Skatologiskt fittförakt och rabelaisk grotesk över samtiden

2015-12-06 | Helena Brors padlock

KULTUR

Nils Poletti har satt upp Nikanor Teratologens roman Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Pjäsen är ”ett motbjudande gytter av pedofili, nekrofili, misogyni, rasbiologi och All Saints-musik", skriver Feministiskt perspektivs Helena Brors. 18-års gräns för att se pjäsen är befogad menar hon och beskriver uppskattande dess effekt som en "knytnävsslag rakt i solar plexus".

FAKTA/Äldreomsorgen i Övre Kågedalen på Turteatern

Manus: Nils Poletti fritt efter Nikanor Teratologen

Regi: Nils Poletti

Kostymdesign: Lena Lindgren

Scenografi och ljusdesign: Markus Granqvist

Producent: Fanny Enberg

Koreograf: Tanne Uddén

Medverkande: Hans Sandquist, Albin Grenholm (nov-jan), Johan Hafezi (jan-mar 2016), Ylva Törnlund, Sannah Nedergård, Tove Simonsen

Visas fram till 5 mars 2016.

Nikanor Teratologens roman Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, liksom markis de Sades verk, kan läsas både som ett skatologiskt vältrande i fittförakt och ultrasadism och som en rabelaisk grotesk över en förljugen samtid. Så det är logiskt att Nils Poletti, som tidigare har dramatiserat och regisserat de Sades ”Juliette eller Lastbarhetens fördelar” på Turteatern, nu gör detsamma med Teratologens förstlingsverk.

När sagda roman först gavs ut för 23 år sedan spekulerades det vilt i vem som dolde sig bakom pseudonymen Nikanor Teratologen. Innan Niclas Lundkvist avslöjade sig föreslogs såväl Torgny Lindgren som Sara Lidman.

Lämpligt nog är det just Lidman som lotsar in oss i scenversionen. I en kal skolsal, endast prydd med en väggkarta över Västerbotten, berättar hon milt leende att hon har luststyckmördat 11-åriga Helge ”Pyret” Holmlund och utplacerat likdelarna i ett antal fryscharkdiskar i Skellefteå med omnejd. När hon var i färd med att bränna hans persedlar fann hon i hans skeppsråtteskinnsäck en bunt diarieanteckningar på skrynkligt tapetpapper.

Ingen vanlig morfar

Den döda pojkens kladdlappar öppnar en dörr, bokstavligen, till hans tillvaro i Kågedalen. Vi stiger in i ett lummigt jaktsåt. Här bor Pyret (Albin Grenholm) med Morfar (Hans Sandquist). Alltså, Morfar är inte morfar i gängse bemärkelse, utan nazipedofil, och Pyret är inte hans dotterson, utan hans barnsexslav.

– Han ä’ världens bästa morfar, säger Pyret med tindrande blick. Å’ ja’ ä’ de’ enda pyre’ han någonsin ha’ älska’...

Morfar fäller en kvinna i publiken. Pyret trancherar hennes lever och steker den i ett våffeljärn. Medan barnet trugar oss att bli kannibaler förtäljer Morfar om hur det dionysiskt teratologiska Västerbotten ödelades av kvinnokönets ankomst.

– Ett ord, som än ida’ ä’ de’ fulaste som finns, hördes allt oftare: Fitta... dom hade fitter, sas de’, en sorts pälsjur, lenare å’ saftiare än anus å’ int’ lika hedniskt trånga... De’ va die Wunde, den ä’ som ett gapande, blödande, varigt sår som aldri’ vill läkas...

Ger sina offer feminint genus

Vrövlet om vulvans vedervärdighet är i en perverterad klass för sig. Kvinnan representerar arbete, nykterhet, fortplantning, ordning, ja, allt som serievåldtäktsmannen avskyr. Morfars maskulinitet förutsätter ett genussystem utan att för den skull förutsätta kvinnlig närvaro. Medelst våldtäkt och epitetet ”luder” ger han Pyret och sina övriga offer feminint genus. Motsatsen till att vara man är att vara ett lägrat och skändat köttstycke.

I pervonästets kök går Morfar igenom månadens post; ett diplom från Barnporrstiftelsen, nya numret av Boy Butcher, diagnosen malign fallisk narcissist från ”syket” samt avslag på ansökan om känslobefrielse. I bersån bjuds det på kaffe, kaka och incest invid bokbussen. Bussbibliotekarien zombie-Pippi reagerar oförstående på frågan om hon har något av Nikanor Teratologen. Hon rekommenderar Henrik Arnstads Älskade fascism.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är ett motbjudande gytter av pedofili, nekrofili, misogyni, rasbiologi och All Saints-musik. Men liksom med Nabokovs Lolita är centrallyriken så trolsk att man rycks med och pedofilen så ömsint porträtterad att han väcker ens medlidande. Morfar grunnar på om han ska avliva sitt pyre eller låta honom överta morfarstiteln. Till skillnad från sin litterära olyckssyster Lolita lever Pyret med risken att följa i sin förövares fotspår. Så brukar det vara med sexuellt utnyttjade pojkar.

– De’ kom allti’ å’ finnas en Morfar.

Årets ruskigaste produktion

Albin Grenholm briljerar rosenkindat i rollen som inlärt hjälplös 11-åring. Ömhetstörstande gnider han sig mot herrarna i publiken och krusar dem att läsa Bamse för honom. Hans Sandquist förfärar som genomond, om än humoristisk, västerbottnisk Mefistofeles. Ensemblens Skelleftebondska är så pass finslipad att mina rikssvenska öron förstår cirka 75 procent av vad som sägs.

I kökssofforna och solstolarna ryms inte en större publik än 30 personer. Mitt i Hebbershålet blir vi som en grupp antropologer/teratologer i fält. Scenografen Markus Granqvist upphör aldrig att hänföra arkitektoniskt.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen smockar som ett knytnävsslag rakt i solar plexus och ruskar om en så att man är alldeles rank ett bra tag efteråt. Som konst ska göra. Då är ändå förlagans vidrighet och encyklopediska karaktär bitvis nedtonad. Månne är även denna recension nedtonad. Sadoskrönan låter sig inte beskrivas till fullo.

Pjäsens 18-årsgräns är befogad. Årets ruskigaste produktion tarvar ett kritiskt vuxenperspektiv. Att se Äldreomsorgen i Övre Kågedalen med ett barns ögon och tolka dess ondska bokstavligt vore förödande.

Med all rätt är Nils Polettis mamma kolossalt stolt – ingen spekulation, hon sa det till undertecknad vid premiären.