Kitty Ehn.

Kan vi bota terrorsjukan?

2016-01-26 | Kitty Ehn padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

”Situationen i Paris kan inte beskrivas som något annat än nattsvart. Överallt på gatorna patrullerar militärer och poliser. Beväpnade säkerhetsstyrkor och säkerhetskontroller har blivit en del av vardagen. Jag har aldrig känt mig så otrygg”. Så beskriver klimataktivisten Kitty Ehn stämningen i staden tre månader efter terrordåden.

Kitty Ehn är fältbiolog och nationalekonom.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-12-01 #cop21: ”Det är vår framtid det handlar om”

“Lever du?”

Klockan är 21.59 när jag får sms:et.

Jag går längs Champs Elysée med mina systrar som är på besök. Stannar. Läser en gång till innan jag svarar.

”Vad menar du?”

“Kolla nyheterna.”

En vecka senare sitter jag på SOS Racismes kontor i utkanten av Paris. Jag är där för att intervjua en av styrelsemedlemmarna i organisationen för ett reportage om den växande främlingsfientligheten i landet. Efter två koppar automatkaffe tänder Hadrien Lenoir en cigarett och säger:

– Sedan andra världskrigets slut har Paris varit en symbol för frihet, rättvisa och jämlikhet. Attackerna mot Paris var terroristernas försök att visa att ingen är skyddad i denna symboliska stad. Deras enda sätt att visa styrka är genom att splittra människor, genom att sprida våld och otrygghet.

Den franska filosofen Jacques Derrida använder begreppet ”autoimmunitet” för att beskriva USA:s krig mot terror, samma krig som Frankrike och Francois Hollande nu gjort till sitt.

Autoimmunitet är den process då immunförsvarets i försök till självförsvar går till angrepp mot kroppens egna celler. Syftet är att skydda sig mot ett nytt hot, såsom cancer eller andra virus, men resultatet blir självförstörelse. I enlighet med denna metafor likställer Derrida den fysiska kroppen med vår politiska samhällskropp. Likt en autoimmun sjukdom leder kriget mot terrorn endast till ett spridande och ökande av det våld som det säger sig bekämpa.

Terrorism beskriver han som en konsekvens av globaliseringens direkta utmaning av nationalstatens suveränitet. Detta blir tydligt särskilt i demokratiska stater. I ett försök att skydda sig mot globaliseringens framfart bryter staterna ner sig själva genom att stänga ute och homogenisera den mångfald som möjliggjorde bildandet av demokrati i första hand.

Ett exempel på detta är de ökande flyktingströmmarna, som innebär ett direkt hot mot statlig suveränitet. Som svar på detta hot sprids ett reaktionsmönster där allt fler stater går i Sveriges fotspår med skärpta gränskontroller och tillstrypningar av asylrätten. Enligt Derrida är det uppenbart att både ”flyktingkrisen” och terrorism är symptom av det system vi lever i.

För att bekämpa våldet och otryggheten menar Derrida att vi måste skapa alternativ för människorna som skulle begå våldsdåd, eller olagligen korsa gränser. Dessa människor behöver mötas med fred och trygghet, och andra möjligheter att uppnå sina legitima strävanden efter självförverkligande och ekonomisk- och social rättvisa. Vi kommer att försätta vara fångar under rädsla och terror så länge som vi inte lyckas erbjuda dessa alternativ.

Enligt nya siffror från tankesmedjan Institute for Economics and Peace har antalet terrordåd ökat sjufaldigt sedan 2000, från 1 812 rapporterade angrepp år 2000 till 13 370 under 2014. Under samma tid ökade antalet personer som dödades i angreppen från 3 316 till 32 658, en ökning med nästan tio gånger. Och våldet fortsätter öka.

Många menar att det finns fall där extrema handlingar går att rättfärdiga, och att kriget mot terrorn är ett sådant exempel. Så länge dessa dåd följer internationella lagar och regler så anses våldet ”legitimt”. Men våld föder alltid mer våld. Så länge som vi rättfärdigar en viss typ av våld kommer otryggheten att växa, och mer våld kommer att följa som svar. Att vara utsatt för terror ger oss ingen rätt att vara våldsamma i gengäld. Det första steget i att avstå från våld är att betrakta andras smärta som jämbördig vår egen, och i ett större perspektiv se alla sorters våld och gränsstängningar som en skada för oss själva.

Situationen i Paris kan inte beskrivas som något annat än nattsvart. Överallt på gatorna patrullerar militärer och poliser. Beväpnade säkerhetsstyrkor och säkerhetskontroller har blivit en del av vardagen. Jag har aldrig känt mig så otrygg.

Samtidigt ser jag en annan sida. Vart jag än går i Paris möts jag av människor som pratar om fred, som är trötta på våldet och som aldrig vill att någon annan ska behöva uppleva något så fruktansvärt som det som skedde den 13:e november. Människor som Hadrien Lenoir, som tände ytterligare en cigarett under intervjun och sa:

– Situationen är svår, men lösningen är enkel. Frankrike och omvärlden behöver lägga fram progressiva reformförslag inom frihet, jämlikhet och broderskap – de måste skapa sociala policys och diskurser där alla människor har en plats.

Först då kan vi få en ljusare framtid, en framtid utan våld och otrygghet.