14 år utan familjen – stark protest i Montevideo

2016-01-29 | Ana Valdés padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Det som hände den syriska före detta Guantanamo-fången Jihad Diyab i fängelset på Kuba sker fortfarande. På årsdagen av fängelsets öppnande deltog han i en global manifestation för att det ska stängas. Hans protestform, iklädd orange fängelseuniform med en sond genom näsan framför USA:s ambassad i Montevideo, berörde Ana Valdés.

Översatt av Fausto Giudice till franska: Jihad Diyab, 13 ans à Guantanamo

Jihad Diyab är syrier och hans libanesiska mamma är född i Buenos Aires. Han har suttit 13 år oskyldigt anklagad i Guantanamo fängelset. Diyab flyttades för ett drygt år sedan till Uruguay tack vare en överenskommelse mellan presidenten Barack Obama och presidenten Jose Mujica, dåvarande statschef i Uruguay. Jihad Diyab berättade att resan från Kuba hit var en mardröm, de kedjades fast i planet, ett stort Herkulesplan från USA. När de landsteg på Montevideos internationella flygplats blev de av med sina kedjor och sina ögonbindlar.

Hans påstådda delaktighet i terroristgruppen Al-Qaeda har aldrig kunnat bevisas och ingen tror idag att han är skyldig. Han befann sig bara vid fel tidpunkt vid fel plats, som en cynisk fängelsevakt sade till honom.

Symbol för förlorad tid

Han har inte sett sin familj på 14 år, de har flytt mellan olika flyktingförläggningar i Syrien och Turkiet och byråkratiska hinder har fördröjt deras resa. De ska komma till Uruguay men ingen vet när, ett hus väntar på dem och de ska få en ny chans att leva som en familj. Under tiden har Jihads äldsta son, en tonåring som han senast såg när pojken var två år, dödats i det syriska kriget. Jihad drabbades då av en djup depression och har inte velat integrera sig, vägrade att lära sig språket och ville bara isolera sig.

Han ville nu vara med i den globala protesten mot Guantanamofängelset och bestämde sig för att åter ta på sig den orange uniformen som han behållit som minne. ”En amerikansk filmregissör erbjöd mig 15 000 amerikanska dollar för den men jag vägrade, den här uniformen kommer alltid att påminna mig om de åren som jag och min familj har förlorat.”

Han går med kryckor, en konsekvens av hans försämrade hälsa efter frekventa hungerstrejkar på Guantanamo. Tillsammans med en sjuksköterska åkte han till USA:s ambassad, en bunker mitt emot havet i Montevideo för att genomföra sin protest. Han lät sig knytas fast vid en rullstol och sköterskan fick sätta en sond via hans näsa. Det gjorde ont trots att han fick en dos lätt narkos som gjorde det enklare att få in sonden och inte kräkas. Det första försöket gick illa, han blödde och sonden fick sättas om via näsan igen.

Stum performance

De tiotals människor som såg hans performance och hans protest var mycket illa berörda, några före detta politiska fångar från Uruguay och en riksdagsledamot var med som sällskap. Jihad Diyab berättade att han hade tvångsmatats på det sättet ett tjugotals gånger och att ingen narkos hade applicerats. ”Det som hände mig nu (utanför ambassaden) händer fortfarande och alla fångar i Guantanamo mår fruktansvärt illa, både fysiskt och psykiskt. Hur länge ska världen se på dem utan att intervenera?”

Han vet att det är en retorisk fråga att ingen vet hur och på vilket sätt fängelset i Guantanamo kommer att stängas och vad som kommer att hända med de resterande fångarna. Men Jihad Diyab fick oss alla att känna oss berörda av hans stumma performance och att se den orangeklädda mannen med sonden i näsan mitt i bland oss, en av Montevideos sommardagar.