Bild: Privat

De syrliga bieffekterna av regeringens andrum

2016-01-08 | Jyothi Swahn Bai padlock

OPINION

”Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är en av dem som varit med om flertalet rasistiska påhopp sedan regergingens förslag kom – och gick igenom. Jag har inspelade ljudsekvenser där vita män sitter i bussen och talar om för mig att barnen som också sitter i bussen ska lära sig att de inte är välkomna.” Jyothi Swahn skildrar den otrygghet som sprider sig efter regeringens tvärvändning i flyktingpolitiken.

Den 24 november 2015 gick politikerna ut och presenterade den nya flyktingplanen. Där talas det återkommande om antalet Sverige kan ta emot, om kronor som skall vridas och vändas, samt om hur stort ansvar Sverige tar i den rådande flyktingsituationen i förhållande till andra länder i västvärlden. Som om någoting av detta kunde ställas i förhållande till de liv som faktiskt går förlorade. Som om att det faktum att vi tar emot flest människor på flykt i hela västvärlden, skulle sätta oss på en piedestal där vi får avgöra en annan människas rätt till liv.

När jag skriver det här, någon månad senare, ser jag fortfarande få politiker prata om konsekvenserna av vad en åtstramning innebär rent socialt. Jag pratar då inte om de finansiella konsekvenserna, utan de sociala, vad åtgärderna betyder i praktiken betyder för både människor på flykt och oss som lever innanför gränserna. Fortfarande ser jag få politiker och organisationer som, liksom Rädda Barnen, Ungdom mot Rasism och Street Gäris, pekar på vad som händer när politiken förs så här. En talar om ekon där gräns efter gräns kommer att stängas, med start i Sverige.

Men vad hände med sittande makthavares ansvar? Vad gör ni åt konspirationsteoretikerna som nu lämnat cyberrum som Flashback, Avpixlat och talar i ert namn på samhällets fysiska arenor – i kollektivtrafiken, mataffären, på krogen, jobbet och i skolan? Vad gör ni åt de som tar det hela snäppet längre? Sedan planen lades har ytterligare flyktingboenden satts i brand, ett svart tvåårigt barn har blivit utsatt för hatbrott, människor har slängts ut ur bussar, hela sju grishuvuden har slängts på en moskée och vi som redan rasifieras har fått stå pall för ännu mer rasism.

Hur vet jag detta? Ägna en dag åt sociala medier och läs om hur personer som rasifieras berättar om hur de i vardagen nu möts både av rasismen och passitiviteten från omgivningen, som kommer som en syrlig bieffekt. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är en av dem som varit med om flertalet rasistiska påhopp sedan regergingens förslag kom – och gick igenom. Jag har inspelade ljudsekvenser där vita män sitter i bussen och talar om för mig att barnen som också sitter i bussen ska lära sig att de inte är välkomna.

Jag har även en inspelad sekvens där jag på krogen tas på sidan, för att jag försökte stoppa ett bråk mellan den vita och gruppen som rasifieras. Trots att vakten bekräftar att det är den vita gruppen som gett sig på den rasifierade är det jag som får varningen om att jag kan skickas ut. Därför undrar jag: Varför vågar inte makthavarna tala om de sociala konsekvenserna som medför när en migrationspotlitik förs så här?

Jag gick in på riksdagens hemsida. Det enda som framgick var förslag om hur ni skulle ge poliserna bättre stöd. Men vi då, vi som står på mikronivån innanför gränserna? Vad händer med oss? Åtstramningen i flyktingpolitiken innebär också en åstramning av rörelsefriheten för människor som rasifieras inom landet. Varför kan inte ni se det? Varför vågar vi inte prata om att tröskeln för att ta sig in i den vita svenska gemenskapen blivit högre?

Jag som rasifieras tvingas uppvisa en slags vördnad för dessa kontroller, trots att jag är svensk medborgare sedan snart 22 år tillbaka. Varför ska jag och övriga medmänniskor i mitt kollektiv behöva ta det? Jag hör folk vittna om att de måste rentvå sig ifrån falska anklagelser om att inte tillhöra att ett ”gott” folk. Jag hör folk tala om att vi ska bevisa vår vardag genom zatt filma och spela in händelserna.

Varför pratar vi inte om hur den rasifierade kroppen misstänkliggörs än mer nu? Vi måste kunna prata om detta. För egentligen är det här inga nyheter. Det har varit så här tidigare också. Men ekot av detta övergrepp har blivit värre i och med att ni väljer att anpassa politiken efter enbart ett ekonomiskt mått. Sverige har för mig som adopterad, rasifierad och kvinna alltid varit ett svårt land att leva i, men 2015 års politik har gjort det ännu svårare.

Politik kan inte bara handla om att rädda välfärden ekonomiskt, utan måste också vårda folket, både i och utanför Sverige. Vad är det annars för mening att skriva under Förenta nationers konventioner som värnar om mänskliga rättigheter? Detta undrar jag som medborgare i Sverige. I det här landet finns just nu enorma slitningar mellan olika grupper. Slitningar som tar musten ur en redan drabbad grupp: marginaliserade människor som rasifieras, med både uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap.

Konsekvenserna ska inte behöva åskådliggöras i ljud och bild, för de finns i den luft som jag tillsammans med mina rasfierade medsyskon andas. Debatten måste under 2016 kritiseras och förändras. Besluten som togs av riksdagen den 17 december angående id-kontroller på bussar och tåg, fattades av en majoritet vita. Det är begripligt då det är dessa personer som valts in, men det är uppenbart att både regering och riksdag saknar ett intersektionellt perspektiv. 2016 måste börja bana vägen för en ny poltik.