Samar Yazbek: ”Världen smygtittar på Syrien”

2015-12-15 | Christin Sandberg padlock

FEMINISM

I Resa in i tomheten tar den syriska författaren Samar Yazbek med oss på tre resor, som hon i hemlighet gör från exilen i Frankrike till Syrien åren 2012 och 2013 – mitt under brinnande krig. För varje resa får vi ta del av förfallet – hur landet söndras, befolkningen fragmenteras och konflikten fördjupas. Christin Sandberg har läst.

Resa in i tomheten - En berättelse från Syrien

Av Samar Yazbek

Ordfront förlag

2015

Samar Yazbeks avsikt med att återvända är att starta mindre projekt med inriktning på utbildning och ekonomisk försörjning för kvinnor. Detta som stöd för att bygga upp det civila Syrien. Men när hon tar skydd från raketer, ser sitt land bombas sönder och samman och sina medmänniskor lemlästas och dödas mitt framför ögonen på henne och utan att omvärlden reagerar, då måste hon bara ta till pennan.

Det blir en fantastisk, men något rörig berättelse, som till en början är svår att komma in i och ofta upprepar sig, men som samtidigt fördjupar bilden av Syrienkonflikten på ett sätt som nyhetsmedierna inte är i närheten av. Vi får ta del av starka vittnesmål – både hennes egna och de hon möter – och detaljerade nattsvarta beskrivningar av vad det faktiskt är som händer.

Och det är att i krig så är det först och främst civila som drabbas och bland befolkningen drabbas de allra fattigaste först och hårdast.

Under sina resor står Yazbek under en grupp motståndsmäns beskydd, vilket möjliggör för henne att förflytta sig, att träffa människor som är villiga att prata och hålla sig undan flygattackerna någorlunda. Det är dock ingen som helst garanti för att ta sig levande därifrån. Döden är ständigt närvarande. Liksom galghumorn.

Revolutionens försvagning

I revolutionens inledande stadium var visionen att bygga en civil, demokratisk och sekulär rättsstat. Det religiösa var, enligt Yazbek, frånvarande. Men folket som protesterade på gatorna och varav några efter ett tag tog till vapen i sin revolutionära kamp, saknade ledning, organisation och finansiell uppbackning. I avsaknad av ett stabilt stöd splittrades därför motståndet, som till en början framför allt var organiserat i Fria syriska armén, snabbt. Fragmentiseringen ledde till en försvagning som underlättade för islamistiska grupperingar att tränga in i områden och ta över kontrollen. Det utvecklades snabbt till ett mycket våldsamt och blodigt inbördeskrig med många utländska stridande i landet.

I takt med att husen rämnar under bombanfallen och människor tvingas fly sviktar även förtroendet för motståndsmännen, vilket är precis den effekt som regimen söker. Vardagsrutinerna och att hålla döden stången är så påfrestande att det syriska folket inte har tid att tänka på allianser och geopolitiskt spel. Aktiviteterna pågår dygnet runt. Männen plockar upp skadade, begraver döda och på nätterna organiserar de sophämtning och röjer undan efter bombanfallen. Kvinnorna är på ständig jakt efter mat till svältande barn och gamla samt mediciner för att lindra de skadades smärtor. Aktivister dokumenterar kriget i siffror och försöker nå ut till omvärlden med vittnesmål om vad det är som pågår alltmedan desperationen växer i takt med den uteblivna responsen. Allt detta gör dem utmattade.

Det är delvis förklaringen till att islamisterna vann folkets förtroende och fick fotfäste i delar av landet. Under hennes tredje resa står det klart att islamisterna vinner mark i norra Syrien och övertar allt mer av de områden som motståndsrörelsen tidigare haft kontroll över. Istället för att bekämpa regimen strider de mot just motståndsrörelsen. Det handlar om välorganiserade grupper med finansiella resurser, vapen och basal samhällsservice som kommer befolkningen till del.

Genom att riskera sitt liv gav Yazbek oss detta litterära reportage i vilket det framträder hur revolutionen förvandlades till ett religiöst krig. Detta medan omvärlden tittade på.

Vittnesmålen visar att det fanns tydliga indikationer på vad som var på väg att hända. Var det till exempel en slump att flera islamistiska ledare som satt fängslade i Syrien släpptes under det första halvåret 2011? Hur kunde gränsen mellan Turkiet och Syrien stå vidöppen för utländska krigare?

De intervjuade, både bland de stridande från Fria syriska armén (motståndsmännen) och ledare för al-Nusrafronten förutspår att det sekteristiska kriget kommer att fortsätta länge till, kanske ett eller två decennier till.

Krigets vardag

Som bäst är Yazbek när hon träffande beskriver just krigets påverkan på vardagslivet. Såsom hur de för att komma undan kvarterets prickskytt skyndsamt passerar genom flera familjers hem, vilka alla har öppnats upp för den som behöver, när gatan inte längre är säker. En gammal kvinna ligger på en tunn madrass på golvet längs en vägg och reagerar inte när de skyndar genom rummet, så van är hon att medmänniskor passerar för att undkomma prickskyttens skottglugg. En annan kvinna berättar att när hon ser att prickskytten släpper koncentrationen, om så bara för några sekunder, passar hon på att ta sig förbi fönstret för att ta ett glas vatten eller gå på toaletten.

Under resorna ser Yazbek sina förhoppningar om att kunna återvända och bosätta sig i sitt land grusas. Hon är nödgad att återvända till exilen i Paris, som för henne innebär ”…att röra sig på gatorna och veta att du inte hör dit.”

I efterskriften dömer Yazbek omvärlden hårt. ”Världen tittar på… Förstorar upp en förljugen bild av kriget mellan Assad och Islamiska staten, broderar ut den, utvecklar den till monstruösa proportioner för att döva sina frånvarande samveten.” Hon menar att världen njuter av att smygtitta på överlevnadskampen som iscensätts runt de syriska offrens lik.

Med nobelprisaktuella Svetlana Aleksijevitjs skildringar av krigets grymhet, dess mänskliga ansikte och vad det faktiskt gör med människan i bakhuvudet kan jag inte låta bli att dra paralleller. Liksom Aleksijevitjs böcker bygger Yazbeks bok mycket på intervjumaterial som blandas med egna reflektioner, fast hon når inte upp till samma höjd. Men så befinner hon sig också hela tiden mitt i kriget, vilket innebär fruktan för sitt eget liv – även om hon inte låter sin egen rädsla stå i vägen för berättelsen. Yazbek skriver att hon inte vill gråta eller bryta ihop framför dem som skyddar henne ”Viktigare än allt annat är att hålla ihop. Om du kollapsar blir du bara en extra börda för dem som kämpar i hård motvind.” När jag läser det känns jämförelsen inte längre rättvis utan snarare helt irrelevant.