höra henne i ett seminarium på torsdag.

I katalogen kallas Barash en israelisk version av Blå är den varmaste färgen. Av beskrivningen att döma tycker jag den låter som Fucking Åmål i den israeliska huvudstaden. Sjuttonåriga Naama Barash känner att inget egentligen angår henne tills en ny tjej börjar på hennes skola. Regissören Michal Vinik beskriver filmen som ”a portrait of detachment, of detached youths from a detached family from a detached country. It’s story is the destruction of old values against the rise of a youth that has yet to find itself”.

Kill me please skildrar en annan uppväxt på andra sidan världen. Bia upptäcker både kärlek, sex och döden när en seriemördare plågar Rio de Janeiro. Anita Rocha da Silveiras film ”kombinerar feministisk samhällskritik med ett färgstarkt bildberättande som precis fångar livskänslan hos en grupp tonårstjejer i den brasilianska medelklassen”.

Fokus Italien har flera filmer som verkar spännande, som N-Capace, Somewhere Amazing eller Antonia, om poeten Antonia Pozzi. Men Arianna är något så ovanligt som en film om en ung intersex-person. ”Men för Arianna känns allting fel i en kropp som hon inte förstår och kan hantera. Filmen blir till en resa om vem hon är och framför allt vem hon var”.

Våldtäkt är såklart ett svårt ämne på film. Om Emem Isong Misodi lyckats göra Code of silence till ett ”finstämt, men samtidigt kraftigt, feministiskt ställningstagande” för allas rätt till sina egna kroppar är det en bedrift i sig. Adanmas fall blir enligt katalogen ”en symbol för ett helt samhälle, som går samman för att ge kvinnor kraft att bryta tystnaden och kämpa för rätten till sina egna kroppar”.

Somewhere Amazing, In un posto bellissimo, i regi av Giorgia Cecere.

Parisienne utspelar sig under nittiotalet, samma tid som filmens regissör Danielle Arbid gjorde som filmens huvudperson och flyttade från Libanon till Frankrike för att läsa på universitetet. Medan filmer som Code of Silence och Chevalier är mer fast förankrade i samtidens politik kanske Parisienne kan vara ett filter genom vilket det går att se vad som har förändrats och vad som är likadant.

Kategorier är svårt. Och när filmfestivalens sektioner ibland organiseras efter genre (komedi, dokumentär) ibland efter ursprungsland, ibland efter något annat helt godtyckligt, kommer kanske de flesta filmer att ha kunnat hamna i en annan kategori än den de sorterats in i. Så därför kan den ständigt lika tunna (sju filmer) hbtq-sektionen utökas med bland annat Catherine Corsinis Sommaren ’71, en lesbisk kärlekshistoria i Paris och på den franska landsbygden. För Corsini är den här filmen en hyllning till alla de kvinnor och feminister som har blivit hånade, förtalade och kallade sex-svultna neurotiker, samma kvinnor som har kämpat för de framsteg vi drar nytta av i dag.