Julia Rönngren upprörs över den våldtäktskultur som lägger ansvaret på offren och som kommer till uttryck i den senaste tidens rapportering om We Are Sthlm.

”Jag var där under kvällen och konserten som skrivs om i DN”

2016-01-14 | Julia Rönngren padlock

OPINION

”Jag var där under kvällen och konserten som skrivs om i DN, det enda som utmärkte de som ofredade/försökte ofreda mig och mina vänner var att de var manligt kodade.” Det skriver Julia Rönngren, som går första året på gymnasiet och vill att 2016 blir året då ansvaret för sexuellt våld och trakasserier placeras där det hör hemma.

* Ickebinär kan den person kalla sig som identifierar sig som mellan eller bortom kvinna–man-uppdelningen av kön. Ibland används ”ickebinär” som ett paraplybegrepp för olika könsidentiteter som inte följer tvåkönsnormen.

Källa: RFSL Ungdom

”Nyhetsrapporteringen” (det var en nyhet för flera månader sedan) kring vad som hände under We Are Sthlm i Kungsträdgården stör mig så otroligt mycket men förvånar mig inte ett dugg. Våldtäktskulturen i Sverige reproduceras nämligen på samma sätt som alltid, låt mig demonstrera med några citat:

”De yngsta tjejerna var säkert bara elva tolv. Jag hade aldrig släppt i väg min egen dotter till festivalen om jag visste vad som hände, säger en av de cirka femtio poliser som ingick i Stockholmspolisens särskilda kommendering.”

Direkt när det kommer till folks kännedom att ”unga tjejer” (kommer använda kvinnligt kodade i fortsättningen då detta uttryck osynliggör ickebinära*) i dagens samhälle på olika sätt utsätts för sexuella trakasserier i olika rum, blir den huvudsakliga reaktionen alltid oro över att unga, kvinnligt kodade personer ”medvetet försätter sig i riskfyllda situationer” genom att till exempel gå på en gratis ungdomsfestival inne i stan för att ha kul som vilken annan ung person som helst.

Oron går även ut över hur vi tonåriga ickemän klär oss, hur vi beter oss och hur vi umgås.

Ansvaret hamnar aldrig hos killarna och männen, för klär en sig ”utmanande” och dricker alkohol får en skylla sig själv enligt dagens svenska rättsystem.

Det har hänt att kompisars föräldrar har frågat om vi inte ska ta med någon storebror eller manligt kodad vän när vi går ut på kvällarna. De vågar inte lita på att vi vet hur vi ska hantera situationen om den uppstår, trots att vi bemöts av sexuella trakasserier eller ofredanden, i olika former och på olika nivå, nästan varje dag. När vårt rättsystem sviker behöver vi inte föräldrar som begränsar sina kvinnligt kodade barn, men låter sina manligt kodade barn fortsätta precis som vanligt.

För problematiken ligger tydligen aldrig i att ”unga killar” (98 procent av allt sexuellt våld utövas av män så detta är verkligen ingen orimlig generalisering) ända från barnsben lär sig tro att de har rätt till kvinnokroppen och att denna attityd gång på gång ursäktas med ”min son skulle faktiskt aldrig” samt ”tror du inte alla stackars pojkar blir ledsna när du tror att de våldtar flickor?”.

Att ”pojkar blir ledsna” är verkligen ingenting jämfört med konsekvenserna av att vara kvinnligt kodad person i vårt samhälle; att få sin frihet villkorad, att ständigt vara i riskzonen för att bli utsatt för sexuellt våld, att behöva ägna sin energi åt att ständigt tänka på dessa saker för att vara säker medan ens manligt kodade kompisar och bekanta slipper undan.

Det är så fruktansvärt tröttsamt och frustrerande att jag inte vet vart jag ska ta vägen, men inte lika tröttsamt och frustrerande som att läsa detta:

”Gärningsmännen var, enligt DN:s källor, ofta unga utländska män som kommit till Sverige utan föräldrar.”

Det stämmer inte. Och DET SPELAR INGEN ROLL.

Etnisk härkomst var inte och kommer heller aldrig att bli en relevant sak att ta upp. Vet ni varför? Det gör inget annat, verkligen inget annat, än att avsäga ”etniskt svenska killar” ansvaret de har i frågan. Jag var där under kvällen och konserten som skrivs om i DN, det enda som utmärkte de som ofredade/försökte ofreda mig och mina vänner var att de var manligt kodade.

Alla ni män, snubbar, gubbar och killar måste börja ta ert ansvar i frågan, er passivitet och era ursäkter håller inte längre. Ni blir inte automatiskt stämplade som våldtäktsmän för att ni pratar och engagerar er i frågor om våldtäkt.

Det är heller inte hjärnkirurgi, det räcker med att ni börjar säga ifrån när era manliga släktingar, kollegor, vänner och bekanta drar sexistiska skämt och har regelbundna och rediga samtal om samtycke med era söner.

Kan vi lova varandra att 2016 blir året då vi slutar lägga fokus på helt fel saker när det gäller sexuellt våld?

Länk till artikeln jag hänvisat till (OBS! VARNING! HETERONORMATIV SAMT TRANSEXKLUDERANDE)