Die Mauer 1982, 1990, 2015

2015-12-28 | Patricia Lorenzoni padlock

FEMINISM/ESSÄ

”Det har gått förfärande fort. Under några korta veckor i höstas öppnades ett möjlighetsfönster mot andra berättelser; ett litet tag såg det ut som om flyktingens öde skulle kunna bli ett föremål för europeisk identifikation och grund för ett nytt solidariskt projekt. Det fönstret drogs igen snabbt. Hårdast drabbas de människor som faktiskt befinner sig på flykt och vars rätt till asyl förnekas. Men omsvängningen drabbar också dem för vilka flykten är del av den personliga historien, och som nu ser hur den delen av dem själva avmänskligas, görs irrelevant.”

Patricia Lorenzoni reflekterar över murar – nya och gamla – och om regeringens omsvängning i flyktingpolitiken hösten 2015.

Texten är hämtad från Patricia Lorenzonis blogg som du hittar här.

Det var högstadium och skolkande i en källartrappa nedanför hemkunskapssalen, en pojke som hette Ola som spelade gitarr, vi sjöng sånger som redan då var retro men som blev del av min politiska skolning. Björn Afzelius Kungens man. Hoola Bandoolas Keops pyramid. Ebba Gröns Die Mauer. Allra mest Ebba Gröns Die Mauer.

Texten kan jag fortfarande utantill. När vi satt i den där trappan till ett av skolans källarutrymmen hade Berlinmuren fallit redan året innan. Jag hade aldrig varit i öst. Min uppfattning om vad muren inneburit för människors liv var vag. Men sångens kraft, inser jag i dag, kom också av hur den politiska kritiken tog formen av en tragisk berättelse om romantisk kärlek. Muren skar som ett splittrande sår genom staden: över taggtråden såg jag min livskamrat... År efter år av avstånd, längtan, förtvivlan: med en k-pist är det svårt att diskutera. När smattret i slutet av sången bryter ut anar vi att sångens jag ändå gjort ett sista förtvivlat försök att diskutera.

Bilden av en romantisk kärlek som bara döden kan rå på, genomsyrar allt från populärkultur till en äktenskapslagstiftning byggd på tvåsamhet och som först alldeles nyligen gjorts könsneutral. Die Mauer är ytterligare en version av historien om paret som makten splittrar, med dödligt resultat. Från Tristan och Isolde, från Romeo och Julia går en direkt linje till Die Mauer.

Men Ebba Gröns smärtsamt vackra punkballad är också så mycket mer än bara en produkt av romantisk tvåsamhetsideologi. En vän, fram till nyligen bosatt i Danmark, satte sångens titel på sin Facebook-status när nyheten kom att Danmark bygger en mur i Kastrup. Sedan dess har Die Mauer rullat i mitt huvud om och om igen. Sången bjuder in till identifikation med dem som muren splittrat, och i någon mening känner vi därmed hur muren skär genom människor som i sin tur känner kärlek, smärta, sorg och saknad. Vi känner hur muren dödar.

Det är därför inte utan betydelse att Die Mauer handlar om Berlinbor, underförstått vita. Identifikation är politiskt. Vilkas smärta som ges rum i offentligheten är politiskt. Vilka som ens anses kapabla till sådan kärlek som Die Mauer – eller Romeo och Julia för den delen – berättar om, är politiskt. Vi kan älska berättelser om kärlek som makten lyst i bann. Samtidigt finns ett förbluffande kulturellt och medialt ointresse för de flesta verkliga berättelser om människor som kämpar och sliter – ibland in till döden – för att få ha sina älskade i sin närhet.

På en tågresa för ett par år sedan träffade jag och min familj en annan familj. Mannen pratade en del svenska, med kvinnan och de bägge döttrarna kunde vi bara tala i gester. Barnen tycktes storögt fascinerade av oss och av allt som omgav dem. De satte sig bredvid oss, fingrade på våra datorer, på min dotters hår, lekte på sitt språk och vi på vårt. Mannen berättade att de kom från Ogaden, samma område där Martin Schibbye och Johan Persson gripits av etiopisk polis medan de arbetade med ett reportage om övergrepp mot flyktingar och kopplingar till svenska Lundin Petroleum. Fadern i familjen hade varit i Sverige några år, och nu hade familjen återförenats tack vare att den dåvarande regeringen godkänt DNA-analys för att styrka anhöriginvandrares identitet. För första gången på fem år var de nu tillsammans, på väg hem från Arlanda. Vi konstaterade att lillflickan inte varit mer än ett spädbarn när de splittrats.

Hustrun verkade trött och tagen efter den långa resan. Dessutom var det vinter, och kallt. Men från maken strålade glädje. Denna familj som kriget och makten splittrat, hade åter funnit varandra.

Det finns mycket att säga om hur DNA-identifieringen reducerar familjebegreppet till att bara omfatta en strängt biologisk kärnfamilj. Andra familjekonstellationer stängs ute. Likväl har detta betytt allt för vissa familjer, som den vi mötte på tåget. När möjligheten öppnades – och det handlade då framför allt om somalier vars id-handlingar inte erkänns av Sverige – hade tidningarna kunnat fyllas av detta slags berättelser; lyckliga och lättade familjer, äntligen tillsammans igen.

Men den mediala rapporteringen dominerades inte av historier om älskande människor som återförenats. Den handlade inte om hur människor som i åratal lagt all sin energi på att försöka få hit sina kära, nu kunde börja lägga sin energi på att leva i Sverige. Istället dominerades rapporteringen av frågan om hur i allsin dar kommunerna skulle "ta hand" om alla dessa nya somalier som förväntades komma. Det som borde varit en glad nyhet, reducerades till ett problem. Som handlade detta inte i första hand om människor med kapacitet till kärlek, smärta, sorg och saknad.

Det brukar talas om närhets- och avståndseffekter i diskussioner av massmedias prioriteringar. En översvämning som sveper med sig tre friggebodar i Dalarna kan ge större rubriker än en översvämning som sveper med sig flera hundra bostadshus i Santa Catarina. Men "avståndet" handlar också om klass och ursprung. När vita svenska familjer drabbas av naturkatastrofer eller politiska attentat på semesterorter hungrar media efter deras personliga berättelser. För människor som våra medresenärer finns inget motsvarande medialt intresse. Det handlar naturligtvis inte om att ingen identifierar sig med den somali-svenska familjen, Sverige är fullt av människor med liknande erfarenheter. Men dessa människors verklighet ligger mycket långt från medieproducenternas.

Samtidigt, det finns ett problem i hur denna närhetseffekt diskuteras. "Avståndet" betraktas gärna som just en avsaknad av igenkänning, ett resultat av den andres annorlundahet; den som skiljer sig från mig känner jag inte igen mig i. Så naturaliseras avmänskligandet av vissa människor, och globala maktförhållanden täcks över. Det är den andres annorlundahet som får förklara att identifikationen inte inträder.

Jag tror att vi måste prata om det här från ett annat håll. Jag tror att vi måste erkänna att förnekandet av vissa människors kapacitet till smärta, är en aktiv handling. Att inte känna igen den andres mänsklighet handlar inte om att hen skiljer sig från mig. Det handlar om att jag aktivt vrider mitt ansikte bort från den andres smärta.

I ett samhälle där den dominerande ideologin inkluderar en hierarkisering av smärtan, har denna handling blivit så reflexmässig att den inte längre uppfattas som aktiv. Likväl är det en aktiv handling, och som sådan måste vi ta ansvar för den.

När jag arbetade med min avhandling hittade jag i källmaterialet en historia om en kvinna vid namn Yarembera eller Jenny. Hon kom från Australien, och i slutet av 1800-talet turnerade hon i USA och Europa som underhållningsvilde. Ursprungligen hade den grupp hon tillsammans med sin make och sin son tillhörde, utgjorts av nio personer. Bakom sig hade de alla historier av koloniala konflikter och fördrivning, något som tveklöst spelade roll när de lät sig rekryteras för att uppträda som "vilda kannibaler" på museer och zoologiska parker runt om i Västvärlden. En efter en dog de i tuberkulos, tills bara tre var kvar. I varje stad de besökte kom de lokala antropologerna för att undersöka överlevarna. Jenny hade precis förlorat sin make när en parisisk antropolog begärde att hon skulle blotta sina bröst för honom, till vetenskapens fromma. Han irriterades över hennes bristande samarbetsvillighet och beskrev henne i sina anteckningar som "stupid."

På de foton som vid tillfället togs av Yarembera/Jenny ser hon apatiskt in i kameran. Armarna hänger löst vid sidorna eller ligger över magen. På några av dem har hennes blus tagits av och brösten är blottade. Det är bilder av en människa i sorg satt i en situation av radikal objektifiering. Bilderna är våldsamma. Men för samtidens vita européer var de inte mer än typporträtt av en vilde.

Det går inte att förstå den västerländska samtidens behandling av Yarembera/Jenny utan att förstå den rasism som var ett ideologiskt verktyg i kolonialismens tjänst. Det är lätt att se. Avmänskligandet av människor på flykt i dag må ta plats i en annan politisk situation, men mekanismerna är desamma. Det krävs ett visst mått av ansträngning för att förneka en annan människas kapacitet att känna kärlek, smärta, sorg och saknad. Det som får denna ansträngning att framstå som en "naturlig" reaktion på annorlundaskap, närmast som att vi när vi går sätter ena foten framför den andra, är ideologi.

Enligt Wikipedia är Die Mauer, från 1982, en av få svenska punklåtar som vunnit allsångspopularitet. Identifikation är politiskt. Die Mauer erbjuder en berättelse om en kärlek makten lyst i bann, men där identifikation kan förbli tryggt förankrad i ett vitt västerländskt subjekt. Vi skulle få leva här, sjunger Joachim Thåström. Redan när jag satt i skolkällartrappan rådde en bred konsensus om att den mur som gått som ett sår genom Berlin var rätt igenom orättfärdig. Det fanns inte längre något kontroversiellt i sångtexten. För att ha politisk kraft i dag, måste texten relateras till dagens murar.

Alla vackra rosor är våta / av blodet från ert heliga korståg / och jag skall aldrig förlåta / det som hände vid muren.

Sverige deltar som aldrig förr i byggandet av juridiska och fysiska murar. Det finns i dag skäl att fråga: är flyktingen människa? Bland de skärpningar av migrationspolitiken regeringen aviserat finns kraftiga begränsningar av just anhöriginvandringen. Detta innebär i praktiken att familjer förbjuds att återförenas i Sverige, en politik som radikalt förnekar att flyktingens kärlek, smärta, sorg och saknad är något som har någon som helst relevans. Den rödgröna omsvängning i flyktingpolitiken är ett direkt hån mot den internationalism som formulerades i arbetarrörelsen barndom och som sossarna gärna symboliskt återupplivar vare första maj.

Det har gått förfärande fort. Under några korta veckor i höstas öppnades ett möjlighetsfönster mot andra berättelser; ett litet tag såg det ut som om flyktingens öde skulle kunna bli ett föremål för europeisk identifikation och grund för ett nytt solidariskt projekt. Det fönstret drogs igen snabbt. Hårdast drabbas de människor som faktiskt befinner sig på flykt och vars rätt till asyl förnekas. Men omsvängningen drabbar också dem för vilka flykten är del av den personliga historien, och som nu ser hur den delen av dem själva avmänskligas, görs irrelevant. Föraktet för flyktingar faller över envar som någon gång varit flykting.

Det är en rödgrön regering som gör detta. Det är en rödgrön regering som kunde ha visat handlingskraft genom att göra upp med en allt mindre solidarisk skattepolitik, genom att ta tag i frågan om vinsterna i välfärden, genom att angripa de enorma profiter som privata entreprenörer gör på asylboenden. Istället sparkar regeringen med stålklädd sko rätt ner på dem som har allra minst.
Det är, och kommer alltid att vara, helt igenom oförlåtligt.