”Flickbokvampyrer har inget ansvar för verkliga sexbrott”

2016-01-21 | Helena Brors padlock

OPINION

Är det någon av de fiktiva figurerna i Stephenie Meyers ungdomsböcker som kanske kan hållas skyldig för verkliga personers sexualbrott så är det Edward Cullen, inte hans offer”, skriver Helena Brors i en replik till Sanna Holm och sågar hennes tes att Jane Eyre skulle glorifiera våldtäkt och normaliseringsprocessen.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-01-18 ”Det är Bella Swans fel att kvinnor ofredas”

2012-11-24 Femtio nyanser av sadistvåld

2011-08-26 Jane Eyre en omistlig hjälte

Sanna Holm gör gällande att Charlotte Brontës roman Jane Eyre glorifierar våldtäkt och normaliseringsprocessen, liksom E L James Femtio nyanser av honom. Detta bevisas, enligt Holm, av de sexuella ofredandena under We Are Sthlm-festivalen.

För att citera min egen recension av Femtio nyanser av honom: Say what? Jane Eyre skulle knäa Christian Grey i skrevet och storma ut med högburet huvud.

I sin epokgörande bok The Madwoman in the Attic: The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination konstaterar professorerna Sandra M Gilbert och Susan Gubar att vi i dag (det vill säga 1979) tenderar att se på Brontës suggestivt erotiska epos som ”det arketypiska scenariot för alla dess milt upphetsande möten mellan en dystert blängande byronisk hjälte och en skälvande hjältinna”, men att det som chockerade det viktorianska England var titelhjältinnans vrede och hennes ovilja att foga sig i sitt sociala öde.

Samtida recensenter avfärdade Jane Eyre som en oanständig maning till uppror, ett vådligt föredöme för alla gudfruktiga kvinnor. Exempelvis skrev The Quarterly Review 1848 ” Jane Eyre är rakt igenom boken förkroppsligandet av en oförbätterlig och odisciplinerad själ (…) Jane Eyre är stolt och därför är hon också otacksam. Det behagade Gud att göra henne föräldralös, utan vänner och pengar – ändå tackar hon ingen och minst av allt Honom (…) Tvärtom ser hon på allt som gjorts för henne inte bara som sin otvivelaktiga rättighet, utan som långt mindre än hon har rätt till”.

Jane Eyre är en badass bitch som inte tar någon skit från någon. Hon har varit en feministisk förebild för otaliga kvinnor och flickor i 169 år. Romanen börjar med att hon slår tillbaka när hennes äldre manliga kusin överfaller den föräldralösa och undernärda tioåringen.

När så hennes elaka moster skickar iväg henne till internatskolan Lowood protesterar Jane envetet mot dess drakoniska regim. ”Om hon slog mig med det där riset, skulle jag rycka det ifrån henne och bryta sönder det mitt för näsan på henne,” säger hon till sin änglalika bästis sedan denna blivit pryglad av en sadistisk lärarinna.

Som vuxen älskar Jane Eyre Edward Rochester för att han ser henne som sin jämlike, trots hennes kolossala sociala underordning. Hans psykotiska fru Bertha, The Madwoman in the Attic, fungerar som Janes varnande undermedvetna när hon tar sig ut och sätter eld på saker varje gång Jane riskerar att göra avkall på sin självständighet.

Efter det avblåsta bröllopet med Rochester flyr Jane över hedarna hellre än att sätta sig i beroendeställning mot honom. Först när han är en blind invalid och hon en rik arvtagerska kan de förenas.

Därtill finner jag det osannolikt att sextrakasserarna i Kungsträdgården tänkte ”Jag får tafsa på tjejer för de är som Bella Swan.” Lika osannolikt som att tjejerna skulle ha stått och inbjudit till sexuellt ofredande i försök att efterlikna densamma. Är det någon av de fiktiva figurerna i Stephenie Meyers ungdomsböcker som kanske kan hållas skyldig för verkliga personers sexualbrott så är det Edward Cullen, inte hans offer.

Fast flickbokvampyrer ska inte hållas ansvariga för verklighetens sexualbrott. Ansvaret ligger hos sexualbrottslingarna, vars läs- och filmvanor vi inte vet något om.

Är det inte illa nog att Charlotte Brontë förlorade sin mor och fyra av sina syskon i unga år samt dog av kombinationen tuberkulos och graviditetsillamående vid 38 års ålder? Ska hon dessutom anklagas för att orsaka sexuella ofredanden 161 år efter sagda död?