Bild: DSC_6508/Flickr

Utmaningarna för 2016 ur feministers perspektiv

2016-01-08 | FemPers padlock

UTRIKES

Varaktig solidaritet, feministiska svar på integrationspolitiken, avslöja sexindustrin, fler kvinnor på beslutsfattande positioner... Feministiskt Perspektiv har frågat sex framstående feminister i olika delar av världen om hur de ser på utmaningarna under 2016; Nesreen Salem (Egypten), Bushra Khaliq (Pakistan), Lina Ben Mhenni (Tunisien), Parvin Ardalan (Iran), Biljana Kašić (Kroatien) och Lydia Cacho (Mexiko).

Egyptiska kvinnorättsaktivisten Nesreen Salem är författare, doktorand vid Birkbeck University of London, studerar ”Creative Writing in the fields of feminism, Middle Eastern and Andalusian history, mythology and fairytales in the Arabian Nights”.

2016 anländer med de mest blodiga bördorna från tidigare år, särskilt i Mellanöstern: den största flyktingströmmen sedan andra världskriget tillsammans med det mycket verkliga hotet om global terrorism har skapat en kris utan like och därmed ännu större behov av att värna kvinnors rättigheter globalt. Mödrar, många av dem änkor eller separerade från män på grund av kriget, har blivit statslösa och sårbara tillsammans med sina barn, och löper nu ännu större risk att falla offer för människohandel, fattigdom och alla former av övergrepp. Deras utsatta situation leder till fördubblad otrygghet på grund av otillräckligt eller obefintligt rättsligt skydd dit de flyr till.

Politiker överallt vill ha oss tro att terrorism och flyktingar är de största hoten mot våra länder, och att den ökande islamofobin är en naturlig bieffekt av det efterföljande kaoset.

Den största utmaningen under det nya året 2016 handlar om förmågan att inte förlora mänsklig empati för dem vars kamp inte slutar när de till slut hamnar på en kust tryggare än det land de har flytt ifrån.

Pakistanska kvinnorättsaktivisten Bushra Khaliq är verkställande direktör för organisationen Kvinnor i kampen för Empowerment (WISE). Med anknytning till sociala rörelser och arbetarrörelsen i Pakistan besitter Khaliq 15 års erfarenhet inom kampen för mänskliga rättigheter och utveckling, med fokus på kvinnor, barn och arbetsrättigheter.

Bestående och ökad social ojämlikhet i kombination med kronisk religiositet leder till en allvarlig cementering av kvinnors marginalisering i Pakistan. Kvinnor lever under hård kontroll från religioner, förtryckande sociala strukturer, diskriminerande lagar och partiska institutioner som Council of Islamic Ideology (CII). Kvinnors ringa socioekonomiska och politiska status i allmänhet förblir troligtvis oförändrad under 2016. Detta om vi inte bevittnar några konkreta åtgärder för att försvaga de förtryckande strukturerna.

Det ständigt krympande utrymmet för progressiva kvinnors röster mot orättvisorna förblir en avgörande oro för oss alla i 2016 i Pakistan."

Feministen och aktivisten Lina Ben Mhenni, känd sedan den arabiska våren för sin blogg Tunisian girl, undervisar i engelska vid universitetet i Tunis. Hon tilldelades Jonas Weiss Memorial Awards hedersutmärkelse, vann Deutsche Welles bloggpris BOB Award i kategorin Bästa blogg och nominerades till Nobels fredspris 2011.

Tunisien presenteras alltid som ett ledande och banbrytande land när det gäller kvinnors rättigheter i arabvärlden och i världen i övrigt. Det är sant att det finns många lagar som garanterar kvinnor rättigheter och manar till jämställdhet mellan könen. Den nya konstitutionen innehåller artiklar som frammanar jämlikhet, men detta är mest bläck på papper. Kvinnor utesluts ändå från makten och beslutsfattande ämbeten. Jag tycker det är hög tid att se lika många kvinnor som män i beslutsfattande positioner. Jag vill se kvinnor i ledande positioner. Jag anser verkligen att detta skulle påverka situationen gynnsamt så att Tunisien tar större steg in på vägen mot modernitet och utveckling. Tunisiska kvinnor har alltid skyddat oss mot okunnighet, extremism och obskurantism.

Iranska kvinnorättsaktivisten och journalisten Parvin Ardalan, tilldelades Olof Palmepriset 2007. Ardalan är bosatt i Malmö och arbetar med projektet 100 år av immigrantkvinnors liv och arbete i Malmö, som är ett samarbete mellan organisationen Feminist Dialog och Malmö Stads kulturförvaltning.

Jag skriver och suddar, skriver och suddar... Hur kan jag skriva min åsikt när den inte är så hoppfull?

Årets början präglades av uppresta nationella kontrollmurar, regeringar som skiftar färg från röd till gul, företag och militärväsendet som skrämmer och drabbar oss genom att legalisera våld.

Det handlar inte längre om några utmaningar, vi möter rena katastrofer. Det går inte längre att toppa med ett enda ämne som årets utmaning, vi ska inte lura oss.

Jag längtar efter solidaritet, fast som långsiktig strategi och inte som kortsiktig taktik. Kan just detta vara vår gemensamma utmaning under 2016?

Feministiska teoretikern och professorn Biljana Kašić, verksam vid Centre for Women’s Studies på Zadar-universitetet i Zagreb, Kroatien.

Naturligtvis finns det många utmaningar, men jag vill hellre kalla det skäl att ta ansvar och agera mot destruktiva hegemoniska normaltillstånd av olika slag som stödjs av oroväckande mänskliga beteenden.

Den viktigaste frågan är vem denna feminist är, ”vi” som ser de pågående formerna av förstörelse, och vems svar som är slutgiltigt?

För mig som feminist från den ännu ”post-östra” europeiska regionen, är två frågor akuta under det kommande året. För det första anser jag att vi bör avveckla illusionen om det samtida Europa som ett politiskt och kulturellt lovande projekt som möjliggör både demokratiutveckling och lika möjligheter för alla dess medborgare, oavsett kön. Vi blir allt mer medvetna om att vi tvingas leva i de reservat som regleras av särskiljande kulturella, sexuella och kontrollerande ordningar, men också om att synergin mellan gender mainstreaming-politik, nykonservatism och nyliberala kapitalistiska regimer på olika sätt har förstärkt social ojämlikhet, otrygghet och skrämmande modeller av arbete för kvinnor från före detta socialistiska länder såväl som de från syd, eller EU:s gränstrakter. Visst måste vi, för att motstå eller motarbeta allt detta, ta del av våra marxistiska, dialektiska och postkoloniala feministers bästa analyser i detta avseende.

För det andra måste vi skapa ett feministiskt svar på integrationspolitiken för ”immigranter” som rymmer respekt och förståelse för vad icke-västerländska kontexter betyder. Som Nicolas de Genova noterat, har den nya dynamiken kring rasialisering blivit omöjlig att skilja från konstruktionen av invandrares ”olikhet”. Genom att ta med kontexten – global exploaterande kapitalism – vill jag lyfta fram att vi, framför allt, måste återuppfinna ett solidariskt feministbegrepp på ett mer hjältemodigt och etiskt ansvarsfullt sätt och släppa fram en förändrande medkänsla.

Som feminister kan vi inte längre stå i skuggan. Därför är detta verkligen en tid att tänka om när det gäller frågan om feministisk politik.

Lydia Cacho, undersökande journalist, feminist och människorättsaktivist, känd för sin kamp mot våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn vid CIAM i Cancún, Mexiko:

Det är angeläget att journalister och intellektuella som kommunicerar sina idéer, såväl via mainstream-medier som alternativa, diskuterar den misogyna backlash som medfört en ökning av kvinnomord på hela planeten, särskilt i Latinamerika och Karibien.

Denna backlash har intellektuella feminister förvarnat om sedan decennier i vetskap om att machismon inte skulle tiga still inför de nya lagar som generar en dynamik för jämställdhet, eftersom varken regeringar eller män arbetar för maskuliniteter som omfattar jämställdhet. Kvinnor går nu till domstolarna och anmäler sina partners för genusrelaterat våld och till följd av det slutar en hög andel mördade som en metod för att tillintetgöra deras rätt till ett liv fritt från våld.

Vi har redan kartlagt våldet och vi har pekat ut offren. 2016 måste bli året då vi pekar ut, dokumenterar och avslöjar männen som producerar, stöder och hetsar till våld mot kvinnor och barn, inklusive männen som köper deras kroppar till sexindustrin.