Enklare för transpersoner att få tävla i OS med nya riktlinjer

2016-01-29 | Bella Frank padlock

SPORT

Det ska bli enklare för transpersoner att delta i OS. Internationella olympiska kommittén (IOK) har beslutat om nya rekommendationer till sina medlemsförbund. Bland annat slopas krav om att en transatlet måste ha genomgått könskorrigerande kirurgi innan deltagande.
– Varje litet steg är viktigt, säger Mathilda Piehl från RFSL som bland annat har skrivit om transfrågor inom idrotten i rapporten Hbtq och idrott.

Det var i förra veckan som Outsports skrev om de nya riktlinjerna som IOK nu har antagit och som därmed gäller inför sommar-OS i Rio de Janeiro i Brasilien. Riktlinjerna är rekommendationer till IOK:s medlemsförbund och andra internationella tävlingar.

– Jag tror inte att så många förbund har regler om hur man ska definiera behörighet för transpersoner. Det här borde ge dem självförtroende och incitament att införa sådana regler, sade IOK:s medicinska chef Richard Budgett till The Guardian tidigare i veckan.

Enligt de nya riktlinjerna, som antogs i samband med IOK:s möte, Consensus Meeting on Sex Reassignment and Hyperandrogenism i november förra året, ”är det nödvändigt att, så långt det är möjligt, inte exkludera transatleter från möjligheten att delta i idrottstävlingar”. Riktlinjerna säger att kravet på att transpersoner måste ha genomgått könskorrigerande operationer innan de får delta bör slopas helt. För transmän ska det inte finnas några hinder mot att tävla mot andra män. För transkvinnor kommer det att finnas kvar krav om hormonbehandling samt ett gränsvärde för testosteronhalten. Dessutom måste atleten ha deklarerat att hennes könsidentitet är kvinnlig, något som inte får ändras under en fyraårsperiod.

”Kan få betydelse”

Mathilda Piehl, kommunikatör på RFSL, och medförfattare till Riksidrottsförbundets forskningsrapport Hbtq och idrott som publicerades 2013, där bland annat transidrottares villkor undersöktes, är försiktigt optimistisk. De nya riktlinjerna ska, är tanken, uppmuntra de olika medlemsförbunden i IOK att själva besluta om regler i frågan.

– Jag blev såklart glad att det händer något på den här fronten, det är positivt. Varje litet steg är viktigt, säger hon och betonar att RFSL:s förbundsstyrelse ännu inte har hunnit diskutera de nya riktlinjerna men hon delar med sig av sina personliga reflektioner då hon länge har jobbat med frågan.

– Nu säger man att det är viktigt att säkerställa, så långt det är möjligt, att transatleter inte exkluderas från möjlighet att delta i idrottstävlingar. Ultimat hade varit att stryka ”så långt det är möjligt” men jag tror ändå att dokumentet kan få betydelse för framtiden. Sedan skulle jag personligen vilja se ett större ifrågasättande kring könsindelningen inom många sporter.

Vad är den viktigaste aspekten av förändrade rekommendationer?

– Det finns flera viktiga aspekter. För gruppen transmän syftar riktlinjerna till en inkludering utan begränsningar, det vill säga inget krav på hormonbehandling eller könskorrigerande kirurgi.

– Man konstaterar också att det strider mot de mänskliga rättigheterna att kräva anatomiska förändringar och att dessa inte heller är nödvändiga för att säkerställa en rättvis tävling. Det känns ju självklart att könsorganen inte påverkar hur snabbt man springer eller hur högt man hoppar, men det finns tyvärr en historia av att fästa vikt vid just genitalierna hos idrottare.

– Den grupp idrottare som tävlar som kvinnor men har höga halter testosteron nämns också, om än väldigt kortfattat under rubriken Hyperandrogenism in female athletes. IOK konstaterar att reglerna finns för att skydda kvinnor inom idrotten enligt principen om rättvis tävling. Det är inte förvånande och ligger i linje med tidigare praktiker, däremot står det också att kvinnor som inte kvalificerar sig för att tävla mot andra kvinnor ska få tävla mot män.

Testosteron en av många variablar

Transmän ska kunna delta rakt av, men transkvinnor måste uppvisa en lägre halt av testosteron än 10 nmol/L i tolv månader för att kunna delta, hur ser du på det?

– Det är en svår fråga och jag skulle egentligen vilja svara med en hel uppsats. Först och främst vill jag säga att jag tycker att könsuppdelningens inom idrotten generellt bör ifrågasättas mycket mer än vad den gör i dag. Den bygger på föreställningen att testosteron ger tävlingsmässiga fördelar. Detta är en diskussion för sig, men jag tror att idrotten generellt behöver vara mer flexibel i sitt uppdelningstänk. I Tour de Ski körde till exempel Therese Johaug nyligen bättre än alla svenska herrar uppför slalombacken Alpe Cermis, i efterhand var det många som gjorde analysen att kroppsvikten var avgörande för prestationen. Just vikt är ju essentiellt i flera idrotter och i andra kanske taktik, smidighet och så vidare är variabler som spelar större roll än testosteronhalter.

– Förutom frågan om testosteronhalter ska atleten, enligt de nya riktlinjerna, också deklarera att hennes könsidentitet är kvinnlig. Denna deklaration får inte ändras, för idrottsliga syften, inom fyra år. Det här är ju en ganska konservativ syn på kön. På ett teoretiskt plan kanske personer som inte vill definiera sig kan tävla enligt rekommendationerna för hyperandrogenism. Det är en liten öppning och det är bättre än innan, men det är fortfarande väldigt tråkigt att behöva prata om, och praktisera, kön på det här sättet. Det tvingar ju också människor till offentlighet kring väldigt privata kroppsliga aspekter, säger Mathilda Piehl.

Obligatoriska könstester till 1999

Ett av de mest uppmärksammade fallen där en tävlande utsatts för närgångna och integritetskränkande undersökningar på senare tid är Caster Semenya. Kort innan finalen då den sydafrikanska löparen 2009 vann guld i 800 meter på friidrotts-VM i Berlin ifrågasattes det om hon var kvinna och hennes guldglädje övergick i en lång och svår kamp då det internationella friidrottsförbundet IAAF tillsatte en medicinsk utredning. Hon stängdes av i elva månader innan IAAF sommaren 2010 förklarade att hon kunde återuppta sin karriär och tävla som kvinna och hon har sedan dess vunnit medaljer i både VM och OS.

Den polska atleten Stanisława Walasiewicz, som vann guld i 100 meter under OS 1932, är ett av de allra första kända fallen där en tävlandes rätt att tävla i en viss könskategori ifrågasatts. Könstester förekom under större delen av 1900-talet och länge gjordes de enbart utifrån fysiska undersökningar, sedan utvecklades kromosomtester. IOK införde obligatoriska könstest för alla kvinnor som tävlade inför OS i Grenoble i Frankrike 1968 och obligatoriska könstester fanns kvar fram till 1999. Men olika former av könstester har alltså visat sig vara oprecisa och oklara. Och tanken att det är just testosteronhalten som ska avgöra huruvida principen om ”rättvist tävlande” är uppfylld, eller inte, har ifrågasatts av kritiker som frågar sig vad det är som säger att en lång person inte har fördelar framför en kort person, eller tvärtom i en annan sport.

– I en ideal värld finns det många olika sätt att skapa förutsättningar för rättvist tävlande, inom flera idrotter, som inte bygger på föreställningar om kön och/eller testosteronnivåer. Men i dagens kontext är de nya riktlinjerna ändå ett framsteg, säger Mathilda Piehl.

Viktigt med förebilder

Hur har transpersoner hittills drabbats av riktlinjer kring tävlingar som till exempel OS?

– Vad jag känner till har inte någon öppen transperson deltagit i OS. Och i vår studie Hbtq och idrott som publicerades för några år sedan, på uppdrag av Riksidrottsförbundet, var det tydligt att det saknades förebilder för idrottande transungdomar.

Vad tror du att dessa nya riktlinjer kan innebära för transidrottare och transrörelsen?

– Eftersom jag vill tänka positivt hoppas jag att de kan bidra till en liten förändring i dag och en större diskussion och mer radikal förändring i framtiden. Det jag hoppas allra mest på är att våra egna förbund ska se över sina riktlinjer och regelverk och aktivt se till att transpersoner får möjlighet att idrotta på samma villkor som andra.

– IOK har ett enormt inflytande över idrottsvärlden och jag vet att många refererar just till tävlingar på denna nivå när de hävdar att det är omöjligt att möjliggöra idrott på ett rimligt sätt för transpersoner. Det är stor skillnad mellan de som tävlar för överlevnad och den enorma grupp som drar på sig spandex någon timma efter jobb eller skola, men förebilder är verkligen otroligt viktiga, säger Mathilda Piehl.