Aida Paridad.

#guldbaggegalan: Låt oss prata om villkoren för representation

2016-01-19 | Aida Paridad padlock

KRÖNIKA/KULTUR

”Rörlig bild och inte minst film är ett av de mest kraftfulla och tillgängliga medier som finns. De påverkar oss vare sig vi vill eller inte, att bli exponerad för samma återkommande världsbild, kärleksrelationer och kroppar kommer att reproducera de strukturer som den normativa filmen i sig är influerad av”, skriver Aida Paridad efter en Guldbaggegala som väckte tankar om varför det ser ut som det gör och konsekvenserna av det.

”Ett vitt hav”, var nog den mest återkommande av mina tankar under kvällen, tillsammans med ”shit white people do” och ”det här talet är längre än livet”. Att bevittna Guldbaggegalan på nära håll var nämligen som att paddla runt i ett vitt hav av pråligt filmfolk och random kändisar. Det var en symbolisk resa genom det vita landskap som svensk film görs i, och en påminnelse om hur konkreta konsekvenserna är för en homogen filmindustri.

Galan kan sammanfattas med långa partier av tristess, uppblandat med några ljusglimtar av hopp, vilket i sig är ganska talande för den svenska filmscenen. Jag fick i alla fall se Bianca Kronlöf tilldelas priset för årets nykomling och Roozbeh Janghordban dela ut pris till Förvaret för bästa dokumentär. ”There should be no borders for filmmakers or actors”, sade han strax innan Anna Perssons, Shaon Chakrabortys och Sami Hsinis tacktal, som var kvällens starkaste ögonblick. Och jag må rycka efter halmstrån här, men från att vara förbannad över att behöva se Stefan Löfvén i publiken, blev jag åtminstone stundtals hoppfull över att se hur en handfull kollegor i branschen tog tillfället i akt att vara politiska, att visa att det hör ihop med kulturen.

Jag vill tacka mannen i publiken som skrek rakt ut i ett tyst ögonblick: ”Stäng ner alla förvaren Stefan!”, och kollegan till Andrej Zvjagintsev som när han tog emot pris för bästa utländska film passade på att tacka alla i landet som hjälper flyktingar. Och Eva Melander, som vann bästa kvinnliga biroll, kommenterade att folk som sett Flocken runtom i världen på filmfestivaler, kände igen sig i beskrivningen av sexuellt våld, oavsett kulturell tillhörighet. Det var också uppfriskande att se Tjuvheder vinna så många priser, en film som lyfter kriminellas och socialt marginaliserade personers utsatthet och komplicerade livssituation.

Med det sagt så var det fortfarande en genomgående vit och påtagligt normativ Guldbaggegala. Och jag tänkte mycket på representation, om vikten av det och de många faktorerna som spelar in i förutsättningarna för det. För visst är det så att befintliga yrkesverksamma rasifierade diskrimineras i branschen, men det är också alldeles för få som söker sig till den. Och listan över årets nästan uteslutande vita nominerade påminner oss om det. Jag önskar därför att vi kunde prata som förutsättningarna för representation.

Det handlar om att kunna se bortom den synliga delen av representation. Trots det ovärderliga i att synliggöra icke-normativa kroppar som får spela tredimensionella och framträdande karaktärer, så handlar det lika mycket – och ofta mer – om vilka det är som får göra film och vilka som får tillfälle att ens intressera sig för att göra film. Representation är till stor del en klassfråga, då det inte sällan är ett medelklassigt privilegium att ”unna sig” drömmen om att skapa film och ta sig an kreativa utbildningar som är extremt långt ifrån garanterade att resultera i en säker inkomst eller en karriär i branschen.

Och den svenska medelklassen är extremt vit. Vi lever i ett land och en tid då unga rasifierade ofta tillhör den arbetar- eller underklass, som betydligt mer sällan ens får tillfälle att utveckla drömmar om att skapa film eller försörja sig som skådespelare. Samtliga film- och medieutbildningar fylls upp av vita med medelklassbakgrund. De kommer att utgöra stora delar av branschen framöver, de kommer att nomineras och ta emot priser på kommande Guldbaggegalor. Deras blick och världsbild kommer (fortsätta) att prägla de visuella berättelser vi exponeras för.

Att förstå representation är att förstå att dess politiska karaktär. För det handlar inte bara om den begränsade grupp personer som i slutändan får äran att med skattemedel eller privata finansiärers investeringar skapa film, det handlar om hur vi alla i slutändan påverkas av det visuella berättandet om oss människor, om vår samtid eller vår historia, om våra kroppar, om våra begär, om våra livsöden, om våra mänskliga egenskaper och våra omänskliga handlingar. Vi skildrar berättelser om människor genom filmen för att på olika sätt beröra. Att publiken ska relatera till händelser och karaktärer, skratta eller gråta med dem, känna med dem, identifiera sig med dem. Men utbudet av karaktärer och historier som vi exponeras för är extremt homogena, alldeles för få har privilegiet att identifiera sig med de kroppar som bär fram historierna om människan och världen.

Rörlig bild och inte minst film är ett av de mest kraftfulla och tillgängliga medier som finns. De påverkar oss vare sig vi vill eller inte, att bli exponerad för samma återkommande världsbild, kärleksrelationer och kroppar kommer att reproducera de strukturer som den normativa filmen i sig är influerad av. Det är som en evig ond cirkel, där personer som redan tillhör de inflytelserika i samhället är de som återskapar sig själva som hjältar och protagonister, samtidigt som de exotifierar, objektifierar eller avhumaniserar de andra.

När jag blickade ut över det vita havet igår var det just det här jag tänkte på, hur bilden av människor i film påverkar hur vi i förlängningen ser på oss själva och på varandra. Och hur avlägset det än känns så kan jag inte låta bli att drömma om den dag då tillräckligt många får representeras i de visuella skildringarna om oss människor, för att en statsminister i publiken aldrig skulle vara föremål för den högst befogade kritik som på olika sätt smögs eller gastades ut under Guldbaggen 2016.